Nu begåvas vi med nya partiledardebatter, SVT Agenda körde en förvirrad och knappast välarrangerad debatt mellan regering och opposition. De senare framstod som isberg vars ansikten knappt rörde en min. Däremot lyckades de alltid tala om att allt blir bättre med dem – men inte hur! Är det ytterligare sänkta skatter för de rika och övre medelklassen.
Neddragningar i pensioner, socialförsäkringar och A-kassa, fler bonusar till sk arbetsgivare som får betalt för att ta emot den stackars arbetslöse, eller varför inte den döende vilka de senare självklart inte skall ha några pengar för att motiveras till att skaffa sig ett jobb. Det vi ju folk utan ben förväntas att benen växer ut, o döende skulle ju kunna överleva och dör de – ett plus i kanten för borgerlig politik. Varför tog inte debatten upp att Sverige toppar ligan över sämst ställda fattigpensionärer.
Är det mer utförsäljningar av äldre och barn, vilande kapital som kan omsättas till miljoner på börsen, privata socialtjänstinrättningar, privata utredare av barn och familjer, allt satt under prislappen billigast vinner.
Kvällstidningarna mäter populäraste politiske deltagare, är det inte förvillande likt alla andra tävlingar i media, med utslagsröster, folket röstar etc. Ett Let´s Dance i politikens tecken.
Att i två timmar lyckas med en så usel sändning, där dessutom ”folket” valt tema. Vilket folk – vilka frågor valdes ut. Inget av ämnena avvek nämnvärt från det redaktionerna själva väljer.
Skoldebatten står mig upp i halsen, Jan Björklund hur mycket klarar du av dagens skola, hur ser du i Smartare än en 5:e-klassare. Vågar du och andra som nedgraderar eleverna och lärarna möta dagens skola – troligen inte. När ni talar om lärare utmålas det som en grupp offer som saknar kompetens för vad de gör. När ni talar om eleverna är det som produkter och varor, vars pris ligger i högsta betyg.
Varför nämner man inte med ett ord att hela socialtjänsten snart är satt ur spel, att socialsekreterare (var och må tycka om eller vad om yrkesgruppen) slutar sina jobb, byter karriär, inte orkar inte ens kan uppfylla promillen av den socialtjänstlag de en gång var satta att jobba efter. Ni skär ner ekonomiska bistånd, ni använder barnen som vapen i en ful debatt ”barn som blir glada över att mamma o pappa går till ett riktigt jobb”. Hur fan lågt kan ni sjunka. Barn som ser föräldrar slita häcken av sig för att klara sin ekonomi är knappast glada barn som stolt säger min mamma jobbar för en skitlön men hon jobbar, pappa är en hjälte han har tre jobb och vi ser honom aldrig”.
Hur kan några politiker sjunka så djupt att barn blir schackpjäser i ett spel där de skickas fram i frontlinjen för att döda eller dödas.
Jag gillar inte Stefan Löfven, av två skäl han har glömt var han kom ifrån – fosterbarnsgruppen, han har inga intressen för de svagaste grupperna i samhället. Men jag fryser när jag ser Anna Kinberg-Batra med monoton röst, utan en min tala om människor som ungefär som hon talar om ekonomi, troligen ser hon gladare ut om det handlar om egen fördel. Busch-Thor lika stel, välsminkad, ett ansikte som verkar helt botoxförlamat och där känslor består av hat och arrogans mot den som inte passar in i hennes vardagsbild. Jag ryser över den självgode Bildt som spelar sitt dubbelspel utan att rannsakas.
Lööf en partiledare som har politikernas högsta lön, som sina kolleger, välsminkad där mungipan åker upp ett snäpp när det handlar om att håna, förtrycka o sätta sig över andra. En Jan Björklund som verkar rädd för att bli övergiven som lite faderligt tar sina allianskvinnor under vingarna, men som i övrigt inte har något att tillföra i svensk politik.
Det är inget självändamål att ha kvinnliga partiledare, lika lite som män. Däremot är det en fördel om de visar lite av att de trots allt är just kvinnor i politiken och inte klonade manliga kolleger. Jag tycker inte om att överklassen gör studiebesök hos underklassen med poliseskort och Media i släptåg för att tala om att det som behövs är mer straff, hårdare tag, fler poliser. Överklassen har ytterst sällan tillfört underklassen något gott och gör inte nu heller.
Jan Björklund och alla andra politiker som skriker om svenska skolan borde kolla det här
”Men Michael Moore är inte i första hand känd för att samvetsgrant hålla sig till fakta. Hur väl stämmer den bild han ger av det finländska skolsystemet överens med verkligheten?
– Där fanns många saker som stämmer, svarar Jan-Erik Mansikka, lektor i pedagogik vid Helsingfors universitet.
– Det är ett faktum att de finska skolorna har en av de kortaste skoldagarna i världen, och väldigt lite läxor. Dessutom har vi väldigt små skillnader i kunskapsnivå mellan de olika skolorna.
Någonting som enligt Mansikka däremot blev helt fel var Moores jämförelse mellan det amerikanska och det finska skolsystemet. Med en graf visar Moore hur de finska resultaten plötsligt sköt spikrakt uppåt kring millennieskiftet. Detta skulle enligt Moore bero på de pedagogiska idéer som infördes just vid den tiden.
– Det är faktiskt inte så. Det är väldigt många saker som samverkar till att det ser ut som det ser ut idag, och det finns inte någon klar tidpunkt att peka ut. Eller om det finns en sådan så var det när grundskolan infördes, men då måste vi gå fyrtio år tillbaka i tiden.”
Framgångsrecept ligger inte i straffet utan i uppmuntran. Vi behöver Barn och Ungdomsrättspartiet i politiken, tro mig och de kommer att göra sin röst hörda.
Postat i:blogg, sociala frågor Tagged: Alliansen, barn, fattigpensionärer, isberg, partiledardebatt, skolan
