Om en månad skall åtminstone 5 000 ur gruppen vanvårdade inom sociala barnavården kunna söka sin ersättning. Fler än så har man inte räknat med. Men det mest oroväckande är dagens situation. Dagligen läser jag om barn som tvingas av sociala myndigheter flytta från sina familjehem. Syskon som splittras. Därtill kom nu Socialstyrelsens ”Oplanerade avbrott i familjehemsplaceringar av yngre barn och långvarigt placerade barn. ”Varje år placeras runt 17 500 barn i familjehem. En ny studie visar att omkring var fjärde placering avbryts i förtid. Detta trots att barnet i många fall varit placerat så länge som tio år i samma hem. – Oftast är det familjehemmet som avbryter placeringen och det gäller barn i alla åldrar, säger projektledaren Marie Berlin. ”
”45 procent av fallen, är det familjehemmet som väljer att avbryta placeringen. Om barnet är yngre än två år vid placeringen är risken för sammanbrott låg, liksom om de biologiska föräldrarna övergivit barnet eller avlidit.”
Ett av skälen till uppbrott är konflikter. Begripligt, ju äldre barn som placeras dess större måste risken för konflikter bli. Barn som är vana att bli övergivna testar gränser till det yttersta. Deras behov av att veta hur långt de kan gå men ändå vara älskade saknar gränser. Det är inte barnets fel utan ett myndighets- biologiskt och familjehemsproblem. Sk egna barn har också uppväxtproblem, men placerade barn kan lämnas bort inom ett par dagar.
I Socialstyrelsens rapport står att risken för sammanbrott ökar om barnet har beteendeproblem ,om det varit med om sammanbrott tidigare, eller om det finns ett biologiskt syskon som är placerat i samma familjehem. Om socialtjänsten får information om eller barnen antyder att det inte fungerar slutar 60 procent i sammanbrott. Dessutom sägs att syskonplaceringar är ett skäl.
I 28 procent av sammanbrotten var det de långvarigt placerade barnen själva som tog initiativ till att avbryta. Bland de yngre barnen låg istället de biologiska föräldrarna bakom 38 procent av sammanbrotten. För yngre placerade barn innebar tät kontakt med den biologiska mamman en ökad risk för att placeringen skulle avbrytas i förtid, liksom om familjehemmet hade biologiska barn i samma ålder.
Vad drar vi nu för slutsatser av detta. Jo undersökningen är koncentrerad till Jönköpings Län. Men Bo Vinnerljung gjorde en motsvarande undersökning 2001 ”Sammanbrott vid tonårsplaceringar”.
Där bröts mellan 30-37 % av alla placeringar samman inom fem år. 41 % bodde i familjehem. Enbart enskilda HVB hem 52 %. Orsaker som Vinnerljung anger är att ungdomar vägrar återvända eller rymmer (44 %). 36 % är familjehemmen som ger upp eller inte orkar. Men Vinnerljung säger att det är myt att familjehemmen kastar ut barn. Vinnerljung tar upp placeringsformen, asocialt beteende, psykiska problem, sammanbrott från tidigare placering.
Däremot är sammanbrotten mindre i hem- och vårdmiljö som ligger 10 mil eller längre ifrn barnets hemort.
Bo Vinnerljungs diskussion och råd mynnar ut i : Ungdomars samtycke bör tas på allvar. Att berörda parter informeras om risken för sammanbrott, att socialtjänsten har en resverplan.
Detta framkom 2001 de råd som delades ut för diskussion har nu lett till en skraltig lagförändring för omhändertagna barn. Socialdemokraterna hade då regeringsmakten i Sverige och kunde ha börjat med en renovering eller omarbetning av LVU/Socialtjänstlagens del om barn o ungdomar.
Vad han inte nämnde var att familjehemmen måste få en starkare ställning den nya utredningen säger ”Även familjehemmens rättsliga ställning bör ses över. Idag har familjehemmen ingen rätt att komma till tals hos socialnämnden i beslut som rör barnet, trots att barnet ibland bott där under större delen av sitt liv.”
Men ser vi rent statistiskt har inte mycket ändrats sedan Vinnerljungs utredning 2001. Visserligen omfattar den nya undersökningen 12 kommuner i Jönköpings Län där socialkontoren oemotsagda har fått lämna uppgifter. För protesterna lät inte vänta på sig från familjehemmen, som sa att det här kände man inte igen. Eller det är inte så lätt när man inte får hjälp och stöd med äldre placerade barn.
Jag ser ett farligt mönster i framtida placeringar. Små barn under tre år klarar sig bra. Det är också den period är barn knyter an på ett helt annat sätt än t.ex ett äldre barn. Rent konkret kan sägas att i fall där man vet att placeringen blir livslång måste adoption bli en möjlighet. Där kommer den pedagogiska delen in från socialtjänst och myndigheter. Att få den berörda föräldern att förstå barnets möjligheter, men också förälderns möjlighet att få information etc om barnets utveckling. Samt den dag barnet så önskar få träffa sitt barn.
En annan oroväckande del i utredningen är att kontakten med biologisk familj är skäl till sammanbrott. Det kan stärka kommunernas idag enväldiga makt att förbjuda föräldrar till placerade barn att träffa barnen även om barnen vill.
Äldre barn mer problematiska, tonåringar som redan flyttats runt i den sociala karusellen i flera år kommer att bli gruppen där pengar avgör vem som tar emot dem. Inte som på min tid lägsta nivå utan den som betalar bäst. Här kommer jag osökt inte på de sk konsultstödda familjehemmen som ökar.
