I dag kom jag hem efter  13 timmars musikresa. Rock at Sea/Svenska Höjdare. Att lyssna till musik på en båt är som att kombinera krogen och en musikfestival. Konserterna sker i närmiljö med banden, lyssnarna är hugade resenärer med lite eller mycket innanför västen. Publik medelålders.

Formatet är roligt, inte minst ganska prisvärt och för den som orkar tugga i sig musik nio timmar på raken tillsammans med ett mastig bufé och relativt billig dricka. Svenska Höjdare är också lite som en form av släktmöte, man träffas en gång om året.

Som sig bör skall det finnas en bra blandning  som ger alla något att ta med sig hem. Samtidigt finns det grupper som återkommer, som blivit nästan en form av husband på Svenska Höjdare. Nationalteatern har varit med vill minnas att de varit med 15 år (sas på 2012 års resa). Roffe Wikström Band tillhör också ”husbanden” och faktum är att det är viktigt inte minst på en resa där man spelar övervägande 70-tals och proggmusik. I år fanns också Norrbottens Järn med, hörde dem senast på Södra Teatern och säger bara Norrbottens Järn är inget salongsband. De behöver publikens närhet och publiken behöver bandets närhet. Det är då Norrbottens Järn är som bäst. Och de var bra på båtspelningen. Ett mer komprimerat program och där publiken bildade kör.

Nationalteatern tillhör mina favoriter, jag älskar deras texter och deras sångare Mattias Hellberg har jag för länge sedan erkänt som en bra ersättare för Totta Näslund. Det kändes dock inte lika spelglatt som tidigare, lite för mycket av rutin och för lite av den eld som Ulf Dageby förmedlar tillsammans med basisten Nike Ström.

Kvällens stora besök var Ken Hensley, tidigare medlem i Uriah Heep och den som svarade för merparten av texterna i bandet. Det var 90 minuters ös och en publik som hela tiden var med på noterna. Inte riktigt min musik, men det var oerhört kul att se hur grabbarna i MC jackor  rockade loss med herrarna i kostym och kavaj.

Övriga band var Asoka från Malmö (startades under namnet, Taste of Blues 1967). Ett av de gäng kanske kan göra anspråk på att ha varit med från dag 1 inom svensk proggmusik. Uno Svenningsson band 1994, David Urwitz band spelade vispop och Jack Vreeswijk var musiskresans första konsert också han en en som varit med förr på Svenska Höjdare.  Anders F. Rönnblom är veteran som  tillhörde pionjärerna när det gällde att kombinera visor och rock i Sverige. Kung Tung Lever tillägget lever är för att visa att gruppen är still going strong. Bildades 1974. Cecilia & the happy happies, är brytningen mellan skymning o gryning. Med gott humör, humor och rå engergi håller lyckas hon få den kvarvarande publiken klockan fem på morgonen rocka loss en sista gång. Men Cecilia har varit med några gånger och vet vad som behövs för att få publiken att orka lite till.

De tre sista timmarna av musikresan består av pigga utvilade band och en relativt trött och lite bakis publik. Kenny Håkansson som den här gången framträdde solo, hade en liten men intresserad publik och när han tolkade Dan Anderssons Spelmannen, säger en något bakisperson ”den där Dan Andersson han gör bra texter”. Kenny Håkansson har varit med förr på båten och frågan är om det bäst på kvällen eller dagen efter.

Dagen efter var helt klart Sanna Carlstedts stund. Med en gitarr som levde sitt eget liv och som skickades bakom scnen för stämning, lyckades ände Sanna något som jag beundrar, hålla publiken fången. Lite missar i vissa låtar togs med skratt och fnitter, men det var en rolig och avspänd stund. Mellan Sanna och publiken finns kärlek och samförstånd. I ett sådant läge kan vi acceptera även låtar som slutar halvvägs med ett stort skratt.

Att rekommendera för den som åker på musikbåtar. Ta det lugnt med drickandet. Trots allt musik gör sig bäst på lämplig bas av flytande intag.

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill

Moderaternas fd socialborgarråd i Stockholm, Ulf Kristersson, numer uppflyttad till regeringen och socialförsäkringsminister,  vill underlätta nationella adoptioner.

En adoption ökar tryggheten för barn som är placerade och ger andra möjligheter. Frågan om adoption är kontroversiell så till vida att det fortfarande är den biologiska familjen som avgör. Vårdnadsöverflyttning är en annan del inom social barnlag som Ulf Kristersson vill utöka. Möjligheten infördes 2003 men används sällan och innebär att familjehemmet övertar det formella ansvaret för barnet samtidigt som inverkan från biologisk familj reduceras till noll.

När moderaterna talar om nationella adoptioner låter det som något nytt, det är fullt möjligt att i Sverige adoptera idag inom landet. Jag adopterade tillsammans med min fd man vår son då den biologiska modern ville det. Moderaterna talar om att underlätta adoption. Vad innebär underlätta, att den biologiska familjen tvingas adoptera bort barnet efter ett antal år eller vad.

Att i samma andetag diskutera både vårdnadsöverflyttning och adoption är dessutom märkligt. Eftersom det är två vitt skilda saker. Medier hoppar på och skriver  ordagrant av TTs intervju, Aftonbladet citerar ”– Det är en paradox att vi är världsledande på internationella adoptioner men att vi samtidigt nästan har avskaffat nationella adoptioner. Som det fungerar nu skyddar vi de vuxnas intressen och sviker barnen, säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.”

Ulf Kristersson hänvisar i DN till Vanvårdsutredningen (Utredningen om Vanvård i den sociala barnavården). Grattis M att ni upptäckt den utredningen, under hela tiden som utredningen pågick fanns ingen som talade för frågan hos er. Ni vägrade envist kommentera Upprättelseutredningen och vid olika möten i frågan kom antingen blåbären eller ingen alls. Ni var också de parti som inte ville ge ersättning till gruppen vanvårdade.

I DN säger Ulf Kristersson vidare, ”Undersökningar visar hur barn som har varit långvarigt placerade i familjehem i högre grad har gjort självmordsförsök, är missbrukare, är tungt kriminella eller lever på socialbidrag. Dessutom kommer deras skolgång ofta i kläm, vilket är ett stort problem när de ska ta klivet ut i vuxenvärlden. – Med den kunskap vi har i dag om detta måste vi fråga oss om vi gör rätt över huvud taget. För de här barnen accepterar vi resultat som vi inte skulle acceptera för andra barn. Det är ett moraliskt problem att det går så dåligt för dem som vi har tagit hand om. Så här kan vi inte ha det, säger Ulf Kristersson.”

Nej Ulf vi vill inte ha de här resultaten för placerade barn, men om du läst lite forskning inte minst Bo Vinnerljung hade du fått veta att barn som bor kvar i sitt biologiska hem klarar sig bättre än placerade syskon. Adoption är ingen garanti det är en sista lösning.

Expressen tar upp förslaget på ledarplats. Märkligt att inte Expressen kommenterat Barnskyddsutredningen och andra förslag som stärker rätten för barn. Adoptionsutredningen kom för ett par år sedan och tog redan då upp nationell adoption. Samhällets Styvbarn remissbesvarade utredningen och skrev bla att ev adoption i SVerige måste vara öppen. Alltså möjligt för barn att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Att föräldrar som förlorar sina barn måste få hjälp och stöd.

”Kristersson har alldeles rätt i att föräldrars rätt till sina barn inte alltid kan gå före barnets rätt till en familj. Men det går inte att trolla bort de biologiska föräldrarna. De måste naturligtvis få tid på sig att reda ut sina liv; inte bara för sin egen skull, utan för sina barns. Men om de inte lyckas inom, säg, ett par år, är det rimligt att inleda ett adoptionsförfarande.Dock, vad händer om de biologiska föräldrarna efter ytterligare några år kommer på rätt köl – ska de aldrig någonsin få träffa sina barn?”

Jag är inte emot adoptioner om det finns förutsättningar för det.  Men det känns inte som viktigast just nu. Du vet lika väl som jag att adoption är en tusselullsak. Alltså om barnen är små vill man gärna adoptera. Men de större barnen och inte minst problematiska tonåringar lär inte ha någon kö av hugade adoptivföräldrar.
Här vill du och andra osökt hänvisa till internationella adoptioner, givetvis Sverige adopterar många barn. Men utan att ha direkt uppdatering vågar jag på stå att attraktionskraften åldersmässigt ligger från 0-10 år. Det är exakt den gruppen som skulle komma i fråga också inhemskt.  Vem skall bry sig i dem som blir över? Nationell adoption innebär också att adoptionen måste vara öppen.

Moderaterna börjar i slutet istället för att gå till ruta 1. För nummer ett är att få en socialtjänst och familjestödsverksamhet i SVerige som ger barn rätt till sin biologiska familj. Med andra ord målet för att placering måste vara att barn skall kunna återkomma till sin familj om det så önskar.

Nummer 2 är att det behövs en helt annan syn kring frågan om placeringar. Det måste till en lag som är juridiskt rättssäker för såväl barn som familj. Familjehemmens roll behöver stärkas inom olika områden för att kunna göra sina jobb fullt ut.
Det behövs utbildning av inkompetenta jurister i domstolarna som slentrianmässigt går på myndigheternas  utsagor.

En tvingande adoptionslag vilket jag antar att Moderaterna vill ha, innebär att stödet till biologiska familjer försvinner och att i förlängningen monteras det lilla familjearbete ner som finns. Det blir billigare att adoptera bort barnen. Sedan slipper samhället ansvaret för både barn och familj.

Även sociatjänsten ställer sig tvekande ”Lena Bervå är ordförande i Föreningen socionomer inom familjehemsvården. Hon arbetar i Stockholms kommun och har 22 års erfarenhet av familjehemsplaceringar och tycker att idén om att oftare överflytta vårdnaden är bra vid långa placeringar. Däremot är hon kritisk till fler nationella adoptioner: – Det kan skapa en stor rädsla och frustration hos de biologiska föräldrarna och göra att de drar sig för att be om stöd. Adoption är en stor sak som inte ska blandas ihop med familjehemsvården.”

