Ersättningsnämndens avslag och bifall en odemokratisk rättsprocess

53 procent av alla ansökningar för ersättning för vanvård avslogs. Det vet vi liksom alla dokument spår av Ersättningsnämnden snabbt förpassades till arkiven. Vi vet också att Ersättningsnämnden bröt mot lagen eftersom man aldrig tog upp de omsökningar som gjordes utan gav avslag på tidigare underlag.

Detta har jag bevis för i åtminstone ett solklart ärende där en person som inte orkade eller fick den formen av frågor så att hen kunde berätta om fosterfadern som förgripit sig på henne. Detta var känt inom familjen, men framför allt visste fostermamman i hemmet om det. I ansökan 2 tas detta med vilket under normala omständligheter skulle inneburit ett beviljande. Men ersättningsnämnden vare sig lyssnade på ljudband, läste handlingar eller tillät personen komma personligen.

Ingen av de sk omansökningar som gjorts har lett till ändrade beslut.

Ersättningsnämnden arbetade tvärtemot vad som var tänkt som en domstol med offer och förövarperspektiv. Detta trots att det handlade om preskriberade ärenden där den statliga ersättningen skulle utgå som ett erkännande av Staten brustit i ansvar och tillsyn. Men inget av de ärenden som hanterats har tagits upp utifrån statens bristande ansvar utan gjort till en odemokratisk juridisk process där fosterfamiljer/personal på institutioner anklagats för felaktigt agerande utan att de fått möjlighet att ge sin bild av vad som hänt. I en normal rättegång hade det varit omöjligt att anklaga en fosterpappa för våldtäkt utan att han fått både försvarare och rättsskydd. Men i Ersättningsnämnden hängdes såväl barnhems- som fosterfamiljer med flera ut och förklarades som skyldiga alt friade. De fall där ersättning gavs var motiveringen att vanvården varit av allvarligaste art, dock inte med ett ord om svenska statens ansvar i frågan. Ersättningsnämnden gjorde hela frågan om ersättning för vanvård 1920-1980 till en dold rättegång, vilket inte borde vara möjligt utifrån preskriptionen.  Ingen kan förutom mördare dömas för brott efter det att preskriptionen har trätt i kraft, men i Ersättningsnämnden togs inte den hänsynen.

Rent rättsligt var Ersättningsnämndens arbete en parodi på svenskt rättssamhälle. De som ansökte hade inte rätt till juridiskt ombud via rättsskyddet, de fick inte ha stödpersoner med sig som kunde bidra till att förklara och muntligt stötta den sökanden. De sökande som saknar vad kallar talets gåva, fick med andra ord klara sig bäst de kunde.

Avslagen kunde inte överprövas utan skulle skickas in som nya ansökningar, där den sökande nekades ny muntlig förhandling. Omansökningarna avslogs med exakt samma ordalydelse som tidigare och ibland av samma person som var med i första omgången.

När politikerna nu fegt, förutom Roland Utbult, vägrar diskutera Ersättningsnämden och deras sätt att handlägga frågan om ersättning, är sveket så mycket större än tidigare. Regeringen Stefan Löfven, Miljöpartiet, Vänstern väljer att tillsammans med sina borgliga kamrater tiga ihjäl frågan.

Ersättningsnämndens misslyckanden och totala rättsbrott borde intressera svensk media, ingen annan rättsprocess där det gjorts så mycket fel, skulle tigas ihjäl. Men här handlar det om några tusen foster- och barnhemsbarn av vilka en majoritet på odemokratiska grunder fått avslag och dessvärre även de som fått, troligen fått pengar utifrån fel kriterier. Därmed inte sagt att de skulle varit utan, men processen var alltigenom så långt från lag och rättvisa vi kan komma.

Roland Utbult, Karin Rågsjö, Morgan Johansson, socialdemokraterna, alliansen