Att separera ett barn från sin familj är det största ingrepp man kan göra ett barn men också familjen. Det skapar oerhörda trauman hos föräldrarna som ofta lämnas därhän. Att sedan samma förälder förväntas betala för att de misslyckats tänker kanske inte alla på.
Men faktum är att Socialnämnden har rätt att ta ut underhåll från den biologiska familjen, i Norrköping utgår man från Försäkringskassans normer för underhåll. Kravet på betalning gäller oberoende hur familjen har det ekonomiskt.
I mina ögon straffar samhället de föräldrar som misslyckas i dubbel bemärkelse, dels är de för livstid ofta uträknade av socialtjänsten som föräldrar. Dels ska de betala för en ”service” man inte bett om.
Det är också så att om det nya familjehemmet övertar vårdnaden (vårdnadsansvar) får familjehemmet ersättning från socialtjänsten, barnbidrag och allt annat som följer barnet. Därtill har de rätt att kräva underhåll från såväl den biologiska pappan som mamman. Skulle vårdnadsfamiljen separera får de sk delad vårdnad. Det innebär att familjehemsmamman kan kräva såväl biologisk mamma/pappa på underhåll, vilket ocks den skilde familjepappan kan göra.
I vilken mån socialnämnderna/kommunerna får några pengar den vägen vet jag inte, för merparten av föräldragruppen är den mest ekonomiskt svaga, som redan lever på gränserna. I det här fallet handlar inte min diskussion om rätt eller fel att omhänderta utan snarare kommunpolitikernas moral att dubbelstraffa föräldrar.
I det fall det är berättigat skall då samhället medverka till att den ekonomiska situationen blir än sämre. Eller ska ”skulderna” till samhället lagras och så småningom hamna hos kronofogden för indrivning. Var tar då motivationen vägen att ens försöka skapa nya förutsättningar. I de fall barnen återvänder hem, skall skulden till socialnämnden då ligga familjen i fatet.
Oberättigade omhändertaganden borde rimligtvis innebära att pengarna betalas tillbaks i de fall familjen betalat. Om jag anklagas av rättsväsendet, sitter oskyldigt häktad etc har jag rätt till skadestånd, förlorad arbetsinkomst mm. Inom socialtjänstlagen finns ingen sådan rätt. Inte ens en hederlig ursäkt betalas ut, utan ofta visar Socialnämnden ett fult leende över att de ”förlorat”.
Maria Larsson och Beatrice Ask borde titta över de sk ersättningskraven för familjer vars barn tas om hand. Det är gravt kränkande inte minst mot bakgrund av att de familjer vars barn tas aldrig får någon hjälp. Detta trots att det står klart och tydligt i Socialstyrelsens riktlinjer för Placerade barns skolresultat och hälsa står helt klart att FÖRÄLDRARNA TILL BARN SOM PLACERAS kan uppleva trauman och stress. De skall ha hjälp för att klara detta men också stöd för att på sikt barnen skall kunna flytta hem. Återförening och umgänge betonas flera gånger.
Om vi har en Socialnämnd/Kommun som straffar föräldrar vars barn tas, ökar deras svåra ekonomiska situation genom att skapa ekonomiska skulder i form av underhåll vilken grund bygger man då vidare på.
Det är Samhället som bestämmer om att omhänderta barn, det samhället borde då stå för hela kostnaden.
På min blogg kommer nu en petitionslista följa med i varje inlägg, Det är en vädjan att skriva under att de tre syskon i Fagersta som omhändertogs på grumliga grunder skall få komma hem. Skriv under och sprid vidare. Listan ligger på Facebook. Ni får ett mail efteråt bekräfta att ni skrivit under.
SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4 Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro
Postat i:sociala frågor Tagged: kostnader för kommunen, kränkning, låginkomsttagare, maria larsson, Norrköping, onintresse för vårdnadshavarna
