Som gammal, troligen av oss äldsta hasselaelever, tycker jag alltid det är lika roligt att möta, ha kontakt och veta hur kamrater efter åren där har gått vidare. Jag har ett antal på FB, vi har några sidor för gamla kamrater men vi möts inte så ofta i verkliga livet. Dem, en träffar är dock alltid lika roliga att möta. Det blir lite som det var i går, Hasselakollektivet brukar jag säga på gott och ont, har inte lämnat någon av oss oberörda. M lämnade inte heller mig oberörd.
Jag minns en kille vi kallade professorn, han var ett matematiskt geni. Tänkte alltid att han skulle kunna gå hur långt som helst inom området mattematik. Jag minns Isak som när han var klar filosoferade över världen och dess existens. Men jag minns också samma Isak som periodvis dök in i dimmorna, förvirrad och ingen kunde riktigt nå honom. Han var en fantastisk gitarrist, oerhört begåvad, men skadorna från trippar och annat förmörkade en del av honom.
Några har dött, merparten till följd av fortsatt missbruk, Hassela var inte bra för alla men för några av oss var det skillnaden mellan liv och död. En av dem jag minns som lever och har haft ett otroligt liv, trots att han bara är lite över mitten av livet, är M. Han var en otroligt vacker kille, oerhört snobbig ;)och medveten om sig själv. Han var tjejernas ögonsten på danserna och han njöt av uppmärksamheten. Han var så levande och framför allt levnadsglad. Efter flytten från kollektivtiden skildes våra vägar. Men jag fick genom en god vän alltid nyheter om bl.a. M. Hans kapacitet var otrolig, parallellt med jobbet, efter journalistutbildning, som lokalreporter pluggade han på universitetet. Det blev magisterexamen i statsvetenskap ytterligare en magister i kulturgeografi från samma universitet. Har även en tvåårig utbildning som alkohol & drogterapeut. Han arbetade med detta i drygt fem år. Dessutom en tid anställd vid en av landets större kvällstidningar.
För ett år sedan lite drygt, fick jag veta att M var sjuk, en sjukdom som långtsamt tar oss från livet in i det glömda. Jag tänkte att jag måste få tag på M, höra hur det är, men i vanlig ordning – vi tänker att vi ska göra så mycket…men jag gör det i morgon. Under det här året har jag fått information via en gemensam vän, och när han skulle besöka M bad jag att få följa med. Mötet med M var som att se honom i går. Jag skulle ha känt igen M om jag mött honom på gatan, han var bara lite äldre, lite magrare. Stora bruna ögon lyser upp när vi kommer. Han känner igen mig också. Jag blir så glad. Vi säger i en mun ”du har inte förändrats så mycket” ändå är det 30 år och lite till vi sågs. Jag såg i minnet den M jag minns från kollektivet, killen som älskade skidåkning, dykning och bilkörning. Att köra bil gör en fri, sa M där vi satt o pratade. Men M kommer aldrig mer att köra bil eller få den känslan av frihet. M är en fortfarande ung person som en gång lämnade drogdimmorna för att nu allt snabbare glida in i glömskan. Alzheimer är en djävla sjukdom, andra säger canser är djävulen. Ja men där finns det lite hopp – för den som har alzheimer finns ingen återvändo. Jag ska minnas M där jag sist såg honom, förvirrad, med ord som föll bort men där andra delar av hjärnan ändå fungerade. Jag ska minnas M som jag mötte honom på kollektivet, full av liv och tillförsikt och nyfikenhet.
Livet är inte rättvist säger jag till mig själv, de som gjort en lång resa för att överleva borde få leva längre.
SR, Aftonbladet, Expressen, DN, SVD, SVT, TV4 UNT ETC
Postat i:debatt, sociala frågor