”Helena Järnviken har växt upp i familjehem sedan hon var 11 månader och har kontakt med andra som har bott eller vuxit upp i familjehem och vet att långt ifrån alla har haft samma tur som hon med placeringen.”

”En fosterhemsplacering blir vad fosterföräldrarna gör den till så det gäller att de får nödvändigt stöd i olika former från socialtjänsten, är Helenas ord” och exakt en adoption är inte med garanti att barnet får det bättre.”

Jag kan heller inte låta bli att undra vilken samhällsklass som skulle utsättas för tvångsadoption. Det är väl knappast de sk välsituerade familjerna dit ingen socialtjänst eller insyn finns som är avnämnare till adoptivbarn.

Moderaterna behöver läsa på den sociala läxan. Och alla andra politiker också, kanske. SD har trots magert resultat försökt ändra lagarna för barn, kanske skulle M varit med aktiva där istället för att kapa nya sk hjul igen.  Kunskap ja  det behöver även mediefolket och de som skriver om frågorna i allmänna spalter.

RosenRasande om adoption 2010

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktion

Jaha så skriver jag om pengars mindre betydelse för livet. Herre min tid lyssnade på Pida Degermarks radiodoimmentär. En kväll med prinsen, att bli firad 16 år gammal utan att förstå eller ens ha något fotfäste mer än i det ekonomiska samhället. Att vara en produkt, någon som alltid måste vara bäst. Det räcker inte med tvåa, säger Pia Degermark, du måste vara nummer ett.

Vad saknade hon mest när det var mest turbulent – kärlek och värme. Det är väl vad alla barn borde ha rätt till även m föräldrarna är rika eller maktiga.

Om Pia o hennes liv tänker jag inte rota mer, det gör andra så bra. Jag tänker dock över fenomenet att växa upp rätt. som Reinfeldts son, vi kan ju förfasa oss över honom, men just att växa upp i det bästa av världar. det finns pengar, makt och glans. Föräldrar som syns och är duktiga. Svenska folket beundrar Reinfeldt, stockholm gillar Filippa. Hon bakar lite kakor i pressen, ser lagom helylle ut.

Vilken djävla livslögn. Ett barn som figurerar i pressen som rasist, i bråk etc var finns föräldrarna. En djävla pressekreterare talar om att familjen mår bra när skyddsvakten tagit livet av sig på husets toalett.

Felippa tiger. Hon finns inte. Pappa är utomlands och representerar. Jag har aldrig älskat överklassen men statsministerparet är i mina ögon de sämsta föräldrar vi kan ha. En missbrukande mamma förlorar sitt barn omgående. En kvinna/familje med midre glamorösa förhållanden förlorar sina barn och om moderaterna får bestämma måste överlämna dem till adoption.

Jag är så arg och förbannad. När överheten skiter i sin roll, när barnen lämnas där hän. För att bägge tycker att karriären är så viktig att barnen blir nummer två. Jo jag har sett bilder där statsministerfamiljen visar upp sig på premiärer med barnen. Halleluja..ska vi le eller gråta. Faktum är att det nuvande statsministerparet är landets sämsta föräldrar. Där saknas empati och kärlek. Omvårdnad och ömhet. När fan så vi vi Filippa baka med barnen, Fredrik åka på Gröna Lund med barnen – aldrig. Men vi ser Fredrik som den person som har landets förtroende som statsminister nummer ett. Skit på dig Fredrik i mina ögon är du landets sämsta pappa och Felippa baka hur mycket du vill men du är en djävla usel mamma. Jag vet missbrukare och utsatta som älskar sina barn mer än vad ni någonsin visat. Jag tror helt kallt att de mest olämpade föräldrarna är den ekonomiska överklassen. För de ser sina barn som djävla komplement till sina egna liv. Mammor med modenojor där barnen kläs i miljonkläder, hundar som ser ut som julgransbelysning och pappor som byter kärlek mot plånbok. Å så frågar nån varför jag misstror..hellre en knarkande mamma med barn för hon älskar sitt barn någonstans och måste slåss. Överklassfamiljerna kan gömma sitt skit bakom dörrar dit ingen kommer in.

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktion

Januari 2013 träder nya delar inom socialtjänstlagen i kraft. Lagar som skall stärka barnens rätt, ge dem rätt till en egen socialsekretare och att barns uppfattning skall vara en del av planeringen för barnen. Det innebär lite drygt en månad för kommunerna att genomföra de nya lagarna. Själv känner jag tvekan till om vad som skall hända. Dagligdags läser vi om socialtjänster runt om i landet (nu senast Eksjö) som fullkomligt åsidosätter barnkonventionen. Barn skall t.ex inte tvingas till uppbrott och ständiga flyttningar.Trots detta leker socialtjänsten experter och självutnämnda barnexperter runt om i landet. Det fattas beslut som bekvämt göms bakom sekretesslagen och lämnar inga som helst motiv till sina beslut.

I de nya fall som kommit upp vill ingen av barnen flytta från sina familjehem. Detta spelar dock ingen roll för socialtjänsten bestämmer över barnens huvuden.

Här ett av de nya fallen ”Det var ju dags för vårdnadsöverflytt och det var upprinnelsen till alltihop. Det var då de sänkte arvodet markant och då familjen inte antog det (han äter mediciner som inte täcks av högkostnadsskydd och det krävs att en person är hemma m.m.) så får de höra att de inte älskar honom nog och han skall flyttas. Men det är ju inte kärleken de betalar för utan vården av honom. De har inte fått betalt sedan i maj tror jag det var.
Pojken vill inte flytta. Familjehemmet vill inte att han flyttas. Hans mamman vill inte att han flyttas. Då försöker socialen att ta vårdnaden ifrån mamman för att kunna verkställa beslutet.
Hon har inget umgängen med pojken men förstår ändå att han borde få stanna och protesterar muntligt.”

”Då fosterfamiljen i panik försöker få tag i mamman för att få hjälp eller stötta henne i ett överklagande får de kontakt med en granne. Grannen går och knackar på gång efter gång. Efter ett tag tycker han ändå att det är något konstigt. Han ringer polis som går in och hittar henne. Hon är död sedan ett tag… Det visar sig dessutom att pojken inte är svensk,  utan finsk medborgare. Hur skall de reda ut detta??
De måste ge honom en ny vårdnadshavare och hur skall den som aldrig träffat honom motivera att hans skall flyttas trots att tre utredningar visar motsatsen? ”

”De gör ändå utredning efter utredning för att bevisa att han behöver flyttas. Nu har de gjort tre och alla visar samma sak. Han skall vara kvar, han mår bra där han är och utvecklas där han är. mer än man kunnat hoppas på. En utredning visar t.o.m. att om han flyttas är det risk att han går ner i en så djup depression att han dör. Ändå tas beslutet.”

Enhetschefen vid socialtjänsten:  – Jag har tagit ställning men uttalar mig inte i enskilda ärenden, säger Maud Edmundsson är enhetschef på socialtjänsten i Eksjö.

Utdrag från kommunens hemsida ”Du som behöver stöd har rätt att känna trygghet och bemötas med respekt. Ta gärna kontakt med oss.”

Det kommer aldrig att bli någon ändring. Vi kan lagstifta ihjäl oss kring barnrätt och rättsäkerhet, för inget kommer att förändras förän vi inför TJÄNSTEMANNAANSVAR. Att personer som Maud Edmundsson i Eksjö får stå till svars. Att barnet får ett judridiskt ombud som för dess talan. Att Kommunen tvingas betala skadestånd för att de bryter mot barnkonventionen.

I det Blåa Eksjö ekar rösterna ihåligt för den som hörde riksdagsdebatten om Barns rättigheter. Eller varför inte utspelet om adoptioner i Stockholm. Erbjud familjen i Eksjö möjligheten att adoptera pojken. Det är betydligt starkare än vårdnadsöverflyttning.

Det är stora ord i riksdagens talarstol men välidgt lite handling ute i praktiska vardagen – Kommunerna.

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktion

För lite drygt ett år sedan nåddes jag av att Gun Zacharias var död. Hon var den trogna parhästen bredvid Nils Bejerot. Nils lämnade oss 1988 under tragiska omständligheter, Gun dog av ålder.  2003 dog Janne Mattson, filmare, skribent och debattör i narkotika- och kriminalvårdsfrågan. Nu har ytterligare en av dem jag känt i många år och djupt beundrat i arbetet mot narkotika dött, Ove Rosengren. De utgjorde tillsammans kärnan i motståndet till den liberala narkotikapolitiken.
Ove blev 72 år. Jag träffade honom första gången på Maria Ungdom 1969 och han berättade då om det nystartade Hasselakollektivet. Det kunde vara en möjlighet, sa han. Problemet var att jag då var 20 och måste få dispens för att kunna komma dit. Detta ordnade Ove och jag kom till Hassela i okt 1969.

Några år senare var Ove en av dem som började jobba på Kollektivet. Han var i mångt KA Westerbergs motsats som person, men också den typen av människa kunde balansera KA när visionerna for iväg. Ove hade dessutom en förmåga att analysera och se vidden av narkotikaproblemet, och utvecklade Nils Bejerots tankar till att bli mer jordnära och gripbara. Som person minns jag Ove som temperamentsfull och debattglad, men också oerhört ödmjuk. När han slutade på Kollektivet försvann en viktig person i verksamheten, kanske den hörnsten som hade behövts för utvecklingen.

Oves liv gick dock vidare, han blev ordförande för ”Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle”  och var det fram till 2010. Han var en lysande skribent, med oerhört höga krav på sig själv och formuleringar. Jag brukade ibland säga att han skulle ta praktik på en tidningsredaktion och träna notisformat. Notiser är det svåraste som finns och tvingar en till exakthet, uttryck och formulering. Det blev inte så men Ove skrev böcker tillsammans med bl.a Martin Viredius som också var elev på kollektivet och senare anställd. De skrev flera böcker om beroendeproblem  bl.a ”Förödande passioner”, 2001 och ”I huvudet på en tjuv”, 2005). De medverkade även i filmdokumentären ”Upprättelsen”  filmen om Hasselakollektivet som Janne Mattsson gjorde.

