Öppet Brev till Maria Larsson och Oppositionen

Den 21 november 2011 delade jag Stadshusets golvyta med 1 300 systrar och bröder vilka varit utsatta för vanvård mellan 1920-1980. Vi lyssnade på tal om att Samhället burit sig fel åt, inte tagit ansvar för oss som barn och därmed varit delaktiga i att vi inte behandlats väl i våra fosterhem eller på institutionerna.                                                                                                               Många var skeptiska och andra gick helt enkelt inte dit för att de ansåg att tillställningen far en fars- teater för att tillfredsställa ett krav som sedan kunde stoppas ner i byrålådan.

Jag var där som en ur vanvården och som representant för ”Riksförbundet Samhällets Styvbarn”  där jag var ordförande. Vi hade varit med och lotsat fram vanvårds- och upprättelseutredningen och jag var naiv nog att tro att syftet från Staten,  var att stå för sitt ord.                                                                                      Under resans gång med Upprättelseutredningen, diskuterade bl.a. ersättningens storlek och olika modeller. Som ordförande för Samhällets Styvbarn visste jag att enda sättet att få igenom något var att lägga sig på en linje som svenska folket skulle kunna ställa sig bakom.

Summan 250 000 kr kritiserades av många som för låg, men inom vår styrelse enades vi om att det var klokt. Vidare fanns en förhoppning om att om staten måste betala oss, kanske det skulle gynna dagens barn så att de skulle kunna få skadestånd för att de kränks idag inom socialtjänsten. Det ska kosta att kränka barns rättigheter.

Vi visste också att miljonbeloppen som talades om i Norge och på Irland skulle aldrig kunna drivas i Sverige. Tanken kring samma belopp var också att det skulle vara möjligt att många fick ersättning och ingen skulle behöva få sitt lidande graderat i kronor och ören.                                                                              Tre månaders helvete,  kanske är lika illa för den utsatte som en följd av år, två sexuella övergrepp eller regelmässiga är lika illa och ärren är dem samma. Där av kändes den mycket anspråkslösa summan 250 000 kr okej.

Det fanns en naiv tro hos Styvbarns ledning i vilken jag ingick, om att Samhället menade allvar med att be om ursäkt och ta sin del av ansvaret. Många ringde och sa Regeringen lurar oss, vänta och se. Trots allt efter nästan 7 års arbete, med den tunga utredningen om Vanvård i ryggen, var vi övertygade om att det måste gå vår väg. I remissomgången för ersättningsfrågan, uttalade sig Samhällets Styvbarn för att bl.a. 1980 gränsen skulle bort, att kraven skulle vara låga och en kommande nämnd skulle vara sammansatt av såväl politiker som jurister.

När Maria Larsson avslog kravet på ersättning tappade många hoppet. Maria Larsson begick sitt största svek och det var genom media och berörda ur gruppen i landet som tvingade oppositionen att ta frågan till sin. Regeringen under ledning av Maria Larsson fick fram ett förslag till ersättning som Oppositionen var delaktig i.

Idag har vi facit av denna uppgörelse: Ersättningsnämnden består av män och kvinnor vars kunskap och vetskap om vanvårdades liv är lika med noll och de skulle aldrig ha mött oss utan att få en garanterat bra lön och handplockats av regeringen till sitt uppdrag. När lagen var ett faktum reagerade vi alla över tolkningen av Allvarlig art men den slutliga skrivningen låg utanför vår kontroll och jag hade då lämnat Samhällets Styvbarn.

Till dags dato har nämnden avslagit lite drygt 40 % sökande. En del är efter 1980 och några faller utanför de s.k. formella gränserna som att man inte var omhändertagen av Barnavårds/fattig eller socialnämnd.                                           Det avslås slumpmässigt lika väl som det bifalls för ersättning. Ersättningsnämndens ordförande visar klart var skåpet skall stå eller ribban ligga: Göran Ewerlöf började sitt arbete med att säga att de, nämnden måste få fram några praxis-ärenden så man visste ungefär var ribban skulle läggas. Det var med andra ord inte Maria Larsson som skapade praxis.

Allt eftersom avslagen ramlar in, försvarar sig Ersättningsnämnden och dess ordförande på märkliga vis. Ingen annan än Göran Ewerlöf tillåts ha en uppfattning eller uttala sig. Ewerlöf hänvisar till Riksdag och Regering som bestämt vilka som skall ha ersättning eller rättare sagt förutsättningarna.

Oppositionen med några undantag tiger i debatten bakbundna till händer och fötter av Maria Larsson o Regeringen. Jag skrev till Lena Hallengren (S) i april maj om det här och har inte fått svar ännu. Socialdepartementet Ulrik Lindgren, politiskt sakkunnig för Maria Larsson säger att det är juristerna som tolkar lagen och riksdagen som beslutar.

