Jag har sedan 1997 ideellt hjälpt och juridiskt företrätt människor som fått sina barn omhändertagna enligt LVU. Eftersom jag jobbar helt ideellt väljer jag själv ärenden och jag har valt att inte engagera mig i ärenden där det finns alkohol, droger, sexuella utnyttjanden eller misshandel utan jag har inriktat mig på ärenden där barn omhändertagits på grund av egen sjukdom, föräldrars sjukdom eller olycka, dålig ekonomi eller andra omständigheter. Mitt stora problem är att hitta läkare, psykologer etc, som är villiga att ställa upp på föräldrarnas sida. Där finns alltid problem eftersom socialtjänsten sällan lämnar tillträde till barnen för andra läkare än de som socialtjänsten så att säga valt ut.
Jag har exempelvis varit och är också involverad i ärenden där föräldrar anklagats för Munchausen by proxy. Detta tycks vara en form av standardanklagelse i Sverige när sjukvården inte hittar orsaker till barns sjukdom.
Mitt första fall av MBP var 2000, där en mamma anklagades och förlorade sina barn 11 och 14 år gamla. Trots att de senare uppdagades att båda barnen led av allvarliga sjukdomnar så ansåg socialtjänsten att det ändå var mamman som påverkade barnen och de fick aldrig flytta hem igen.
I mitt andra fall 2001 så anklagas två föräldrar för MBP, men efter lång tid omhändertagen så uppdagar man att barnet, en pojke 15 år, lider av ME (kronisk trötthetssyndrom) och är än idag fortfarande sjuk. Sonen fick komma hem, men de skador som åsamkades både föräldrar och barn i båda dessa ärenden är obeskrivliga.
Det fall jag nu företräder är båda föräldrarna anklagade för MBP.
Jag skall beskriva det här pågående fallet aningen mer noggrant. Det rör sig om 3 omhändertagna syskon 10-11 och 14 år gamla. Båda pojkarna 10-14 lider av oförklarlig värk framförallt i fötter, knän, axlar och nacke. Båda pojkarna uppvisar samma avvikande mönster i blodanalyser och båda pojkarna är beroende av rullstol. Pojkarnas problem visade sig redan vid 1 ½ års ålder, men var då mer sporadiska, men har förvärrats med åren.
Flickan är även hon sjuk, men har istället bland annat magproblem och är inte beroende av rullstol, men hon har samma avvikelser i svar på blodanalyser som pojkarna.
Jag är på inget sätt sjukvårdskunnig, men det är likväl för mig en total gåta hur två föräldrar kan drabbas av MBP. Jag har inte lyckats Googla fram ett enda fall där båda föräldrar skulle ha det och så vitt jag kan se det så torde det vara näst intill omöjligt. MBP är ju en psykisk sjukdom som framförallt drabbar kvinnor som förgiftar eller skadar sina barn på ett eller annat sätt för att få någon form av uppmärksamhet hos sjukvården. Det är en sjukdom som är väldigt svår att bevisa och det beror mycket på att den drabbade inte inser att den är sjuk. Nu har vi alltså två föräldrar som båda har samma psykiska sjukdom, som de inte är medvetna om att de har, som på något sätt alltså förstår varandras sjukdom och beslutar sig för att samarbeta för att göra sina barn sjuka. Det än märkliga blir nu att de inte använder sig av gifter eller något annat för att skada sina barn och det framgår av alla handlingar från alla inblandade myndigheter att barnen älskar sina föräldrar, som är två helt normala arbetande föräldrar där mamman varit aktiv inom politiken i 7 år. Man hävdar alltså att föräldrarna somatiskt påverkar sina barn till att må dåligt på detta sätt.
Ingen ifrågasätter hur det är möjligt, att påverka två pojkar med 4 års åldersskillnad att bli identiskt sjuka och frivilligt sätta sig i rullstol och sen på något märkligt sätt lyckas få flickan att bli lite annorlunda sjuk, utan att någon överhuvudtaget i familjens stora nätverk där bästa vännen är specialistläkare inom allmänmedicin och barn och ungdomsmedicin reagerat.
För 8 månader sedan så sattes barnen på ett HVB hem. Domstolen sa att det inte gick att bevisa att föräldrarna hade MBP, men sa att det i alla fall var föräldrarna som orsakade barnens sjukdomar och biföll därför socialnämndens begäran om LVU. Domstolen och socialnämnden har alltså som huvudtes att föräldrarna har någon form av MBP och att barnen är friska och man inleder alltså ett experiment med barnen för att bevisa sin tes.
Men låt oss istället säga att barnen faktiskt är sjuka, att det inte är föräldrarna som påverkar dem och se hur kommunens agerande då ser ut i ett barnperspektiv.
Barnen placeras på ett ganska beryktat privat HVB (Oasen) hem som tar 6 500 kronor per dygn och barn. Någon egentlig kompetent personal finns inte på hemmet. De omhändertogs med ett omedelbart LVU, trots att de varit sjuka under många år, så omhändertagandet kom som en total chock för barnen. De blev av med sina mobiltelefoner och fick inte kommunicera med omvärlden.