Motståndarna beskrev Ove som en rabbiat narkotikadebattör, så fel och så missvisande. Ove arbetade i flera år som 12-stegsterapeut, han var omtyckt och empatisk. Hade förmåga att se människan och det positiva hon hade hade i sig. Det fanns heller inget rabiat motstånd mot substitutbehandling, vilket många tillskriver både honom och de andra idag. Däremot sas det väldigt tydligt att substitutbehandling måste ske under kontrollerade former och en social uppbackning. Inget av detta sker idag, missbrukare får sina ersättningsmedel men skickas ut i kylan utan något som helst intresse från samhället att ställa krav och ge stöd till ett socialt värdigt liv.

Dagens narkotikapolitik är som samhället i övrigt, individualististiskt och egocentrerat. Vi har lagar och förbud, men väldigt lite  av humanism och intresse för hur det går sedan. En av de inlägg Ove gjorde i Drugnews ger en bild av den bana han valde. I ett annat inlägg ”Sex myter i narkotikapolitiken” (2004-12-20) skriver han ”Narkotikapolitiken har förvisso aldrig varit till någon riktig glädje. Och som utvecklingen ter sig har den nu förvandlats till ett rent sorgebarn. Den fortsätter alltså att gå på tomgång eftersom den bygger på en i grunden felaktig analys som dömer den till ett definitivt misslyckande. Myterna och missförstånden är så många att bara några av de vanligaste ryms här.”

Trots att Ove var en lysande föreläsare, entusiasmerande och skicklig som offentlig person, hade en genomtänkt och grundad syn på narkotikafrågan, hamnade han liksom sina föregångar i radioskugga. Media ville ha/vill ha tillrättalagda åsikter, det som passar trenden och just då den sk allmänna opinionen, men Ove kunde aldrig falla in i trender och tillfälliga sk opinionsyttringar och media valde bort anser jag, en lysande begåvning i den offentliga debatten.

Jag minns när vi vunnit striden om ersättning till vanvårdsgruppen, Ove ringer mig tidigt på morgonen och gratulerar. ”Det är bra med människor som orkar engagera sig och slåss, vilket otroligt jobb du/ni har gjort, sa Ove och vi bestämde att höras snart igen. För några månader sedan ringde jag honom, ”du det är fotboll” vi kan väl höras efter den. Visst hans sportintresse var känt och jag sa okej, jag återkommer.

Det blev aldrig så, jo i tankarna tänkte jag,  att måste ringa till honom o kolla upp en sak. Ni vet hur det är, vi väntar till morgondagen och nästa dag. Nu är frågan obesvarad. Men minnet efter Ove  försvinner aldrig. Märkligt,  just nu jobbar jag på RFHL, den organisation som då det begav sig var, motsatsen till RNS.

Jag pratade idag med en RFHLare i Gävle som sa, ” att Ove blev min själsfrände det sista året. Jag sitter här med hans bok ”I huvudet på en tjuv” som jag avskytt och aldrig tänkt läsa. Nu vet jag att Ove aldrig kommer att lämna mitt huvud.”

Så är det,  ger vi oss tid att prata och diskutera förstå och ta till oss, skapas respekt och kärlek. Det var han bra på.

Mina tankar går slutligen till Lena och Elin. Oves familj. Om förlusten är svår för oss måste det vara närmast oöverstigligt just nu för dem.

Läs också accent minneskrönika av Sven Liljesson, Drugnew. Foto: Maria Söderberg.

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktion

Om en månad skall åtminstone 5 000 ur gruppen vanvårdade inom sociala barnavården kunna söka sin ersättning. Fler än så har man inte räknat med. Men det mest oroväckande är dagens situation. Dagligen  läser jag om barn som tvingas av sociala myndigheter flytta från sina familjehem.  Syskon som splittras. Därtill kom nu Socialstyrelsens ”Oplanerade avbrott i familjehemsplaceringar av yngre barn och långvarigt placerade barn. ”Varje år placeras runt 17 500 barn i familjehem. En ny studie visar att omkring var fjärde placering avbryts i förtid. Detta trots att barnet i många fall varit placerat så länge som tio år i samma hem. – Oftast är det familjehemmet som avbryter placeringen och det gäller barn i alla åldrar, säger projektledaren Marie Berlin. ”

”45 procent av fallen, är det familjehemmet som väljer att avbryta placeringen. Om barnet är yngre än två år vid placeringen är risken för sammanbrott låg, liksom om de biologiska föräldrarna övergivit barnet eller avlidit.”

Ett av skälen till uppbrott är konflikter. Begripligt, ju äldre barn som placeras dess större måste risken för konflikter bli. Barn som är vana att bli övergivna testar gränser till det yttersta. Deras behov av att veta hur långt de kan gå men ändå vara älskade saknar gränser. Det är inte barnets fel utan ett myndighets- biologiskt och familjehemsproblem. Sk egna barn har också uppväxtproblem, men placerade barn kan lämnas bort inom ett par dagar.

 I Socialstyrelsens rapport står att risken för sammanbrott ökar om barnet har beteendeproblem ,om det varit med om sammanbrott tidigare, eller om det finns ett biologiskt syskon som är placerat i samma familjehem.  Om socialtjänsten får information om eller barnen antyder att det inte fungerar slutar 60 procent i sammanbrott. Dessutom sägs att syskonplaceringar är ett skäl.

I 28 procent av sammanbrotten var det de långvarigt placerade barnen själva som tog initiativ till att avbryta. Bland de yngre barnen låg istället de biologiska föräldrarna bakom 38 procent av sammanbrotten. För yngre placerade barn innebar tät kontakt med den biologiska mamman en ökad risk för att placeringen skulle avbrytas i förtid, liksom om familjehemmet hade biologiska barn i samma ålder.

Vad drar vi nu för slutsatser av detta. Jo undersökningen är koncentrerad till Jönköpings Län. Men Bo Vinnerljung gjorde en motsvarande undersökning 2001 ”Sammanbrott vid tonårsplaceringar”.

Där bröts mellan 30-37 % av alla placeringar samman inom fem år. 41 % bodde i familjehem. Enbart enskilda HVB hem 52 %. Orsaker som Vinnerljung anger är att ungdomar vägrar återvända eller rymmer (44 %). 36 % är familjehemmen som ger upp eller inte orkar. Men Vinnerljung säger att det är myt att familjehemmen kastar ut barn. Vinnerljung tar upp placeringsformen, asocialt beteende, psykiska problem, sammanbrott från tidigare placering.

Däremot är sammanbrotten mindre i hem- och vårdmiljö som ligger 10 mil eller längre ifrn barnets hemort.

Bo Vinnerljungs diskussion och råd mynnar ut i : Ungdomars samtycke bör tas på allvar. Att berörda parter informeras om risken för sammanbrott, att socialtjänsten har en resverplan.

Detta framkom 2001 de råd som delades ut för diskussion har nu lett till en skraltig lagförändring för omhändertagna barn. Socialdemokraterna hade då regeringsmakten i Sverige och kunde ha börjat med en renovering eller omarbetning av LVU/Socialtjänstlagens del om barn o ungdomar.

Vad han inte nämnde var att familjehemmen måste få en starkare ställning den nya utredningen säger ”Även familjehemmens rättsliga ställning bör ses över. Idag har familjehemmen ingen rätt att komma till tals hos socialnämnden i beslut som rör barnet, trots att barnet ibland bott där under större delen av sitt liv.”

Men ser vi rent statistiskt har inte mycket ändrats sedan Vinnerljungs utredning 2001. Visserligen omfattar den nya undersökningen 12 kommuner i Jönköpings Län där socialkontoren oemotsagda har fått lämna uppgifter. För protesterna lät inte vänta på sig från familjehemmen, som sa att det här kände man inte igen. Eller det är inte så lätt när man inte får hjälp och stöd med äldre placerade barn.

Jag ser ett farligt mönster i framtida placeringar. Små barn under tre år klarar sig bra. Det är också den period är barn knyter an på ett helt annat sätt än t.ex ett äldre barn. Rent konkret kan sägas att i fall där man vet att placeringen blir livslång måste adoption bli en möjlighet. Där kommer den pedagogiska delen in från socialtjänst och myndigheter. Att få den berörda föräldern att förstå barnets möjligheter, men också förälderns möjlighet att få information etc om barnets utveckling. Samt den dag barnet så önskar få träffa sitt barn.

En annan oroväckande del i utredningen är att kontakten med biologisk familj är skäl till sammanbrott. Det kan stärka kommunernas idag enväldiga makt att förbjuda föräldrar till placerade barn att träffa barnen även om barnen vill.

Äldre barn mer problematiska, tonåringar som redan flyttats runt i den sociala karusellen i flera år kommer att bli gruppen där pengar avgör vem som tar emot dem. Inte som på min tid lägsta nivå utan den som betalar bäst. Här kommer jag osökt inte på de sk konsultstödda familjehemmen som ökar.

I SVD 30 nov är rubriken  ”Fosterhem en växande marknad”. Tidigare var det äldrevården, sjukvården och missbruksvården, skolan. När man tagit ut allt som går på den delen återstår den luckrativa familjhemsmarknaden. Här finns pengar att hämta hos kommunerna som i desperation betalar upp mot 100 000 kr i månaden till företag som Attendo Care för att få ett familjehem. Ur SVD ”Svårigheten att få tag i familjer har nu öppnat dörren för en ny verksamhet. Privata företag rekryterar fosterfamiljer och förmedlar sedan platserna till kommunerna mot en högre ersättning.”

Den ekonomiska ersättningen är med andra ord en en tydlig anledning  till att allt fler väljer att ta in fosterbarn genom privata företag. Kommunens familjehem får en ersättning för omkostnaden för barnet på mellan 3400 och 5600 kronor. Dessutom får familjen ett arvode på mellan cirka 4000 kronor upp till cirka 9000 kronor beroende på bland annat barnets ålder.

