Det är svårt att ha en ryggsäck. En ryggsäck fylld av minnen och umbäranden. I många fall bär vi den med oss ett helt liv, ingen ser eller vet. Tyngden är min egen börda och den är osynlig. Ett rynkfritt ansikte är ett ansikte utan liv, läste jag, minns inte vart. Men det hörde ihop med människor som alltid måste ta bort spåren av sig själva och tiden. Att förneka tiden och historien. Det är lite som att ta bort delar av historien. Vi slätar över den och gör den uthärdlig. Spåren förskräcker – rynkorna i ansiktet vittnar om att vi har levt ett långt liv. Rynkorna i historien vittnar om att mänskligheten betett sig illa och vi slätar ut dem för att slippa minnas.
Kan man gradera lidandet! Jag funderar över det efter en hätsk debatt där ersättningen för vanvård inte blev som alla hade önskat. Ett misslyckat lagförslag till ersättning för de fd vanvårdade i svensk barnavård föder behov av att hitta syndabockar. Alla vill ha ersättning, många avslag är grundlösa men alla förstår inte mekanismen och de som drivit frågan måste hitta syndabockar. Jag funderar över andra världskriget och offren där. Hur graderade man inom den judiska gruppen lidandet i koncentrationslägren. (de överlevande). Hur graderades andra etniska grupper som dödades under förintelsen? Jag tror inte att vi kan med bästa vilja i världen gradera graden av lidande. I så fall måste jag säga att graden av lidande i koncentrationslägren vida översteg vårt lidande – utan att förringa det. Nu säger ni det kan inte jämföras. Nähä. Varför inte då. Lek med tanken att 2 000 överlevanade från lägren krävt ersättning av tyska staten. Tyska staten i sin tur skulle sedan gradera och gruppera detta. Jag undrar hur den debatten sett ut i samhället.
Vanvården är ryggsäcken som ni inte ser. Ni ser inte konsekvenserna av splittrade syskon, familjer som slitits sönder. Ni ser givetvis inte slagen från fosterfar, de sexuella övergreppen från närstående i fosterfamiljen, från husetsn barn. Övergrepp där fosterbarnen var lovliga byten just för att de var ”fosterbarn”. Inte heller ser ni steriliseringen av kvinnor och män. Eller kvinnor som förlorat sina barn för att de själva varit under samhällsvård. Barnhem där man lurades tro att tafsandet var kärlek. Spåren, minnena finns kvar. Bristen på tillit, självförtroende att duga – vara någon. Kunna uträtta något.
Inre styrka och vilja att inte tillhöra de evigt förlorade. Är Maskrosblommans överlevnad. Att kunna resa sig och bli en människa, delaktig, verksam och vilja till förändring. Under min värsta tid som narkoman drevs jag av ångesten över att hamna så långt ner att det inte var möjligt att greppa livet. Den ångesten blev en räddning märkligt nog. Lika som att alltid ifrågasätta, skaffa kunskap. Läsa. Lyssna. Lära. Spåren av de åren syns inte lika lite som spåren av barnet som alltid undrade när pappa skulle komma. Ångesten över att vara övergiven men ändå inte.
Som vuxen kan vi välja, många av oss. Inte alla. Men vi har friheten att välja underkastelse eller medverka till förändring. I mitt fall har jag alltid valt förändringsvägen. Striden, kampen och definitivt ingen underkastelse eller överhetens klapp på huvudet.
Vanvårdade människor är inte alltid ödmjuka. I debatten om ersättningen krävde en organisation 1 miljon för varje år av lidande. Andra ville gradera lidandet i krontalsnivåer. Lite lidande lite pengar, mycket lidande mer pengar. Någon skulle alltså gradera en skala över lidande i tre steg. Det skulle ge rättvisa och mer ersättning än vad som är fallet idag. Jag var med i debatten kring detta. Jag vet att det fanns diskussioner om graderingar av lidandet som en linje. Men har aldrig riktigt förstått hur den graderingen skulle ha sett ut. Hur kan en jurist eller annan avgöra lidandet hos ett barn, gradera det i kronor o ören. Jag kan inte och jag tror inte många skulle vilja ta det ansvaret heller att göra det.
När diskussionen med Kerstin Wigzell (kan beläggas genom henne själv) pågick diskuterades just detta. Hur graderar vi lidandet. Kerstin hade svårt att hitta en modell. Jag kunde i förlängningen se debatten kring vem som fick för lite eller inget alls. Att det skulle bli en diskussion som knappast byggde på solidaritet utan snarare skulle bidra till en diskussion om var gränsen för det lägsta lidandet låg. Skulle t.ex ett barn som fick örfilar och kanske bara fick 5 000 kr ha lidit mindre eller känt sig mindre kränkt än den som fick stryk varje dag. Skulle en eller två våldtäkter graderats lägre än regelrätt och långvarig våldtäkt!