De får också reda på att de är friska och att det är deras föräldrar som gör dem sjuka och att medicinering och rullstolar så småningom kommer att utfasas. Med andra ord så får de reda på att från och med nu så kommer ingen att tro på dem och det är ingen mening att ringa mamma och pappa, för det går inte.
I HVB hemmets journaler kan man läsa att barnen blir långsamt friskare, men det fungerar alltså inte riktigt som de läkare som anmälde föräldrarna till socialtjänsten påstod, nämligen att så fort föräldrarna gick ut ur rummet så blev barnen friska. Faktum är att det fungerade så pass dåligt att man fick begära anslag från Fagersta kommun, där familjen kom från, att reparera rullstolarna och det beviljades också. Men rapporterna om framsteg kommer hela tiden och barnen blir bättre och bättre, allt enligt både HVB hem och kommun.
Yngsta pojken sätts en dag på en 4-hjuling och man åker ut på en motocrossbana och pojken flyger av och bryter nyckelbenet. HVB hemmet har ju instruktioner att inget av barnen får få något smärtstillande, så man hämtar inte ens ut de smärtstillande medicinerna som sjukhuset ordinerat. Barnen har ju som sagt inga smärtor och det vore nu fel att åter ge dem medicin bara för att de påstår sig ha ont.
HVB hemmet skriver också i journaler hur barnen regresserar då föräldrarna kommer på besök var tredje vecka och hur de också mår dåligt efter att föräldrarna åkt och detta ser både HVB hemmet och kommunen som klara bevis på att det är föräldrarna som ligger bakom barnens sjukdom.
Nåväl, efter 6 månader på HVB hemmet, och trots alla journalrapporter om hur bra det går för barnen så kan vi plötsligt läsa att det visst inte alls går så bra för dem. Kommunen säger nu att det är barnen själva som underbygger varandras sjukdom och att de nu måste separeras.
Föräldrarna har nu på något märkligt och helt unikt sätt lyckats överföra sin MBP på barnen, alla tre, inte bara ett av dem.
I 6 månader har alltså barnen nu bott i en miljö där ingen tror på dem och där de inte fått minsta stöd för sina problem, detta eftersom där inte finns några problem.
4 dagar för jul får nu båda barn och föräldrar reda på att barnen skall separeras, men barnen får inte prata med sina föräldrar, inte förrän på julafton, då de skall träffas några timmar och fira jul.
De flesta av oss har säkert sett Disneys Grinchen som stal julen. Grinchen framstår som den gode fen i jämförelse med Fagersta kommun.
När barnen nu skall omplaceras och separeras tas ingen som helst hänsyn till barnen. Ingen frågar dem och det får inte uttala sig eller får ett ombud som kan föra deras talan.
Det här blir lite märkligt för om barn skall skiljas från sina föräldrar så måste detta gå via domstol, socialtjänsten kan själva inte besluta något sådan, men att skilja syskon, det låter sig uppenbarligen göras precis hur som helst och då måste ju följdfrågan bli hur vi ser på barn. Det här är ju som sagt barn som är 10-11 och 14 år gamla och de bör väl rimligtvis i vart fall få uttala sig, men som sagt i detta ärende har de bara blivit kollin. Troligtvis är det betydligt mer komplicerat att skilja en grupp schimpanser på ett Zoo.
Den 27 december, utan några förhandlingar i någon domstol eller annat flyttas nu barnen till separata boenden. Det är nu som socialtjänstens experimenterande, enligt min uppfattning, antar rent kriminella vägar.
Den yngsta pojken placeras i ett hem med två hundar och 5 katter och han är ganska ordentligt allergisk mot dessa djur, dessutom är familjen han placeras hos en familj som arbetar med hästar. Han är också allergisk mot mjölk, nötter och kvalster, vilket konstaterades med pricktest och blodprover så sent som våren 2012 på landstingets sjukhus i Västmanland.
Det är inte alls så att socialtjänsten inte känner till detta utan de är istället fullt medvetna om detta, men tror att föräldrarna på något magiskt somatiskt sett lyckats påverka pojken att testa positivt på pricktesterna och i blodprover. Detta är något jag aldrig överhuvudtaget hört talas om och jag tror att det måste vara helt unikt för dessa barn och dessa föräldrar.
Jag har för kommunen påtalat risken, både själv och med läkarintyg att pojken har en ökad risk för anafylaktisk chock eftersom hans immunförsvar på grund av senaste tidens svåra trauman kan vara allvarligt nedsatt. Pojken har på kort tid separerats från sina föräldrar och syskon, utsatts för en miljö där ingen trott honom, fått en jul spolierad på ett sätt som han aldrig kommer att glömma så länge han lever och nu placerats hos främlingar som är instruerade att det inte finns några fel med honom och han får därför inte heller använda sin rullstol utan kryper till och från skolbussen och skolan och kryper också i skolan (Detta finns filmat.) Och han får ingen allergimedicin eller smärtstillande.
