När politiken tiger ihjäl oförrätter

Dagens rekommenderade läsning:

Chris Forsne: Det vanmäktiga folket. Ledarsidorna.se

Fråga: Hur kan Anna Kinnberg Batra sprida att en flyktingfamilj får 28 000 kr i månaden skattefritt, utan att enda tidning reagerar

Fundering: Hur kan Ebba Busch Thor ha ett så totalt uttryckslöst ansikte

Sverige är landet där vi glömmer historien och lägger ett tjockt ogenomträngligt täcke på den del av historien vi inte vill minnas. Fyra allianspartier under Almedalsveckan har inte med ett ord berört barns utsatthet, ungdomars ökade frustration över framtiden, lika lite som de berört att barn i Sverige utsatts för övergrepp, våld i alla tider. Lika lite som de nämner att så många barn och unga mår dåligt. Lösningen från SD är folkdanslag i Rinkeby och insatsstyrkor. Övriga nöjer sig med ökade polisresurser, strängare straff och represalier samt tvångsarbete. Samt ökade krav och piskor i skolan, tak i socialhjälpen.

Löfvén vill öka polisens insatser, strängare straff men samtidigt satsa lite pengar på sk insatser i de utsatta områdena. Jag tänker i mitt stilla sinne att historien upprepar sig på något konstigt sätt, det skapas nya ungdomsgäng inte i förorterna utan inne i Kinnberg-Batras lyxreservat, Stockholm Centrum. Det är ungdomar som tar sig över alla gränser hit från Marocko, flyktingbarn som vägrats uppehållstillstånd men som inget land vill ta emot. Samtidigt skriver allt fler också respektabla tidningar och medier om sexuella övergrepp och våldtäkter utförda av flyktingar.

Om man som tonåring är på flykt under en längre tid, åker gummibåt som kan bli den sista resan, sett sina vänner och anhöriga dödas. Utsatts för övergrepp, sett våldtäkter som en del av kriget förväntar vi oss att det barnet/unge skall bete sig om inget hänt när de väl kommer till Sverige. Alla fasor, trauman, skräck skall bara falla av och ”man” skall finna att alla de verkliga upplevelserna var bara en otäck dröm. Problemet är att drömmen är en mardröm, vakendröm som finns där lika tydlig som när allt hände.

Barn och Unga som kommer till Sverige skulle innan de ens kommer i närheten av skola och svenska måsten få sakkunnig hjälp och behandling, bearbeta sina upplevelser och faktiskt ges terapi. Problemet är att det saknas traumacentrum i Sverige, bara RK (Röda Korset) driver anläggningar. Svenska politiker har en märklig förmåga att tro att bara bomberna tystnat, barn får mat och tak över huvudet är problemet löst.

Det trodde politikerna om de 20000 barn som utsattes för vanvård 1920-1980 också. Bara de får sin ursäkt, lite pengar slumpvis fördelat så är det klart. Att spåren från barndomen sitter kvar, mardrömmarna återkommer tänker inte den på som har 63 000 kr i månaden och har råd med terapi.

Av de svenska barn som idag far illa, hamnar fel vågar jag påstå att det finns bakåt en anhörig, förälder med anknytning till den svenska vanvården. Med andra ord det sociala arvet går vidare och klassresor är ganska ovanliga i den här gruppen. Klassresan är möjligtvis från langare, missbrukare, våldsverkare till egen cell hos kriminalvården.

I Almedalen lever alla sitt eget liv, här störs vi inte av omvärlden. Media sätter agendan för vad som får sägas inte sägas offentligt. Besöksgruppen i Almedalen är lierad med utställare och seminarieanordnare, kostym, snygga seglarkläder, jeans och T-shirt som kostar ungefär som en tredjedels månadslön för vissa. Damer i lagom sommarkläder, men väl korrekta, klapprande skor mellan kullerstenarna. I det här sammanhanget finns ingen empati eller ens beröringspunkt med de utsatta. Seminarier om barn och barns utsatthet, barn i skolan, befolkas av samma personer som jobbar inom sociala sektorn, skolan etc. Inga journalister skulle ens komma på tanken att gå på Barnombudsmannens seminarium om Barn och Azylrätten, bristen på rättigheter för barn etc.

Men vi fortsätter åka hit till Almedalen, kanske av rädsla att missa något viktigt. Mitt viktigaste var gummibåten som äntrade stranden vid lyxkrogen Callis, där 90 flytvästar vittnade om en verklighet som media redan gått förbi, alla de som dör till följd av krigets konsekvenser, de fåtal som överlevt efter fasansfulla timmar till havs. Och vi diskuterar överhuvudtaget inte, att de vapen vi tillverkar och säljer i Sverige är en del av det krig flyktingar flyr ifrån.