Ändå vidhåller Göran Ewerlöf att det är regeringen och riksdagen som bestämt följande, att den här typen av händelser är utanför samhällets ansvar och därmed inte skall ge ersättning. Har Riksdagen och Oppositionen samma uppfattning här som Maria Larsson och Ersättningsnämnden:

En pojke tvingades onanera åt fosterfaderns bror vid flera tillfällen. Fosterföräldrarna, båda missbrukare och som enligt pojkens berättelse både stal från honom, slog och agerade känslokallt, En flicka tvingades till samlag vid fem-sex tillfällen av en man som var inneboende hos fosterfamiljen.

(avslag, vanvården inte av tillräcklig allvarlig art)

–      Enligt förarbetet kan vi inte ålägga tillsynsansvar på fosterföräldrarna om de inte haft vetskap om vad som hänt, säger Göran Ewerlöf, ordförande för Ersättningsnämnden.
Relationen mellan flickan och fosterföräldrarna präglades av våld, hot och kärlekslöshet. Av örfilar och nedlåtande ord som ”hora”.

Avslag med hänvisning till att det inte var av Allvarlig Art.

Hur ser du på att flickan haft en så dålig relation med fosterföräldrarna att hon inte kunnat berätta om övergreppen och att de faktiskt skett inom släkten?

– Vi vill inte gå så långt som att fosterföräldrarna ska ha strikt ansvar för allt som sker i ett fosterhem. De kan ju inte misstänka alla sina släktingar, så vad skulle de ha gjort?

Avslag får också följade:                                                                                                     De som har blivit utsatta för aga och misshandel. En flicka har blivit hotad, skrämd och slagen med mattpiska. En annan flicka har blivit slagen med ris på bara kroppen, blivit inlåst i flera dagar och sedan fått stryk när hon i desperation kissat ut genom fönstret i det låsta rummet. En pojke har blivit slagen i rumpan varje vecka och tvingats äta mat till han kräktes. En annan pojke har blivit slagen med en lång pinne ett tiotal gånger, utelåst och lurad att han skulle skickas bort. När han själv försökte rymma hotade fostermodern med att dränka hans katter. En flicka blev slagen så pass illa att grannarna anmälde fosterföräldrarna för misshandel. Flickan blev då omplacerad, men får idag, likt de andra nämnda barnen, ändå inte någon ersättning.

Det fanns regler för hur barn på barnhem skulle bli behandlade, aga var inte tillåtet, men Göran Ewerlöf säger att de måste följa lagens intentioner och att de ibland tvingas avslå ansökningar som innehåller vanvård de själva inte tycker är okej . Vi har bedömt att aga var väldigt vanligt under 30- 40 och 50-talen. Vi måste också ta ställning till om misshandeln var av allvarlig art eller inte.

Göran Ewerlöf  säger att Ersättningsnämnden inte har någon speciell metod för att få de sökande att minnas. De ställer frågor utifrån den ansökan som gjorts och försöker reda ut eventuella frågetecken.                                                                                               
– Vi använder inte några psykologiserade metoder. Det liknar ett domstolsförfarande där den sökande får berätta konkret vad som hänt.

Eftersom Göran Ewerlöf hävdar att det är en domstolsförhandling borde rimligtvis den sökande ha rätt till ett juridiskt ombud som kan hjälpa till.

Vi fick en ursäkt från svenska staten och ersättningarna skulle leda till upprättelse. Då trodde jag att det perspektivet skulle finnas kvar. Inte att man skulle inta ett förövarperspektiv och att vi som offer skulle behöva bevisa vad staten gjort mot oss.

Min fråga är Maria Larsson direkt till dig: Anser du att sexuella övergrepp på placerade barn är utanför ansvaret bara för att fosterföräldrarna inte visste om det?

Om så är fallet innebär det samma sak idag för placerade barn, de kan alltså utsättas för övergrepp utan att familjehemmet har något ansvar?

 Är det din uppfattning Maria Larsson, att barn som mår så dåligt I sin fosterfamilj och utsattes/utsätts för övergrepp och inte vågade/vågar tala om det, skall acceptera detta och inte kräva ersättning?

Maria Larsson du säger att lagen aldrig kan bli rättvis, jag tror inte att du ville ha en rättvis lag. Märkligt är att alla andra kan göra rättvisa bedömningar utom just Sverige.

Maria Larsson vem är ansvarig för tolkningar av lagen och dess konsekvenser Du eller juristerna i Nämnden?

Om detta är den ersättningslag vi vill överföra till gruppen efter 1980 kan vi glömma upprättelse för dessa. Med de kriterier och regeringens ointresse att följa upp Ersättningsprocessen, skulle inte många heller efter 1980 få ersättning.

PS Jag kan på sätt och vis även känna besvikelse över att de som fanns med i utredningarna från början idag förhåller sig så passiva. På något sätt verkar det som glöden till vårt försvar falnat.

Citat hämtade ur Etc Malmö

Läs Skånes Fria samt DN    Etc-Malmö 

SR, Aftonbladet, Expressen,  DN,  SVD,  SVT, TV4  Alliansfritt Sverige, Metro, UNT