Kultur skapar fred o broar mellan människor

Naiv är det barn som ser världen med öppna ögon -utan fördomar och bilder som skapats av vuxna. Jag är naiv. Jag ser förödelsen men vägrar acceptera den. Jag vägrar kriget, bomberna, misilerna, hatet. Avståndet mellan oss myntat av begrepp som religion, tro och kulturella skillnader. I varje individ bor en människa. Om ingen säger eller påverkar föds och växer vi upp färgblinda. Om vi får se världen utan stormakten, politikens behov av att styra, fördela och bestämma vad vi ska tycka, kanske vi kan se världen annorlunda. Jag älskar kulturen, som vapen. Som vapen mot stormakter, härskartekniker. Jag är helt övertygad om att om barn får lära sig andra medel andra metoder att möta sin omvärld skulle bomber av kultur översväva det mesta.

Som vuxen har jag haft förmånen att möta musik, litteratur och människor från alla grupper. Som barn var det rätt begränsat. I min barndom liksom många i min generation var allt så fokuserat på det svenska att det utländska när det kom blev ett hot. Så sa min pappa att om du kommer hem med en långhårig, så beordrar jag honom att klippa sig. Det var under Beatlesperioden. Idag är jag fri. Fri att möta allt utan hot. Jag mötte svensk spelmansmusik i Hälsingland under min tid i Hassela och Hudiksvall/Delsbo. Jag mötte visor på Stadshotellet i Hudiksvall. Jag blandade friskt mellan det tunga klassiska till den svenska visan. Folkmusik från USA, Country, afrikanskt. Jag tog emot med öppna armar.

Jag dansade till dansband på lördagen, lyssnade med välbehag på Bengt Sändh o Finn Zetterholm på söndagen. Besökte spelmanstämmor, vistillställningar och allt gav mig en så stor känsla av välbehag och nyfikenhet. Jag lyssnade på förbjuden musik från Sydafrika via min kusin, Something New From Africa, som gav mig dansglädje. Jag lyssnade på godsspell och bra gungade i takt o befann mig en kort stund i sjunde himlen.

Jag deltog på Körstämmorna i Skinnskatteberg är tusentals röster sjöng ”En vänlig grönskas rika dräkt” över en strålande solig sluttning ner mot sjön och en sol som lyste över oss och aldrig ville slockna. Jag lyssnade på Sowetos Ungdomskör som medverkade i Kyrkan och påminde oss om en värld där grönskan inte var lika tydlig.

Jag lyssnade på jazz, blues. Läste böcker om allt från arbetarmiljöer i Sverige till böcker som beskrev motsvarande i andra länder. Jag läste Marx och Mikhail Alexandrovich Bakunin liksom socialdemokratiska ideologer,  för att förstå den värld jag levde i. Ja gick med Maos lilla röda i fickan och grät över ”visst gör det ont när knoppar brista”.

Jag gick på Dramaten och frapperades över det som skedde på scenen 13 år gammal, barnhemsbarn och undanträngd, men där snälla och vänliga släktingar lärde mig att det finns en annan värld.

Jag trodde på revolutionen, liksom jag misströstade när revolutionen saknade buskapet om människan. Jag trodde på en rättvis värld där vi alla oberoende bakgrund, uppväxt, födsel och förutsättningar skulle vara lika delaktiga.

Genom åren har jag insett att det sämsta sättet att lösa konflikter är våld. Må vara att ilskan iblan tar sig uttryck i skriftlig ilska, skälsord och ja hat. Men ord dödar inte. Men fel ord och uttryck skadar själen och vårt intellekt. Genom åren har jag insett att det finns bara ett sätt att möta, acceptans och respekt. Det är inte Gud, Profeten etc som skapar problemen utan vi som är dess budbärare. För i grunden är tron fredlig så tillvida att vi må ha var en och en rätt att känna och tro det vi vill om vi inte skadar andra. Att skada är en mänsklig handling.

Så landar jag i mitt kärleksprojekt ”Playing for Change” musik från världens alla hörn, där vare sig religion eller politik betyder något. Jag njuter av rösten från Israel som sjunger på samma sång som rösten från Palestina, från Afrika, Cuba, Sydamerika. Jag tänker att om vi ägnade mer tid åt,  att i denna tid av datorer, IT och otrolig teknik, att skapa band och broar mellan oss hur mycket lättare skulle det inte vara. Musik att förändra, livsvillkor och möten. Vi behöver inte gifta oss med en annan kultur, men vi kan förstå och dela.

Jag tänker på alla visfestivaler, musikfestivaler i Sverige och jag tänker på Stockholm Folkfestival. Ja jag tänker på Nordic Festival i Stockholm, dig som älskar opera, dig som dansar till dansband. Hur mycket roligare, lättare skulle det inte vara om vi bytte kanonkulor mot kulturkulor, som mjukt studsar mellan molnen, atmosfären och våra dagliga liv. Det här är troligen den största utopin som finns att förena oss mellan kulturen och jag hoppas den blir verklighet.