”– Vårt arvode är betydligt högre, säger Johanna Hållén, pressansvarig på Attendo Care.” Hon var tidigare en av de tunga namnen inom socialdemokraterna och knuten till socialdepartementet etc.

Ska jag dra kontentan av Johanna Hålléns uttalande blir det ”ju mer betalt familjehemmet får dessto mer kärlek till det barn man tar hand om”. Lite betalt lite kärlek och omsorg. Nog fan luktar det min egen barndom i detta. Vi vet ju också att äldre barn betingar högre priser än det jag kallar tuttiluttbarnen. Men tuttiluttbarnen blir också stora. Det har många adoptivbarn fått erfara i Sverige. När tonårsbekymren dyker upp och barnen inte kan visas upp på samma sätt är det lätt att avhända sig ansvaret från de barnen. De har skett och det sker, tro mig.

Vad skall vi göra säger ni nu! Låt mig säga en sak först. Jag avskyr att barn är belöning för gott uppträdande hos föräldrar. Att man på order anpassar sig för barnet. Det är inte barnperspektiv – det är köpslående om barns framtid. Barn skall bo där de får det bäst, bäst omsorg, kärlek och omvårdnad. Det kan man få i den biologiska familjen om familjen är frisk och införstådd med att barnet går före dem själva.

Jag anser att mammor (det handlar till stor del om ensamma o fattiga mammor) skall ha sin chans att förändra sig själv för att de vill förändras för sin egen skull och därmed bli uthålliga i relationen med sitt barn. Om jag som gift med en beroende säger ”du kan väl sluta för min skull” eller beroendepersonen säger ”jag slutar för att du vill det” ligger ansvaret på den nyktra partnern för att hålla den andre nykter.

Det är samma sak med barn, barnen blir ett grumligt argument ”jag ändrade mig för att barnen ville det”. Barnperspektiv visst, men vad händer när barnen flyttar ellre något händer. Skall jag då återgå till det gamla livet eftersom avtalet inte gäller längre. Jag skulle vilja arbeta med en modell är mammor får möjlighet att rehabilitera sig av egen kraft men ändå ha kvar sitt barn tills vidare. Det skall finnas en vilja och ambition att välja bort för att välja för. Det måste leda till varaktighet och beständighet. Det går men det kräver oerhörda insatser av samhället och socialtjänsten. Den senare har inte förnyat sina ideer och tankar på flera år. Det är hemmahos, boendestöd och ett hängande hot om LVU. En myndighetskontroll där barnets mat är viktigare än relationen mella förälder och barn. Där städningen, i vilken ordning man gör saker. Om myndighetens uppfattning om hur man sätter gränser, älskar eller tycker om sitt barn. Det leder till frustration och sjuklig myndighetskontroll där individualismen och den enskilda personens egenskaper läggs åt sidan.

Man skall ge möjligheten, när det inte går skall barnet få en familj en varaktig placering, där modern också är en del av planeringen och se barnets behov före sitt. Mamman skall ha all uppbackning trots detta, om hon vill. Samhället skall inte överge barnen men heller inte föräldern.

Familjehem måste lära sig att man inte kan ha hur många placerade barn som helst. Det finns familjer med 3 egna mindre barn som tar lika många placerade men ändå har ett heltids jobb. Ge en i familjen lön så att den personen kan vara hemma. Begränsa antalet placerade. Placerade barn behöver känna att just de är speciella och önskade. De orkar inte konkurrera med familjens egna samt ytterligare två som kräver samma sak. De vill inte mätas och jämföras med någon annan än sig själva. Det måste bli tydliga regler i familjehemmen för hur många barn som får bo där samtidigt.

Inför sk stand by i familjehemmen med betald viloperiod om barnet/den unge flyttas och om det inte går kan komma tillbaks om så önskas. Tala om för familjehemmen att ta hand om barn handlar inte om vem som betalar mest, utan om att hur illa det än låter, så länge barnet finns där är det vårt barn på gott och ont. När det är ont får vi jobba hårdare, när det är gott njuter vi av samvaron precis som med sk egna barn.

Det som idag håller på att ske är godkänd barnhandel i samhällets regi o ser vi kallt på den sk privatiserade sektorn är det faktiskbara människohandeln som blivit privat och så vackert kundvalsorienterat. Barn är inga kunder, inga handelsvaror. Det är vår framtid. Därför skall jag verka för Barnpartiet i Sverige och motverka konsultunderstödda familjehem.

Andra bloggar på temat: Socialtjänsten i Marks kommun skändar familjer! Halvbonden Havetsblogg

Andra medialänkar på temat :

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktionSVD

När jag skriver är det onsdag morgon eller tisdag natt. Om några veckor är det julafton och sedan så vänder det. När 2012 inträdde tänkte jag i mitt stilla sinne att det blir ett bra år. Så måste vi tänka och så tänker jag. Varje årsskifte blir ett bättre år. När jag tittar ut över balkongen och det ödsliga torget utanför höghuset i Östberga, viner snön. Blåsten skallrar i glasrutorna på balkongen. Vinden blir bitvis så hotfull, men både hus, balkong och jag finns kvar. Så hotet är nog mer min fantasi än verklighet.

Blev året bättre. Allt är en fråga för vad man själv bedömer som bra eller dåligt. Min särbo dog i juli, det är ju knappast vad som ingår i ett bra år. Eller kan jag vända på det och säga att det kanske var bra trots allt för oss bägge. Några månader innan dog min bonusbror. Bra eller dåligt. Samma där kanske var det en lättnad för barn och anhöriga trots allt. För någon månad sedan hoppade en kille runt 40 från Västerbron. Ja jag kände honom. En fruktansvärd död och så säker att han valde att falla på cementen. Var det bra eller dåligt. Nej det var skit rent ut sagt. Självmord är en enkel lösning för den döde men ett helvete för de efterlevande. Men det var också ett uttryck för att ha gett upp allt. I sådana lägen finns ytterst lite som kan hindra människor, tyvärr.

För några dagar sedan dog en av mina äldsta vänner, av ålderdom. Bra eller dåligt. För oss som är kvar hade vi önskat att han levt några år till – han behövdes oss. Men det som var bra, var att han slapp lida, ligga länge och våndas inför sig själv och anhöriga.

Ibland är döden en lättnad. Men också oerhörd sorg. Sorgen ligger i oss, vi låter den omfamna oss under stundom mer än livet. Ändå tror jag att vi är skyldiga alla som dör naturligt eller ej att leva vidare i förhoppning om att nästa år blir lite bättre. Att se livet framför sig är inse att livet är inte slut förän vi vi själva har avslutat vår del. Å inte ens då är det slut, för andra lever vidare.

Ålder är ofta något som används lite vårdslöst om att ha gjort sitt. Det är ett bra sätt att ursäkta sig med att inte vilja veta, inte vilja lära, inte vilja utvecklas. Jag har gjort mitt. Det är en form av själslig död. Den själsliga döden är att var levande död och det skrämmer mer än själva slutpunkten – den riktiga döden. Så nu tänkte jag att se nästa år som det år som blir bäst. Så länge vi ser det så, kan vi fortfarande förändra, påverka, finnas med, ha roligt, älska och le.

Sparvarna gör dagsboksanteckningar med fötterna i det vita. En uggla ljuger i ett träd och barnen följer varandra hem (Sam Carlqvist)

Vet ni jag tror att 2013 blir ett väldigt bra år.

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktion

Stigmatiseringen mellan familjehem och biologiska familjer är ett problem. Problem för de berörda men mindre för socialtjänsten som kan utdöma ”straff” och ”förbud” utan att ha någon rättslig grund. Kvinnor som misshandlas, förföljs av sina fd män har oerhört svårt att med lagens hjälp och stöd få fungerande besöksförbud. Polisen bryr sig inte om någon bryter mot det, så länge inget händer.

När socialtjänsten förbjuder den biologiska familjen på ofta mycket lösa grunder att ha kontakt med sitt familjehemsplacerade barn, tvekar inte polis och rättsväsendet att gripa in. Jag förstår barnperspektivet och grunden, men jag förstår inte hur en tjänsteman, på ofta mycket märkliga grunder, förbjuder ett barn att ha kontakt med sin familj. Att samma tjänsteman styr hur ev besök skall gå till, vad som får sägas, göras etc. Inte ens en fånge med dagpermission omges av de regler som en biologisk förälder tvingas in i.

Jag har mött kvinnor vars barn är omhändertagna och som dessutom har förstått varför. Men straffet att inte få träffa barnen kvarstår långt efter det att kvinnan ordnat upp sitt liv, fått jobb, ordnade sociala förhållanden. I socialtjänstens ögon är kvinnan farlig för barnet, även om hon acceperar förhållandena att barnet bor kvar.

När jag var placerad som barn ville jag att min pappa skulle säga att han älskade mig och ville att jag skulle komma hem. Han sa aldrig de orden för han ville inte ha hem mig. Det sved. Barn som är placerade måste få veta att de är älskade också av sin bioförälder även om de inte kan bo tillsammans. Som bioförälder måste man kunna få säga det till barnet och även drömma om att kanske en dag.

Ibland undrar jag, vilka egentliga skäl en socialtjänst har i att förbjuda barn och biofamilj att träffas. Skriftligt är det dåligt underbyggt, som att barnet blir oroligt, man märker efter mötet att barnet inte fungerar som ”vanligt” etc. Om barnet obstruerar, blir oroligt, bråkigt för att för det inte får träffa sin förälder, tas det som ett argment för att det är dåligt för barnet att träffa föräldern. Då läggs skulden på den biologiska föräldern. Barnet skall med andra tvingas glömma bort sin bakgrund och historia eller åtminstone dölja den. Det är 2012 så var det på min tid 1950-talet och framåt. Vi skulle glömma och anse att fosterfamiljen var våra föräldrar. Detta trots att alla var medvetna om att vi som barn visste sanningen.

Den mamma som uppdagade att familjehemspappan förgrep sig på barnet, hade besöksförbud. Hon bröt mot det och träffade barnet i skolan. Det var också så historien kom upp. Inte för att socialtjänsten hade kontroll på jourfamiljehemmet, utan för att mamman bröt mot deras förbud/straff. Hade inte mamman träffat sitt barn olovligt hade historien inte rullats upp förän långt senare. Placeringen var gjord av  Upplands Väsby kommun.

Jag skulle som socialtjänst i Stockholms Län skämmas över detta. Vilka sanktioner sätter man in mot den mamma som bröt mot förbudet men uppdagade övergreppet. Skall hon straffas dubbelt eller. Faktum är att socialtjänsten inte med ett ord nämnt att det var biomamman som uppdagade övergreppen. Bara det vittnar om hur fel man tänker inom det jag anser landets viktigaste tjänstemannagrupp – socialtjänten.

Det märkliga är också att besöksförbuden ärvs. När nya socialsekreterare tar över tar man också över de gamla besluten/domarna. RebellRobban vars son är tvångsomhändertagen, har mött detta i Farsta. Nya socialsekreterare orkar inte ens göra en ny utredning utan låter den gamla gå vidare. Rebellrobban berättar att när han träffade sin son fick han inte säga att han älskade sonen, att han önskade att de kunder återförenas. Dett oroade barnet, sa familjehem och socialtjänst. Jag slutar aldrig förvånas över hur opedagogiskt hela socialtjänsten fungerar. Om lärare skulle jobba utifrån samma princip skulle ännu fler barn inte klara skolan.

Jan Björklund är beredd att gå över lik för att driva sina skolfrågor, tänk om någon regeringspolitiker var beredd att gå över lik för att få en socialtjänst värd namnet och var lika drivande. Det lär inte bli Maria Larsson eller Göran Hägglund som driver detta, för jag tror att Björklund skulle vara beredd att lämna sin post om han inte fick igenom sina skolideer, men Larsson/Hägglund kompromissar gärna ihjäl sig för att inte få smulorna, men inte helheten.

Detta är hämtat från Upplands Väsbys hemsida ”

Barn som far illa

Personal på bland annat skolor och barn- och mödravårdscentraler är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom om att barn far illa.

Socialtjänsten i Marks kommun skändar familjer! Halvbonden Havetsblogg

Andra medialänkar på temat :

UNT, Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna ,Alliansfritt Sverige, Newsmill, socialpolitik, socialaktion

Nu vankas gyllene tider för Systembolaget. Hemförsel till dörren och givetvis så höga kostnader att hemförseln blir dyrare än spriten. För så sa hon Systembolagsdirektrisen Magdalena Gerger, vi tar ju ansvar för alkoholpolitiken. Magdalena Gerger har varit chef för Arla, ni vet de där som säljer vit dryck och kallas mjölk. Undrar om Magdalena någon gång funderade över att ordna mjölkleveranser till köparens dörr för att spara en och annan sliten förälders kropp. Nej givetvis inte,  i mjölk finns inga pengar, vem betalar mer än vad mjölken är värd för att få den till dörren..men se spriten betalar vi gärna för. Det skall bli dyrt att få spriten hemkörd. Nästan lika dyrt som priset på varan. Då lär inte hemkörningen bli långlivad, visserligen blir spriten i Sverige aldrig för dyr, men gränserna finns väl helt klart. Men är man några stycken som betalar blir priset överkomligt också för problemdrickare och ungdomar.

En anpassning till den verklighet vi lever i, enligt fd Arlachefen. Vilken anpassning Magdalena när polisens larm går under julen till följd av hemkörd sprit där barnen gråter och pappa slår mamma. Där spyorna delar platsen med julklapparna under granen. När tonåringarna ser till att den 20 åriga kompisen tar emot leveransen till det föräldrafria partyt.

Eller har ni tänkt på utköraren av Systembolagets varor, som skall vara chaufför, spritkontrollant och polis i en och samma person. Nej tyvärr vi kan inte leverera ni är för full, bråket i trapphuset när den dyrköpta spriten vänder åter till Systembolaget. Ta hit min djävla sprit jag har betalat för den. Polisera polisera…

Chauffören värjer sig och lämnar blundande över påsen och fortsätter till nästa dörr.

Eller den alkoholiserade kvinnan som tidigare behövts skämmas för att stå i systemkön som nu mot en extra summa får sin bag in box hemkörd till dörren. Farval skam och skuld, ni slipper se mig. Jag stannar i mina två rum och kök ensam och skamfylld utan risk att någon behöver se mig. Men tindrande barnögon ser – men de förstår inte skuld och skam de bara känner den.

Vem är så dum och tror att den som är sk normalkonsument skulle betala några hundra extra för att få det hemkört. För den sk normalkonsumenten handlar det om att granska den vara man köper, leta nyheter och ha kontroll. Men fd Arladirektören tror att alkoholister och ungdomar inte gör sig besvär, hur väl känner hon beroendeproblematiken och ungdomars förmåga att alltid hitta vägar. För den som är beroende är priset aldrig för högt inte hems hemkörningspriset tar emot. En narkoman avstår inte knarket för att det för dyrt. Vad får oss att tro att alkoholisten skulle fundera över om det ändå inte var bättre att gå till butiken. I en butik där man är för full för att handla eller någon börjar fundera över varför Kalle är så ofta på Systembolaget. Kalle får sin sprit hemkörd och friden lägrar sig över bostaden och dess inpyrda dofter av sprit och spyor.

Det absolut senaste är vad som kommer 2013, spriten levereras till jobbet. Hurra visst läste jag om hur bruksarbetare fick lönen i alkohol för att hålla sig lugna. Men detta är en ny variant ”Från och med hösten 2013 kommer det gå att beställa alkohol till jobbet, om arbetsplatsen är belägen inom ett postområde som Systembolaget kör ut till.”

”Men även till arbetsplatser alltså. Tror du att det här blir den nya afterwork-grejen?
– Det är ju naturligtvis möjligt, men det är väldigt olika från arbetsplats till arbetsplats hur man ställer sig till det, säger Lennart Agén, som inte tror att det här kommer att göra tillvaron svårare för människor med alkoholproblem.
– Nej, vi har samma försäljningsregler vid hemkörning som i butiker, så det är samma förutsättningar som om du handlar i butik. Där kan du ju också handla till flera kamrater.”

Nu stundas inte bara juleklapp och julerim, utan även fyllerim och fyllera. Kanske skulle den fd Arlachefen satsa på att skicka med några liter mjölk till dörren i samma påse som vin och brännvin. Vågar påstå att även om spriten inte levereras garanteras i alla fall barnen en vit jul.

God Jul och Gott Nytt  önskar Systembolagets VD Magdalena Gerger och fd Arlachefen.

Glömde att tillägga att spriten också nu har en kulturell prägel, Kungliga operans fd marknadschef Malin Forkman är varumärkeschef på Systembolaget. Men numer är det Operakultur i flytande format som serveras av Malin Forkman. Farväl tindrande barnögon och gott nytt fylleröda ögon.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

På allvar – sluta med enfalden Jan Björklund!.

Så mycket bättre kan inte beskrivningen av dagens svenska skola bli. Tack för de orden. Efter nästan tio år på gymnasiet (några år sedan) insåg jag att elever som inte förstod meningen med kunskap och omformades av helhet och reflektion, var de elever som infann sig men ofta bara var där. Andra skolkade och kom när ämnen som gav dem något var aktuellt, de duktiga eleverna fixade givetvis hela tanken med skolan som den borde vara utformad. Kunskap kan inte slås in på en viss tid. Alla barn lär sig inte läsa samtidigt och att genom tvång och arbeta mot deras hjärna, blir lärandet ett måste inte en glädje. I den gamla skolan var det tillåtet att misslyckas och få komma igen. Jag har sett det på elever från min skola som gick ut utan betyg efter 3 år i gymnasiet eller dåliga sådana. de har idag tagit igen det med råge. Men skolan var en social mötesplats också viktig ungefär som att gå till jobbet för oss vuxna. Om mötesplatsen är stimulerande, lärarna medvetna och om lärandets filosofi också kan mätas i progressivitet kan man också se vilka elever som har möjligheter framöver att klara studier om de vill. Jag är dum nog att tro att ungdomar vill ha kunskap, men de vill veta till varför och i vilket skede. Det den perfekta läraren under min tid hade i huvudet, är en promille mot den kunskap som idag finns via internet. de superlärare Jan Björklund talar om kommer aldrig att finnas, därav får vi en vissnande lärarkår som ville se framtiden, måste gå tillbaks i tiden. Skolan skall vara platsen för möten och debatt, reflektion, åsikter. För social närvaro och träning. Om elever upplever att skolan är plats där de också påverkar och deltar, kan vi forma morgondagens skola. Till och med få elever duktiga i matte. Problemet är att Jan Björklund bestämmer skolan utifrån sin och sina medåldriga politikers syn på skolan, inte utifrån hur världen ser ut. Han ljuger dessutom när han jämför skolor. Så gott som alla skolor, tom de kinesiska och koreanska upptäcker att eleverna inte är som igår. USA det västland som Jan Björklund gärna vill använda sig av har ett av världens mest segregerade och klassbundna skolsystem. När PISA mfl jämför utgår de från gruppen som går vidare i gymnasiet, college generellt. Vad de glömmer är att i de länder man hänvisar till sker sorteringen tidigare, redan i lågstadiet. Kvar blir den sk eliten. I Sverige går alla vidare i någon form vi är ett av de få länder i världen där alla går ett likvärdigt gymnasium. Att jämföra det med länder där klass, sociala förutsättningar är bestämda från början är att ljuga.

Ibland kan det vara svårt att få ekonomin att gå ihop. Inte minst i jultid och efter helgerna. Många är arbetslösa, allt fler är utanför det sociala systemets skyddsramar. Själv tillhör jag dem som måste fundera flera gånger över vilka saker jag kan köpa eller ej inför julen. Trots allt hyror, el och det nödvändiga måste betalas. Lyxen är  att ha dörren och kunna stänga den om sig, kunna tända lampan och ha värme.

Ofta tvingas vi sälja saker som vi gärna tycker om, men ibland har omständligheter tvingat oss att för länge sedan göra oss av med saker som vi helst skulle önskat att spara. Det som jag dock har minst intresse av att ha kvar är guldprylar. Har aldrig förstått att ha mängder med guld kring handled eller hals. Fick en massa sådant när jag var yngre men det mesta har försvunnit eller sålts av.

Nu ser jag att man kan sälja guld över nätet, guldbrev. Låter som en bra möjlighet eftersom de erbjuder bättre ersättning än pantbanker och guldsmeder. Problemet är att mitt guld för länge sedan är borta men silversamlingarna dessto större. Tillhör silvergruppen och skall det vara smycken föredrar jag att både få och ge bort silver. Har dock lärt mig att när man agerar över nätet är det viktigt med kvitton och att det är rekommenderat via posten. Det är en säkerhet för den som väljer att sälja via nätet.

Så skulle julen bli dyr och det oförutsedda händer, rota i gömmorna om det ligger något i guldväg att avyttra.

Högt över Skurusundet reser sig ett vackert område med ett 80-tal stugor och huvudbyggnad. Här finner mindre bemedlade eller som vi idag kallar fattiga kvinnor en möjlighet att få vistas i naturen, ett vackert område under några sommarveckor. Utanför husen prunkar blommor, kaffedoften möter i ytterdörren. Och de små pyttesmå stugorna är varma och ombonade.

Nu vill LO och Livsarbetarförbundet riva meraparten av stugorna för att ge plats till annan verksamhet. Nackas moderatstödda kommun ser inget värde i området, utan ser väl snarare bostadsrätter till skyhögapriser. När LO och det förbund som organiserar oerhört många kvinnor börjar en sådan här diskussion, är det direkt att gå emot det LO och Fackliga rörelsen stått för – de svagaste och den grupp som alltid har fått stå tillbaks – KVINNORNA.

Därtill bryter de bägge fackliga organisationerna genom att inte ha tagit in två kvinnor i styrelsen, vilket stadgas i Anna Johansson-Visborgs stiftelseurkund.

Så här säger Birgitta Palén en av de boende i området till SVT:  ”Jag vill påstå att man myglar” Fackföreningstopparna i Stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne vägrar släppa in två kvinnor i styrelsen, trots att stadgarna föreskriver det.                                                                   – Jag tycker det är mycket illa. Jag vill påstå att man myglar. Enligt stadgarna har de boende rätt till representation i styrelsen så man får en insyn i hur verksamheten sköts. Det är man förvägrad i dag, säger en av hyresgästerna, Birgitta Palén.”

Att den fackliga rörelsen myglat och gått bakom ryggen på Stiftelsen är inget nytt tomter för över en miljon såldes där pengarna till Riksbyggen,  ”De fackliga representanterna från LO och Livsmedelsarbetareförbundet som sitter i styrelsen för Stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne har tidigare sålt flera tomter på det område stiftelsen äger. En stiftelse vars enda syfte är att ”kostnadsfritt eller mot lägsta möjliga avgift bereda semestervistelse åt behövande, företrädelsevis kvinnor”.  Men trots att många av de små stugorna och semesterhemmen som stiftelsen äger på en udde i Nacka kommun är i stort behov av upprustning gick en stor del av pengarna till den fackligt närstående byggjätten Riksbyggen.

Därtill är de två stugor som hindrades att rivas tidigare i dag i privat ägo och hyrs ut för ca 7000 per vecka.

Anna Johansson-Visborg torde vända sig i sin grav när hon ser hur gravt svensk fackföreningsrörelse skändar det hon skapade för kvinnorna. Ekonomin är dålig, säger man från fackligt förvaltarhåll, ja men det borde väl i så fall skötts från början på rätt sätt. Och de pengar som kom varför användes det inte till att förvalta det arv som Anna lämnade efter sig.

Det är skam och stor djälva skandal att LO medverkar till något liknande. Hade detta rört enskild personer hade det varit rättsliga åtgärder för länge sedan, men nu handlar det om en grupp som är svag i förhållande till makten där en kvinna tidigare satt i toppen. Hur mycket visste hon om hur Visborg förvaltades eller snarare missköttes. Vanja Lundby Wedin borde skämmas å det grövsta om hon medverkat  i detta.

2010 efter att ha besökt vänner på Visborg skriva jag följande i min blogg:

”Anna Johansson-Visborg, kallad Bryggar-Anna gjorde en klassresa, men hon glömde aldrig systrarna från den tid hon själv slet på golvet. Genom Annas envetna arbete att ge arbetarkvinnor med barn en möjlighet att få komma bort en stund på semestern, bevarade hon ett av de mer natursköna områdena i Stockholms län till arbetarna. Vid Skurusundet inbäddat bland barrskog och berghällar ligger Visborgs Stifelse stugor för mindre bemedlade kvinnor. Här kunde de hyra ett rum, en liten stuga eller något större. Bara några stenkast från stadens bullriga och dammiga gator, kunde man njuta av sommar, sol och bad.”

Idag är Sveriges sk arbetarorganisation beredd att sälja ut Anna Johansson-Visborgs stiftelse och sänka de kvinnor som via henne har en möjlighet till en dräglig sommar. När vi skjuter på Alliansen och penningmarknaden, kanske vi skall rikta ögonen mot de största svikarna – LO och Livsmedelsarbetarförbundet. Det är helt klart samma ideal som styr där som i övriga samhället.

Slå ner foten ni kvinnor som hyr på Visborg det är dags att slå tillbaks. Och var finns media förutom SVT i det här.

Så här skriver Livsmedelsarbetarförbundet på sin hemsida: Livs arbetar för att medlemmarnas sociala situation i samhället präglas av jämlikhet, rättvisa och lika värde i alla avseenden. Medlemmarna ska ha samma möjlighet till utbildning, vidareutbildning, egenutveckling och personlig trygghet som alla andra samhällsmedborgare utan hänsyn till ekonomisk status eller liknande.

LO hemsidan skriver: I facket jobbar vi tillsammans för ett bättre arbetsliv. Vi förhandlar med arbetsgivarna om löner, arbetsmiljö och arbetstider. Och vi arbetar också för en bättre framtid för oss arbetare. Här hemma och över hela världen. Solidaritet och jämlikhet är ord som betyder mycket för oss. En del säger att ensam är stark, och visst kan det ibland vara så.

Läs mer:

Nacka Kommun inget kulturhistoriskt värde, Facktoppar vräkte kvinnor, LO toppar portade kvinnor

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

I Sverige har vi ingen korruption. Vi är ett land av hederlighet. Utom medborgarna som jagas med ljus och lykta för att de fuskar med bidrag, trixar med skatter, reseavdrag. Ohederlig är du svenske medborgare.

”Solidaritet och jämlikhet är ord som betyder mycket för oss. En del säger att ensam är stark, och visst kan det ibland vara så. (LO)

Livs arbetar för att medlemmarnas sociala situation i samhället präglas av jämlikhet, rättvisa och lika värde i alla avseenden.(Livsmedelsarbeterförbundet)

Men se,  den verksamhet som påstod sig vara fanbärare för bättre villkor i arbetslivet, stötta de svaga och hör o häpna – vilja höja lönerna för kvinnorna. Svensk Fackföreningsrörelse,  verkar allt mer framstå som de verkliga kriminella i Samhället. Vilken enskild icke girig, medborgare skulle komma på iden att vräka kvinnor för att snika åt sig pengar. Vilken enskild medborgare skulle kunna syssla med förfalskning utan att åka dit. Men se det kan Livsmedelsarbetarförbundet göra, deras ombudsman, Nicklas Nilsson, nicklas.nilsson@livs.se, kan det utan att ens ha så mycket skam i kroppen att han inte ens inser att han gjort fel.

Det här säger en släkting till Anna Johansson- Visborg till SVT: ” – Jag tycker det är skit hur det sköts, skriver Lotta Wickman, vars farmors syster var den stridbara bryggeriarbeterskan Anna Johansson-Visborg, i ett mejl till SVT.

Enligt Lotta Wickman fanns det ett skäl till att hon inte lät familjen ta över det stora område i Nacka som i dag består av bland annat ett 80-tal små röda sommarstugor för kvinnor med låg inkomst. – Hon var en klok kvinna som förutsåg att pengar kan vara svårt för många att inte styras av. Det var därför hon skänkte hela området och alla fastigheter till en stiftelse som fackföreningsrörerlsen fick förvalta.

– Hon trodde att fackförbunden alltid skulle stå på de små människornas sida och se till deras bästa, skriver Lotta Wickman.

Hon är i dag djupt besviken på hur stiftelsen misskötts

Det var i mina ögon länge sedan svensk fackföreningsrörelse var medlemmarnas rörelse, under senare år hade blivit allt mer alliansanpassde och rumsrena. Gett efter på punkt efter punkt. Men redan innan dess myglades det friskt i de högre leden inom fackliga rörelser, sk närliggande folkrörelseägda företag skaffade sig favörer via facken. Ägarskapet blev korsägt och ledamöterna i de olika styrelseran återfanns också inom den fackliga verksamheten. Det blev mycket skriverier om hur facken agerade, inte minst samröret sk folkrörelseägda företag. MEN när LO och Livsmedelsarbetarfacket ägnar sig åt rent olaglig verksamhet, förfalskning, olaga försäljning etc, brott mot stiftelseurkund etc då är det små rubriker i pappersmedia. Gissa varför – jo för att det är kvinnor en grupp kvinnor vars ekonomi inte täcker vare sig Mallorcasemester eller Thailand etc är drabbade. En grupp kvinnor med små inkomster, små pensioner som för en dräglig penning kan hyra en stuga några veckor per år med utsikt över Skurusundet i Nacka.

Där Nacka Kommun tycker det är okej om det rivs, för visst är det bättre för kommunen att ha dyra bostäder ut och villor i området än en grupp mindre bemedlade damer. ( Kan som passus säga att Kommunalrådet i Nacka som tidigare satt i Socialutskottet i Riksdagen var den enda som sa nej ekonomisk ersättning för gruppen vanvårdade på Barnhem och i fosterhem.) Nacka har också den första kommun sålde ut Folkbiblioteket till privata intressen. Så varför skulle de bry sig om ett områd   för kvinnor och deras enkla behov.

När Anna Johansson-Visborg startade sin stiftelse var det med tro på den fackligar rörelsens goda vilja och troligen också arbetarklassens ledares goda vilja. Idag kan hon från sida av graven konstatera att politiska såväl som fackliga ledare ur arbetarrörelsen för länge sedan lämna idealen och allt mer befinner sig i mitten och åt höger. Samma pengar styr där som hos sk borgliga falanger. Annas kvinnor lyfts möjligen fram i valtider. I övrigt är de en glömd kategori människor.

Var finns de sk kvinnoorganisationerna och kvinnodominerade fackliga rörelser i den här debatten?

Nacka Kommun inget kulturhistoriskt värde, Facktoppar vräkte kvinnor, LO toppar portade kvinnorNacka Kommun inget kulturhistoriskt värde, Facktoppar vräkte kvinnor, LO toppar portade kvinnor

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Ursäkta, vem kan hindra mig från att fira jul. Ha tomte till barnen. Paket under granen. Dricka mig full på julafton. Äta nöffnöffskinka, vräka i mig fett och kalorier för fler månader framåt. Försätta hela årets ekonomi för en risktagning som inte står banker och investerare efter! Ingen antar jag. På torget i Östberga står granen fortfarande orörd och jag tror att många ur det mångkulturella Östberga tycker att granen pryder sin plats och lyser upp det annars så tråkiga området. Och ingen ur det mångkulturella samhället har än framfört klagomål på att vi har en gran på torget.

Egentligen handlar traditionen kring jul om så mycker annat,  än om vi har rätt till våra vanor. För veganen är julbordets klassiska rätter en dödssynd, för vegeterianen finns inte en nöff i världen. För judar och muslimer är griskött tabu, må vara på grumliga grunder men för mig är det tabu för att jag inte tycker om det. Gillar inte smaken, inte fettet. Ja helt enkelt tycker inte Nöff är gott. Som barn åt jag gris från julafton och två månader framåt. Julskinkan varade i det oändliga och slutade som pyttipanna.  Nu är det mina barn och fd man som äter skinka medan jag petar i de övriga julrätterna som sillen, laxen, salladen och faktiskt min egen synd ”prinskorven”. När Galna Kosjukan diskuterades som mest beslöt jag mig för att enklast är att låta korna vara ifred i vilket fall inte ätas av mig. Därvid lag torde jag ha undgått kosjukan om än inte galenskapen.

Min stora synd och stora avsteg är prinskorven. Någon glädjedödare försökte tala om vad den innehöll men jag slog lock för öronen och vet följdaktligen inte vad av dåligt mindre bra som finns i den.

Besökte Liljeholmens Centrum, avskyr gallerior men Liljeholmen ligger precis för att ta sig mellan dörr och shoping. Så en mängd nya svenskar med sjalar och långa kappor som släpade med julpaketen, matkassarna och barn som nyfiket ville klämma på paketen. Men jag såg också en lång rad ”etniska svenskar” som släpade sig ut ur Systembolagets dörr med inte bara en kasse och gärna några flak öl. Det är jultradition det. Den fina jultraditionen vi har i vårt land, som vi självklart inte vill förbjuda. Men om vi skulle fråga barn vars ögon tindrar innan jul och sorgset slocknar på julaftonskväll om de vill förbjuda den fina svenska traditionen kanske svaret blev det ni minst anade – förbjud traditionen med jul och sprit.

Jag vill nog påstå att det sitter både Muslimer , Judar, afrikaner, kinser, japaner och andra vackra människor den 23 och öppnar paket med sina barn. De blir lika glada som vi andra när barnen glatt öppnar sina paket och skrattar av glädje. Skillnaden kanske är den att här ses det mer från barnperspektiv, julen är barnens högtid. Och alla vi som har barn, ni som har barnbarn och sett våra barn som små, kan minnas förväntningarna på julaftons morgon. Hur det smögs runt paketen, lite försiktigt skakande. Aja baja inte nu, vänta till efter Kalle Ankas Jul.

Glömde jag att säga att väldigt många har inte det jag skriver om, de sitter på trottoaren med sin pappersmugg, bor på härbärgen, firar jul inom välgörenhetssektorn. Här är yllevantar mot kylan, ett par begagnade kängor, en tjock jacka årets stora julklapp.

Men julen är också vändpunkten, den sista helgen för året innan årtalet i almenackan byts ut med nya siffror. Vi avvaktar mot årets sista dagar. Vi ber en stilla bön för oss själva, hoppas vi inte blir av med jobben, hur skall vi då kunna betala årets gångna jul. Vi hoppas att det två nya siffrorna skall inbringa ett bra år, med högre lön, bättre standard, mer pengar i plånboken, arbete, hälsa och friskhet åt våra närmaste.

Jag är lika barnslig inför varje årsskifte och tänker att i år blir det det bästa året. Nu blir det jobb, ekonomi och kraft att fortsätta försöka göra bra saker. Det slår mig också att några tusen ur vanvårdsgruppen startat nedräkningen till den dag då de kan ladda ner ansökningsblanketterna för att få ersättning för den tid de var vanvårdade. Där betyder 2013 något speciellt efter nio års väntande.

Jag hade ju tänkt att det skulle bli lite mindre ilsket och utåtagerande än mina andra bloggar, men ser att det är svårt att tvätta ur ränderna. Det smyger sig in som de små mössen som smiter förbi när dörren hastigt öppnas. Men några saker skall jag säga som jag önskar och menar innan jag sätter punkt.

Under nya årets första del hoppas jag att kunna bli klar med den är boken som väntat i så många år. En bit på väg är jag. Jag önskar att det blir ett jobb, med stora rosetter i tomteprytt julpapper. Jag önskar att det planerade projektet inom RFHL går igenom som skulle betyda oerhört mycket för många barn och deras mödrar. Jag önskar att mina barn och dina barn, våra barn hittar sin plats i livet under kommande år. Att mina vänner får ett bra liv, att en av dem särskilt skall få det. Hon har kämpat så hårt och jag skulle sörja oerhört om hon stupade på mållinjen.

Å sedan Jimmie Åkesson och SD jag önskar också er en god jul. För när tomten frågar mig på julafton om jag varit snäll under året måste jag ärligt kunna säga ja, därför omattar jag er också i mina jultankar. Men jag ger en extra julklapp till er – empati, FNs deklaration om Mänskliga rättigheter och Barnkonventionen.

Kommer det att vända Punkt.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Media brukar ägna sig åt att skriva julklappsrim o lite humoristiska ideer till politikerna inför jul o nyår. Själv tänker jag skriva rent ut Maria Larss avgå – i protest. Läste en artikel i senaste Socionomen om Kerstin Wigzell fd särskild utredare av Barnrättsutredningen. Där uttrycker hon sin sorg och stilla ilskan över att det arbete för att ge barn en tryggare tillvaro hamnade i byrålådan. Och de många briljanta ideer som fanns till en helt ny Barnskyddslag kom av sig och blev ett fortsatt lapptäcke inom Socialtjänstlagen. Nu vet vi att också LVU kommer att bli förlängningen av detta täcke.
Kerstin Wigzell säger i intervjun att Maria Larsson nog ville mer, ja kanske är det så men får man inte igenom sin hjärtefråga – barns trygghet skulle jag i Maria Larssons roll avgå i ren protest. Prata ut i alla medier och lägga ansvaret på regerings(o)vänner som inte förstår att barn i samhällets vård måste ha största möjliga trygghet.

I min förra blogg skrev jag om julen som förhoppningar och förväntningar, jag kan nog förlänga det med att säga ärligt utan elak avsikt att en av dem är att Maria Larsson inser vilken punktmarkering och skam det skulle bli i regeringen om hon lämnar sitt uppdrag just för att barn har ett så underordnat värde. I en regering där skattesänkningar, mer betyg i skolan, ökad utslagning och social orättvisa prioriteras finns inte utrymme för rättvisa åt utsatta barn. För faktum är att vanvården av barn fortsätter just nu i detta ögonblick och jag har svårt att se förbättringarna.

Maria Larsson är snäll, men jag tror att hon skulle lyckas bättre som kommunalpolitiker. Närmare beslutsvägar lättare att få fram sitt budskap och kanske skapa en förändring på lokalplanet till det bättre. Om Maria Larsson haft samma pondus som Jan Björklund i skolfrågan hade vi haft både Barnskyddslag och jurdiska förbättringar för barn i dag. Vi hade haft en socialtjänst värd namnet och Maria Larsson hade varit en politiker som synts. Nu göms hon av sin partiledare som verkar helt ointresserad av att stå vid hennes sida och i en tid då allt fler undrar varför vi skall ha KD i riksdagen borde det vara viktigt att markera åtminstone en fråga som viktig.

Jag vill skicka varma tankar till Göran Johansson med team som utredde vår barndoms vedermödor, till Kerstin Wigzell för upprättelseutredningen (men som också den blev en tumme) och för hennes tro på en lag för utsatta barn. Men också till alla socialarbetare som kämpar i motvind i ett politiskt läge där människor  i marginalen, räknas som allt mindre värda. Jag kan även här avslutamed ”Kommer det att vända”.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Läste att privat fängelsevård i USA är stora affärer. Dåliga löner, låg bemanning och åsidosättande av alla mänskliga rättigheter. I Sverige har vi successivt sålt ut välfärden till privata bolag i flera år. Faktum är att den enda sektor som lönar sig idag är den skattefinansierade äldre- barn/ungdoms- skolan, sjukvården. Lägg sedan till apoteken.  Det finns ingen risk för lågkonjunktur eller brister i efterfrågan, inkomsterna är garanterade via vår privata skattsedel. Hugade finans och investeringsbolag står på kö att få vara med. Ägarna blir rikare och värlfärden blir vad de privata investerarna vill att den ska bli – lönsam för kapitalet och möjligaste minsta för den behövande/utsatta.

På Södermalms Stadsdelsförvaltning har man lagt ut alla utredningar inom Barn- och Familj på inhyrda konsulter. Myndighetsutövningen läggs i privata intressen och socialcheferna skriver under för att det skall bli formellt riktigt.

