Barn är en medial andrahandsvara

Vi har ca 20 000 barn placerade inom ramen för samhällets vård i Sverige, säkerligen många med behov av placering, men också väldigt många som skulle kunna bo kvar hemma med rätt stöd.

Det jag reagerar emot är inte de sk beteendefallen (missbruk, kriminalitet etc) utan mot att #socialtjänsten allt mer riktar ögonen mot föräldrar till mindre barn. Genom att inte ens överväga möjligheten till särskilt stöd till föräldrar berövas några tusen barn sin historia och de relationer som är viktiga för deras uppväxt.

Jag reagerar emot att barn som behöver omhändertas inte uppmärksammas eller helt enkelt inte finns genom att samma socialtjänst som tar barn från normalt fungerande familjer på märkliga antaganden, rykten och förutfattade meningar i nästa andetag inte ”visste” att barnet till en viss familj for illa, trots orosanmälningar etc.

Barn som inte finns blir uppmärksammade, när media kan skriva om babisar som är så illa skadade att läkare inte vill skicka hem barnet igen, eller om barnen dör/mördas etc, men då är skadan redan skedd. Först när barn blir en rubrik i blod och våld har barnet förtjänat sin plats i mediavärlden.

Sk sociala problem är en marginell företeelse i förhållande till övriga samhället men kostsam. Flertalet familjer fungerar och flertalet barn växer upp hemma i hyfsade eller tom jättebra förhållanden och bra familljehem. För den stora majoriteten föräldrar är den marginella gruppen socialt utsatta barn inget som engagerar eller berör lika lite som det berör media och politiker. Fredrik Reinfeldt vill sänka skatten för de skötsamma, samtidigt som allt fler socialnämnder i Sverige drar åt svångremmen för att pengarna inte räcker till insatser för barn, familjer, missbrukare och den stora grupp som hamnat mellan stolarna som arbetslösa utförsäkrade.

I den borgliga politiken diskuteras lika lite som inom oppositionen om den grupp (de utsatta) som kostar och kommer att kosta samhället allt mer genom bristen på ointresse och långsiktighet. Regeringen tror att tvångsåtgärder som slavliknande jobb minskar eller stoppar missbruket, de tror att samma tvingande insatser skulle hjälpa de barn och familjer som behöver stöd för att klara föräldrarollen. I annat fall borde såväl regeringen som opposition kunna ha en större urskiljningsförmåga när det gäller graden av sociala problem.

När ett barn dör till följd av vanvård i sin familj straffas de genom rättsväsendet. Därmed har samhället tagit sitt ”ansvar”?.  Nej Samhället har brustit i ansvar som låtit det gå så långt att barn misshandlas till döds eller får skador för livet, genom att inte ha en strategi för hur barns sociala situation skall uppmärksammas.

Var och en som misstänker att barn far illa är skyldiga att göra en orosanmälan. Socialtjänsten är enligt lag skyldig att snarast utreda en anmälan. Men det är utredningsförfarandet som brister eftersom det saknas gemensamma riktlinjer för hur en utredning skall genomföras. Och utredningens kvalitet beror i sin tur på personella resurser, ekonomi och engagemang. Den dag politikersverige börjar tala om barn som resurser och tillgångar, den dagen är inte ekonomin ett hinder eftersom varje liten individ som vuxen  genererar vinst om det ges rätt förutsättningar i livet.

När media lär sig att barn som far illa borde ha ett större rubrikvärde än viktminskningar, kändisskvaller och andra ickenyheter, den dagen ökar rättssäkerheten för barn och på sikt tvingar fram ett nytt systemtänkande. Då måste politikerna börja prata om barn som en del av samhället.

Utan barn stannar samhället upp och det är var och ens skyldighet att värna om barn.

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro