Stockholm en stad i världsklass 1

Jag inser allt mer varför samhället ser ut som det gör. Ja varför hela trygghetssystemet krackelerat. Ett system som Socialdemokraterna inte vill ta tag i utan låta vara I stort sett intakt även om de vinner valet.

I två dagar har jag varit på seminarier kring Välfärd och valde att närmare studera New Public Manager (NPM) Ett begrepp som infördes under Göran Persson (S) tid efter kritik mot den slösaktiga offentliga sektorn. Besluten skulle komma närmare de sk utförarna. Antalet mellanhänder skulle minska och beslutsgångarna bli mer effektiva. Samtidigt infördes sk Köp/Säljsystem inom offentliga sektorn. Varje enhet skulle bära sina egna kostnader. En effektivare ekonomi skulle uppnås om man kunde mäta varje enhets verksamhet. Verksamheten skulle vara målrelaterad. Målen mätbara.

Tidigare arbetskamrater och samarbetspartners blev plötsligt konkurrenter trots att de jobbade inom samma Kommun.

Vad som glömdes bort i den nu industrialiserade Kommunala

verksamheten var att man också jobbade med människor. Och det var här det började gå snett.

 New Public Mangement (NPM) skulle spara pengar till kommunerna. Genom att sälja ut verksamhet som tidigare skötts av kommunerna skulle konkurrensen göra att tjänsterna till medborgarna blev billigare. Vi förvandlades över några dygn till köpare/konsumenter av privatiserad välfärd betald med skattepengar. Vi fick lära oss valfrihet i en helt ny betydelse liksom ordning och reda på ekonomin.

Inget land visade sig så duktiga som Sverige i att privatisera och överlåta skattepengar till riskkapitalbolag som vi.

 Äldrevården konkurrensutsattes och vårdbolag växte som svampar ur jorden. De gamla blev både konsumenter och produkter. Allt beroende på i vilket sammanhang de nämndes.

Lönerna för de anställda skulle givetvis bli bättre, gillade jag inte företag A kunde jag ju gå till B som nog betalade högre lön. Hemtjänstens tjänarinnor skulle bli vinnare i det nya systemet.

Men vad som glömdes att tala om var att det var samma skattepengar som tidigare som skulle finansiera valfriheten. Och det visade sig till och med att de private betalade sämre löner än tidigare kommunal arbetsgivare. Men det var självklart inte lätt att komma tillbaks till den gamla arbetsgivaren, där hade organisationen redan slimmats så hårt att några nya inte kunde komma in.

Handläggarna på kommunen fick nu till uppgift att se över vilka tjänster gamla människor kunde undvara. Och de tjänsterna skulle kunna läggas ut på ytterligare glada private företag. Inom en koncern som kom in i den luckrativa äldrevården togs t.ex handeln till de gamla bort från hemtjästen och flyttades över till en sektor som bara sysslade med att handla och köra hem varor till de gamla. Matlagningen byttes ut mot färdiga matlådor och vips kunde handläggarna klara målen utan att budgeten överskreds. Tant Stina fick fem matlådor med oätlig mat hemkörd och fick givetvis betala lådorna istället för att få egen lagad mat till lägre pris.

Det var inte de äldres behov som stod i centrum utan målet att hålla budgeten och ramarna som politikerna satt upp. Inom äldreboenden mättes kissblöjorna för att mäta tiden de sängliggande gamla  kunde klara sig utan att byta blöja. Behovet handlade inte om gott utförande utan att klara de utsatta ekonomiska ramarna. De glada fyrfärgstrycken som lockade Tant Stina och hennes anhöriga, flagnade snabbt till marknadsekonomins företräde.

Var det riktig otur i slutet av budgetperioden blev jobbet för handläggarna att fördela det lilla som fanns kvar och i värsta fall avslå några ansökningar om bistånd utifrån motivet att de sökande klarar sig själva och vid behov köpa Hushållsnära tjänster (Rut).

de  miljarder till nästa led. Skolan skulle bli bättre om den konkurrensutsattes. Undervisningen skulle stimuleras när föräldrar fick välja barnens skola. Klasser och kamratgäng slogs sönder i jakten på de rätta skolorna. Kvar blev de kunder/produkter som inte hade resurser att hänga med i köpkarusellen. Elever som gjorde felval bytte skola två tre gånger innan de hittat rätt skola. Friskolorna köpte över varandra, datorer, körkort, resor ja allt dukades upp för att nå de unga kunderna. De kommunala förortsskolorna utarmades och nedläggningen började av kommunala skolor.

 Jag minns som barn när min skolkamrats mamma fick canser. Hon kom till sjukhus inom bara några dagar och opererades snabbt. Det tog mindre än två veckor från upptäckt till behandling. Idag mäts varje canserpatient utifrån en riskbedömning som bygger på hur länge de står ut att vänta innan hjälp kan ges och på försäkringskassan infördes en ny fråga – När ska du dö?

För också där fungerar NPM. Produkterna/de sjuka måste självklart in i det sista fullgöra sina åtaganden.  I  kön till canservård hinner några dö undan, men lite offer får man klara av för att klara målen. Är du rikt lottad finns ju privata alternativ.

Sjukvården slimmas så hårt att läkare säger upp sig och varnar för att patientsäkerheten inte kan garanteras. Politikerna svarar med att det är en organisationsfråga inom det enskilda sjukshuset. Det är inte politikerna som fattar fel beslut utan de anställda som inte kan klarar sina jobb. Så sjuksköterskorna flyttar till Norge med bättre lön och villkor medan landstingen hyr in sjuksyrror som kostar betydligt mer än en anställd.

 Hur var det nu med kostnaderna? Ja inom åldringsvården svälter sig den sociala sektorn till anorektisk status. Lite avslag och införade av tidtagarur, handdator och digra kontrollsystem så fungerar det. Inom sjukvården är det värre. Där skenar kostnaderna på de tjusiga sjukhusen, personalen flyr. Avdelningar stängs igen och patienterna packas ihop I korridorer och  skrymslen på det som är kvar.

Som medborgare vägrar jag finna mig i att att vara kund i ett trygghetssystem som finansieras med mina skattepengar. Jag vägrar att bli en produkt. När ska vi alla ta tillbaks vårt värde och sluta vara produkter i en ett köp och säljssystem.

Tidigare på samma tema Det mörkblåa Stockholm

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige,