Hej då K-A Westerberg

Ser på en FB-sida K-A vila i frid. 18 april 2014 fredag förmiddag. Tänker att jag ser fel men inser snabbt att bara en person kan omfattas av de här raderna. De idiotiska tankarna att jag skulle åka till Hudiksvall o hälsa på K-A o Gunsan har rört sig i hjärnan ett flertal gånger. Men i vanlig ordning blir tankar sällan mer än tankar, istället för handling. Detta är hur jag vill minnas K-A som jag träffade första gången 1969 en kall vinterdag på Viggbyholmskolan där han jobbade sitt sista pass innan uppresan till Hälsingland.

K-A du var ingen lätt person. Du kunde vara lika charmig, skämtsam som förbannad o dum och någon man önskade dit pepparn växte. I de värsta kriserna av kollektivets historia vägde jag mellan olika alternativ. Lojalitet är svårt, inte minst hos en som alltid tvingats välja vägar sedan barnsben. Jag klarade inte vägvalen i krisernas Hassela, Kollektivet hade ett allt för djupt spår i mig. Det första året. Den första vintern. Ulla och K-A, de fyra westerbergska barnen. Skilsmässan, Ullas flyttning. Ullas död. Splittringen Ove/K-A. Otroligt många sorger finns med i bilderna av livet kring K-A.

Men där finns en annan K-A som klokt kunde förklara varför saker om varför de var som de var. Som kunde få mig att förstå matteläxan. Som tröstade mig när jag var olyckligt involverad i en person. Som satt med bygrabbarna från Hassela i köket o fikade. Som hade en otrolig respekt för ortsborna i Hassela. Där fanns/finns Gunsan som stabilisatorn kring K-A som såg till att huset fungerade när K-As visioner flög iväg, när han skulle förändra inte bara oss unga missbrukare utan hela världen – näst intill. Som fick mig att spela golf trots att jag var övertygad om att det var ett pensionärsspel.

Kollektivet var fram till att K-A o Gunsan sålde verksamheten mitt hem i 35 år. Dit åkte jag vinter som sommar. Dit åkte jag o min man med vår son Kaj och sedan Uja. Där lärde Kaj skidor i Hasselabacken under Martins tappra försök att åka utför. Där blev sedan Kaj praktikant o sedermera anställd i kollektivet. Jag minns hur K-A sa att Kaj behöver mycket aktivitet, det var myror i kroppen som behövde ut.

K-A lämnade aldrig någon oberörd. Det kunde gälla oss gamla elever, fd anställda. Det fanns alltid en uppfattning om honom. Bra, dålig, ifrågasättande. Personer som alltid ger utrymme för uppfattningar är personer som sticker ut/upp. Jag kunde ibland avsky honom totalt, avsky de sidor jag ansåg inte kunde förstå, ta steg tillbaks, erkänna felen. Inte förstå hur människor som alltid funnits bakom-bredvid honom kunde petas bort så lätt. Jag minns när jag berättade mina planer att jobba som lärare. ”Den pedagogik man lär på den utbildningen har du haft hos oss för länge sedan, akta dig det är bara teorier, sa K-A. Jag blev lärare i alla fall o tänkte en del lektioner när det var busigt, hur hade K-A gjort här.

Det är svårt att inse att K-A som skulle fyllt 85 inte finns ibland oss. Ändå vet vi att ju äldre vi/någon blir så ju mer självklart är det med döden. Men vissa människor ska inte dö, så enkelt är det. Inte dö innan jag hunnit skaffa sommarbilen, åkt till Hudik o hälsat på dig o Gunsan. Ibland är det svårt att styra tiden. Men några saker tar jag med mig o ger dig äran av. Jag har två barn, ett liv utan droger. Jag har lärt mig att inte ge upp, att slåss mot orättvisorna. Jag har lärt mig också ur de värsta situationer kan man hämta styrka och kraft. Och jag tror att du ändå tycker det är skönt att flytta vidare just för att du inte orkar eller kunde vara den K-A som vi minns. Jag tror också att en del av dig försvann när du sålde kollektivet.

Om allt annat jag mins från 1969 och framåt, lämnar jag därhän. Hej då, K-A hälsa grabbarna där upp o säg hej till alla andra vi känner. Till Dig Gunsan som är kvar med minnen och allt därtill. Vi som är kvar måste leva vidare för de döda, det är allt jag kan komma på.

SR, Aftonbladet, Expressen,  DN,  SVD,  SVT, TV4  Alliansfritt Sverige, UNT ETC