Jag var troligtvis en av miljoner svenskar som såg Jills Veranda i Nashville. Troligen en av lika många som hade svårt att hantera att en så ung, ödmjuk och livsglad person bara någon tid efter programmet spelats in dog.
Åtskilliga följde hans blogg, om kampen mot cancer och för viljan att leva. Jag har en nära vän, som för sin kamp om än inte på samma sätt men väl via sociala medier. Vi delar hennes förhoppningar, nergångar och stunder då hon funderar över om all behandling leder någon vart. Vi finns där, i den cyberistiska världen delar vi så gott det går hennes kamp.
Jag blir lätt irriterad och trött när kvällstidningsrubrikerna lyfter än den ena än den andra kända svensken eller internationella stjärnan som kämpar mot sjukdomar. Det känns som om det bara är det kända ansiktet som förtjänar att synas och räknas. Deras kamp är troligtvis vare sig mindre eller annorlunda än alla dem som kämpar i tysthet.
Kristian Gidlund skrev och delade, han blev en rubrik men det kändes inte lika illa. Det var en person som stod nära vardagen och vårar världsperspektiv på ett helt annat sätt. Det skulle kunna vara bror eller son. Min vän är en vanlig kvinna, men ändå ovanlig. För jag kan känna att är det någon som förtjänade att få några år till är det hon. Jag vet hennes historia, vilken kamp som förts för att komma dit hon är nu och när livet äntligen börjar bli bra så händer det oförutsedda.
Det finns troligtvis inget som är värre för anhöriga och nära vänner än att se hur någon man älskar barn, ung eller äldre att utföra en strid som man egentligen är ganska ensam om. Men jag kan också känna en så oerhörd respekt och värme för dem som vägrar låta sig besegras in i det sista och jag blir så förbannan när jag läser om Försäkringskassan som frågar ”när tror du du skall dö”. I samhället är det pengarna och din arbetskapacitet som efterfrågas. Du duger som människa så länge du är frisk nog att lyfta ett finger, och ditt erkännande ges först när du kan peka ut vilken månad/år du ska dö.
Undrar om det finns något samhälle så kyligt som vårt när det gäller människor som har sjukdom där döden är en trolig utgång. När jag var yngre och någon fick diagnosen cancer, var det sjukhusvård inom några dagar. Idag får människor vänta i veckor, vänta på att vårdgarantin skall uppfyllas. Min väninna berättar att hon haft tur. Hon får ett värdigt och fint bemötande av sjukvården, hon behöver inte bekymra sig över försäkringskassan längre. Hon är lyckligt lottad som sjuk. Jag önskar att den sjukvården också kunde uppfylla drömmen att bli frisk.
Jag skulle nog önska att vi hade ett varmt och empatiskt samhälle där tyngdpunkten låg på att önska att människor blir friska istället för att de skall redovisa sin dödsdag. Jag skulle önskat att personer om Kristian Gidlund fått leva vidare. Världen blir så än mer kall när människors värme försvinner.
Tack SVT o Jill Jonsson för ett tänkvärt inslag men också ett fantastiskt program.
Relaterat: Jills veranda
SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4 Nyheterna Alliansfritt Sverige,
Postat i:kultur