Jag såg förslaget med 250 000 kr som en lösning där man skulle slippa den debatten, dessutom var det så infekterat av miljonbeloppsfrågan att vanvårdade fd barn nästan skulle kunna framställas som snikna och hämndlystna och bara var ute efter pengar. Dessutom fanns i förslaget som Kerstin Wigzell skissade på en tanke om att barn idag skulle omfattas av rätten till ersättning för kränkande behandling inom socialtjänsten. Att betala syndapengar för det skedda skulle inte påminna kommunerna om deras ansvar för dagens barn. Det ska kosta att kränka barn inom socialtjänsten därom var Kerstin Wigzell och jag överens. Om förslaget hamnat där hade frågan om 1980 fått en annan utgång.
När lagförslaget så småningom skrevs ihop av Maria Larsson, Lena Hallengren (s) MP och V försvann merparten av de tyngdpunkter som Kerstin Wigzell hade tagit upp. Men faktum var att också sedan lagförslaget väl var klart hade funnits möjlighet att granska och ifrågasätta det som sedan blev riksdagens beslut.
Dåvarande förbundssekreteraren i Samhällets Styvbarn uttalade flera gånger att 250 000 kr trots allt var mycket pengar skattefritt. Förbundssekreteraren tyckte att lagförslaget var bra, trots att jag flera gånger ifrågasatte vissa skrivningar lagen. Vill minnas att vi talade om att ca 85 procent borde få ersättning. I det sista steget fanns jag inte med. Men lagens konstruktion var något som jag ifrågasatte och ett krav på justeringar hade kunnat förts fram innan riksdagen tog beslut. Då var jag redan borta från organisationen. Diskussionen om allvarlig art opåpekades tidigt men ansågs av styrelsen som ofarligt o det har vi ju sett hur ofarligt det var.
Det märkliga är fegheten i att inte våga stå för beslut och vad som varit. Att lite lättvindigt glömma bort obehagliga detaljer. För min egen del har jag aldrig förnekat att jag tyckte att Kersin Wigzells förslag var bra och ledde längre än till bara ersättning för vår grupp. Det byggde på omtanke om barnen idag just för att det inte skulle uppstå ny vanvård.
Så det handlar återigen om att maskera rynkorna – tiden. I förhoppning att ingen vill minnas eller ta upp vad som verkligen sas. I det fallet har jag låtit rynkorna vara kvar. Jag skäms inte för debatten och upplägget i grunden. Jag skäms däremot att det tillsattes en ersättningsnämnd där merparten är fd jurister och yrkesutövare i Statens o Regeringens tjänst. En nämnd där flertalet saknar kunskap, historia och insikt i vad de här människorna gått igenom, liksom att de negligerar de lagar som styrde omhändertagna barns liv redan då.
Men också här tyckte Riksförbundet Samhällets Styvbarn att Ersättningsnämnden var en bra sammansättning med duktiga och dugliga människor. Men tro mig när vi under min tid diskuterade hur en nämnd skulle kunna se ut var det def inte den nämnd som sedan hyllades av förbundsledningen.
I en hätsk debatt ansåg en kritiker, att de vanvårdade bara vara ute efter pengar för egen vinning. Jag var nog den i så fall som tonade ner den debatten under min tid i Samhällets Styvbarn. Jag var tvungen att kolla upp vad som sas vid mötena med Kerstin Wigzell och inga noteringar visar på att upprättelsefrågan handlade om snikenhet eller gap om pengar. Tvärtom. Därmed hamnar man i en mellanställning. Det är mitt fel att beloppet är för lågt 250 000 kr. Det är mitt fel att lagen blev som den blev, trots att jag inte var ordförande vid den tiden. Och att påstå att jag gått bakom ryggen på styrelsen och styvbarn och gjort en uppgörelse med Kerstin Wigzell är en debatt som inte Kerstin kan påminna sig om. Rubriken stämmer inte för min egen del, jag tycker alla ska leva och stödjer alla människors lika värde. Också i de mest besvärliga finns ljuspunkter. Det var något som jobbet inom skolan lärde mig. Av många besvärliga, stökiga elever har blivit duktiga och bra samhällsmedborgare. Vad hade hänt om vi kastat ut dem.
SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4 Nyheterna Alliansfritt Sverige,
Postat i:sociala frågor, vanvård, upprättelse, socialpolitik, omhändertaganden, ungdomsvård, hvbhem, flickor, institution, sexuella övergrepp, pojkar