I SVD 30 nov är rubriken ”Fosterhem en växande marknad”. Tidigare var det äldrevården, sjukvården och missbruksvården, skolan. När man tagit ut allt som går på den delen återstår den luckrativa familjhemsmarknaden. Här finns pengar att hämta hos kommunerna som i desperation betalar upp mot 100 000 kr i månaden till företag som Attendo Care för att få ett familjehem. Ur SVD ”Svårigheten att få tag i familjer har nu öppnat dörren för en ny verksamhet. Privata företag rekryterar fosterfamiljer och förmedlar sedan platserna till kommunerna mot en högre ersättning.”
Den ekonomiska ersättningen är med andra ord en en tydlig anledning till att allt fler väljer att ta in fosterbarn genom privata företag. Kommunens familjehem får en ersättning för omkostnaden för barnet på mellan 3400 och 5600 kronor. Dessutom får familjen ett arvode på mellan cirka 4000 kronor upp till cirka 9000 kronor beroende på bland annat barnets ålder.
”– Vårt arvode är betydligt högre, säger Johanna Hållén, pressansvarig på Attendo Care.” Hon var tidigare en av de tunga namnen inom socialdemokraterna och knuten till socialdepartementet etc.
Ska jag dra kontentan av Johanna Hålléns uttalande blir det ”ju mer betalt familjehemmet får dessto mer kärlek till det barn man tar hand om”. Lite betalt lite kärlek och omsorg. Nog fan luktar det min egen barndom i detta. Vi vet ju också att äldre barn betingar högre priser än det jag kallar tuttiluttbarnen. Men tuttiluttbarnen blir också stora. Det har många adoptivbarn fått erfara i Sverige. När tonårsbekymren dyker upp och barnen inte kan visas upp på samma sätt är det lätt att avhända sig ansvaret från de barnen. De har skett och det sker, tro mig.
Vad skall vi göra säger ni nu! Låt mig säga en sak först. Jag avskyr att barn är belöning för gott uppträdande hos föräldrar. Att man på order anpassar sig för barnet. Det är inte barnperspektiv – det är köpslående om barns framtid. Barn skall bo där de får det bäst, bäst omsorg, kärlek och omvårdnad. Det kan man få i den biologiska familjen om familjen är frisk och införstådd med att barnet går före dem själva.
Jag anser att mammor (det handlar till stor del om ensamma o fattiga mammor) skall ha sin chans att förändra sig själv för att de vill förändras för sin egen skull och därmed bli uthålliga i relationen med sitt barn. Om jag som gift med en beroende säger ”du kan väl sluta för min skull” eller beroendepersonen säger ”jag slutar för att du vill det” ligger ansvaret på den nyktra partnern för att hålla den andre nykter.
Det är samma sak med barn, barnen blir ett grumligt argument ”jag ändrade mig för att barnen ville det”. Barnperspektiv visst, men vad händer när barnen flyttar ellre något händer. Skall jag då återgå till det gamla livet eftersom avtalet inte gäller längre. Jag skulle vilja arbeta med en modell är mammor får möjlighet att rehabilitera sig av egen kraft men ändå ha kvar sitt barn tills vidare. Det skall finnas en vilja och ambition att välja bort för att välja för. Det måste leda till varaktighet och beständighet. Det går men det kräver oerhörda insatser av samhället och socialtjänsten. Den senare har inte förnyat sina ideer och tankar på flera år. Det är hemmahos, boendestöd och ett hängande hot om LVU. En myndighetskontroll där barnets mat är viktigare än relationen mella förälder och barn. Där städningen, i vilken ordning man gör saker. Om myndighetens uppfattning om hur man sätter gränser, älskar eller tycker om sitt barn. Det leder till frustration och sjuklig myndighetskontroll där individualismen och den enskilda personens egenskaper läggs åt sidan.
Man skall ge möjligheten, när det inte går skall barnet få en familj en varaktig placering, där modern också är en del av planeringen och se barnets behov före sitt. Mamman skall ha all uppbackning trots detta, om hon vill. Samhället skall inte överge barnen men heller inte föräldern.
Familjehem måste lära sig att man inte kan ha hur många placerade barn som helst. Det finns familjer med 3 egna mindre barn som tar lika många placerade men ändå har ett heltids jobb. Ge en i familjen lön så att den personen kan vara hemma. Begränsa antalet placerade. Placerade barn behöver känna att just de är speciella och önskade. De orkar inte konkurrera med familjens egna samt ytterligare två som kräver samma sak. De vill inte mätas och jämföras med någon annan än sig själva. Det måste bli tydliga regler i familjehemmen för hur många barn som får bo där samtidigt.
Inför sk stand by i familjehemmen med betald viloperiod om barnet/den unge flyttas och om det inte går kan komma tillbaks om så önskas. Tala om för familjehemmen att ta hand om barn handlar inte om vem som betalar mest, utan om att hur illa det än låter, så länge barnet finns där är det vårt barn på gott och ont. När det är ont får vi jobba hårdare, när det är gott njuter vi av samvaron precis som med sk egna barn.
Det som idag håller på att ske är godkänd barnhandel i samhällets regi o ser vi kallt på den sk privatiserade sektorn är det faktiskbara människohandeln som blivit privat och så vackert kundvalsorienterat. Barn är inga kunder, inga handelsvaror. Det är vår framtid. Därför skall jag verka för Barnpartiet i Sverige och motverka konsultunderstödda familjehem.
Andra bloggar på temat: Socialtjänsten i Marks kommun skändar familjer! Halvbonden Havetsblogg
Andra medialänkar på temat :
UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4 Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktionSVD
Postat i:
politik o ekonomi,
sociala frågor Tagged:
barnhandel,
familjehem,
fosterhem