Socialtjänsten meddelar att man noga följer upp pojkens placering med barnavårdscentralen, vilket alltså innebär att även läkare och sjukvårdspersonal tycks delta i detta vansinne. Enligt mitt förmenande så kan detta inte vara annat än kvalificerad misshandel som ingen kan göra något åt. Jag har försökt stoppa det genom kontakt med Socialstyrelsen, Polisen, Skolinspektionen, arbetsmiljöverket (skolan är en arbetsplats) media, men ingen enda en är villig att ta i det utan allt får fortsätta sin gilla gång.
Jag vill återkomma till munchausen by proxy. Enligt en artikel skriven av fil mag Ulla Wall-Johansson, ”LVU Barnmisshandel i lagens namn”, så skriver hon; citat; I läkartidningen volym 89 nr 45, 1992 berättar överläkaren Magnus Carlsson, med rikliga litteraturhänvisningar, att mellan 1977 och 1992, d.v.s. under 15 år har drygt 200 fall beskrivits. Observera att det rör sig om konstaterade fall i den del av världen som förser oss med fallbeskrivningar. Det betyder att 13 barn för mycket drabbas av dessa vidrigheter varje år. Om vi gör det försiktiga antagandet, att den del av världen, som bidrager med medicinska fallbeskrivning, har en befolkning på 1 miljard människor, kan vi uppskatta hur många fall av Munchausen by proxy vi kan förvänta oss per år i Sverige. 8.000.000 1000.000.000 X 13 =0,1 fall per år.
Det blir nu ganska fantastiskt att jag har råkat ut för 3 fall sedan 2000 varav 2 fall där båda föräldrarna påstås drabbade av MBP. I samtliga fall har överläkare Björn Lundin varit aktiv och diagnostiserat föräldrarna utan att han har träffat eller pratat med vare sig föräldrar eller barn och i detta pågående fall får han stöd av överläkare Gunnel Tholén BUP i Västerås och inte heller hon har träffat eller pratat med vare sig föräldrar eller barn.
Det är märkligt att domstolar i Sverige, som har att döma i dylika fall, är så ofantligt illa pålästa, men i sig så är det inget märkvärdigt för domstolarna bryr sig nog egentligen inte om vad som sägs framför dem. Låt mig bara ta två exempel från detta fall. I protokoll 2012-07-09 Mål nr 3539-12 skriver domstolen; Catharina Wallerión uppger b.la följande. Hon har inte träffat barnen men hon har pratat med Gunnel Tholén och Peter Jotorp vid barnmottagningen i Västerås.
Catharina Wallerión är alltså barnens advokat och hon säger alltså så tydligt inför domstolen att hon inte skött sitt jobb, hon har inte ens pratat med sina klienter och bara förlitat sig på två läkare, varav den ena sagt att föräldrarna misstänks ha MBP och detta som sagt utan att ha träffat någon av de inblandade. Catharina Wallerión har heller inte träffat eller pratat med föräldrarna. Det här kan vi läsa på advokatsamfundets hemsida;
” Alla advokater är skyldiga att följa det som kallas god advokatsed. Grunden för god advokatsed finns nedtecknad i Advokatsamfundets vägledande regler för god advokatsed, som utgör en viktig del av advokaternas etiska ramverk.
Regelverkets huvudsakliga uppgift är att värna klientens – den som anlitar advokater – intressen. Lojalitet med klienten, oberoende, frihet från intressekonflikter och tystnadsplikt är kärnvärden i advokaternas etiska regler. Den som anlitar en advokat ska kort sagt kunna känna sig säker på att advokaten hela tiden ser till klientens intressen och inte tar några andra hänsyn i arbetet. Advokaternas tystnadsplikt är reglerad i lag.”
Domstolen har inte ens reagerat på detta, vilket är något jag uppmärksammat under alla mina år. Jag har nämligen aldrig varit med om att exempelvis barns advokat tagit kontakt med vare sig mig eller föräldrar och många gånger har de inte heller pratat med sina klienter. Detta har jag försökt påkalla uppmärksamhet på under väldigt lång tid.
Vad är det kommunen säger och som domstolen även skriver ner i sin dom utan att reagera; Om det inte är medicinskt motiverat med smärtsamma undersökningar och dessa genomförts trots att de inte varit motiverade, är det då inte läkarna som utfört dessa omotiverade smärtsamma undersökningarna som skall stå inför skranket? En av de läkare som utfört flera av dessa smärtsamma undersökningar är den läkare som också anmält föräldrarna till socialtjänsten och nu är det föräldrarna som anklagas för MBP.
Häxbränningarnas tidevarv är inte förbi i landet Sverige.
Artikeln som Göran Grausers skriv i tidningen Advokaten
SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4 Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro
Postat i:politik o ekonomi Tagged: familj, frisk, juridik, läkare, Mynchausen by Proxy, politiskt