Det finns diskussioner om privata fängelser, kriminalvården är dyr. Självklart är det en fin marknad för Carema, Attendo Care mfl att få driva fängelser. Sk konkurrensutsatt kriminalvård. Det finns ingen offentlig debatt om detta, men väl en sk intern som inte läggs ut. Vem eller vilka skulle driva fängelserna. De intagna själva i form av kooperativ (brukarfängelser), ideella föreningar/organisationer. Ja det första kan vi glömma i det här fallet finns inget utrymme för brukarmedverkan. Det andra kan ses som attraktiv tanke, men knappast realisationsbar då det krävs oerhört kapital för att delta. Vad återstår ja självklart investmentbolag som ser sin möjlighet att ytterligare öka vinsterna med stöd av skattekapital.

I Sverige har vi idag en kriminalvård inte värd namnet, vi har förvaring och sedan ingenting. De flesta släpps ut tidigt på morgonen till en oviss framtid. Finns inte krafter som xCon, KRIS där o hämtar återstår att återgå till det gamla gängt. Frivården är lika full av hål som ett tak som inte lagats på flera år och där det ständigt regnar in.

Den kriminalvård Sverige hade där det ingick behandling, utbildning, rehabilitering dras ner allt mer. Och alltid med ekonomiska förtecken. Kvinnor inom kriminalvården skall vi inte tala om för där finns inget o sedan inget o sedan inget. Kvinnor behandlas inom kriminalvården idag ungefär som de gjorde på 1800-talet. Till skillnad från sina manliga motsvarigheter som kan ställa krav, är kvinnor ofta så sänkta och nertryckta att de inte orkar slåss för sin rätt till en dräglig tillvaro såväl innanför som utanför murarna.

Straff skall skötas av Staten. Myndighetsutövning får aldrig läggas ut på privata händer. Ändå kringgås detta ständigt och jämt inom Socialtjänsten. Kryplagar kan vi kalla det. Man uppfyller lagen genom att godkänna arbetet med en anställd chef.

När skall svenska folket inse att privatisering inte är detsamma som demokrati, rättssäkerhet och insyn. Men framför allt var finns den politiska diskussionen inte minst inom den sk oppositionen som allt mer verkar köpa privatiseringen utan att granska konsekvenserna. Jag säger inte att samhällsägd välfärd är bättre, men den är säkrare och mer kontrollerbar.  Av de företag inom Carema och Attendo Care som fått sk reprimander händer inget mer än att de lägger in nya anbud året efter. Och hör och häpna, kommunerna tar dem till nåder igen.

Välfärd antingen det handlar om kriminalvård eller äldre, barn, sjuka, skola etc är alltid underordnat pengarna. Vi måste börja diskutera vilket samhälle vi vill ha.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Fredagen den 13 är den dagen vi värjer oss för. Tänk då att leva ett helt år med 13 på slutet. Vad spelar en liten fredag för roll då. En av mina vänner sa att man kan vända 13 till något bra. Ja det är vad vi har att göra det här året. För hur vi än vänder och vrider, har vi 13 med oss hela tiden ända till sista december. Nu skall jag lista det sämsta, det bästa och önskningarna i min sista blogg för året.

Så jag börjar med att Lista 2012 det negativa först:

Arbetslöshet. Avskyr det.  Dålig ekonomi. För många döda i min omgivning. För mycket personliga motsättningar. Människors elakhet och falskhet. Vänner som visar sig inte vara vänner. En stympad socialtjänstlag som inte skiljer mellan pensionärer och Barn. 1980-2000 omfattas inte av ersättning för vanvård. Ett kallt samhällsklimat som utesluter vissa människor ur gemenskapen.

Det goda:

Uppgörelsen om Upprättelse för Vanvårdade 1920-1980 blir klar. Äntligen kan de som utsatts för vanvård söka sin ersättning 2013. Samhällets Styvbarns milgräns. Att ha en vän som Sofia Rapp-Johansson i Hudiksvall som utan egenintresse kämpar för andra utsatta. Att ha två underbara barn som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde ana att jag skulle få när jag var 13 år. Nu är ni vuxna och lite till. Men min stolthet. Alla ni andra som är mina vänner i ordets bemärkelse.

Ett bra kulturår. Årets bästa Singsongwriter/singer Toni Holgersson med Sentimentalsjukhuset. Johan Johanssons ”Sånger ur Trähatten 1982-2000″ finns många underbara texter. Sanna Carlstedts aldrig sviktande humör och underbara röst. Intervju med Barbara Hendricks en av mina stora idoler. Mötet med många duktiga och satsande jazzsjungande kvinnor. Resandefestivalen, lärde mig om en historia som Sverige borde skämmas över. Mötet med Ralf Novak-Rosegren en traditionsbärare av resande/romsk musik/historia som gav mig ytterligare dimension i musikens värld. Mötet med Christina Glaeser som öppnat dörren till musikaliska händelser jag inte skulle kunnat nå utan henne. Folkfestivalen i Hesselby en två dygns musikupplevelse av allt från Hälsingland till stora världen där jag fick äran att jobba som frivillig.
PRIDE Festivalen som gav begreppet volontär ett nytt ansikte. Jazzfestivalen hade haft något att lära sig där.

Kulturbloggen och Rosemari Södergren och Kulturbloggen. Hur en människa som drivs av en ide om att kultur är så mycket mer än vad som finns i papperstidningar. Två böcker om Resandehistoria,  Bo Hazell Resanfolket – Från Tattare till Traveller. En bok som inte låter sig recenseras därför att den kräver omläsning och är en underbar lärobok, Tack Bo för den. Tack Bennie Åkerfeldt för boken, Tattare. Ni borde läsas av alla inte minst inom skolan.

Mary Gauthier för din story om ditt liv. Din röst, texter och vänskap. Toni Holgersson som gjorde en begravning till ett ljust minne. Att ha fått en blogg som lyckas ha 120 läsande per dygn fast ämnet är snävt. Att ha fått jobba med Socialaktion.nu och våra skrivarutbildningar. Att ha mött människor via Facebook som tillfört kunskap och insikt. Att jag någonstans utvecklats och vidgat mina vyer, tankar och funderingar. Finns mer att göra på den fronten.

Önskan 2013

Ett inkomstår att leva på. Bli klar med mitt skrivande och kanske det kan bli något för läsarna. Att Gruppen 1980-1920 får gehör för kravet på ersättning från Staten för att de vanvårdats. Att min blogg växer för att människor bryr sig om sociala frågor. Att jag hittar styrka och kraft att jobba vidare med det som känns viktigt. Att inga som betytt eller betyder något för mig avlider under detta år. Att inga kvinnor skall behöva känna ångest och rädsla, att samfundet vaknar för att ge kvinnor den trygghet de har rätt till. Att mina vänner skall få ett bra år. Att alla jag bryr mig om omfattas i detta. Mindre egoism och mer bry oss om varandra.  Att alla ni som inte är nämnda känner er delaktiga i att jag vill att 2013 blir ert bästa år. Att ni återvänder och följer min blogg 2013.Kram o Tack för i år och Gott Nytt 2013

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Om några timmar öppnar Regeringens hemsida för ansökningsblanketter och information kring ersättning för vanvård. För många är morgondagen den dag då historien skall få ett avslut. Vi söker våra ersättningar och sedan då ”säger adjö” till allt som har med vanvården att göra.

Eller stannar vi kvar och kämpar för 1980-2000 ställer oss på deras sida och kräver deras samma rätt. Eller stannar vi och tar striden för dagens barn som utsätts för vanvård, lagbrott, övergrepp etc i kommunernas regi. Där barns rättigheter bara finns på papper men dock inte i vardagen. Och ingen talar om för barnen att de har rättigheter gentemot sin kommun/socialtjänsten. Då klarar sig tjänstemän och kommuner bra. Maria Larssons papperstigrar kommer så att förbli också efter 2013.

Förstår inte att Media är så usla på granskning av sociallagstiftningen. Vad är det som gör det så himla svårt att granska Riksdagens sk sociala lagstiftning kontra andra lagar som tas. Många av de äldreproblem inom privata sektorn vi har idag skulle självklart få andra följder om Journalisterna orkade läsa lite kring lagarna.

Då hade Hallands Nyheter granskat följande material, där en enskild moderat riksdagsman från Halmstad tar åt sig äran av sk lagändringen om att barn skall ha en särskild socialsekreterare och ha två besök per år i familjehemmet.

Det är ingen prestige från min sida att slå mot detta, för sanningen är att Vanvårdsutredningen är grunden till ändringarna, utan den hade allt varit vid det gamla. Det är Upprättelseutredningen och Barnskyddsutredningen (Kerstin Wigzell 2009) Som såg till att det blev ett lagförslag som Samhällets Styvbarn och andra inom vanvården var med och diskuterade. Vill säga att Moderaterna var under alla år vi arbetade med den här frågan inte intresserade av vanvårdsutredningen, vår historia, resande och romer. Det var moderaterna som sa nej till ersättning för Vanvårdsgruppen men lät Maria Larsson bära yxan. Moderaterna har aldrig mig veterligt slagits för några barn eller undergrupper i Riksdagen och att ge en moderat äran åt att vi fått en halvtaskig lag skulle jag kunna bjuda på, men rätt ska va rätt. Det var STYVBARN och VANVÅRDSbarnen som var grunden till ändringarna. Sedan har många problem uppdagats under resans gång där vi kan se att samhället inte lärt sig något men det är en annan historia.

Utdrag ur Hallands Nyheter ang Mark etc:

”Annat var det för två år sedan. Då fick förvaltningen och nämnden allvarlig kritik från Socialstyrelsen. Det ärende som gjorde att alla missförhållandena avslöjades var det som rörde två familjehemsplacerade syskon.

Men barnens öde lever vidare och i fjol inspirerade det riksdagen till att genomföra en lagändring. Riksdagsledamoten Jan Ericson (M) från Ubbhult är en av de ledamöter som motionerat på temat stärkt skydd åt familjehemsplacerade barn.

När regeringen i september lade fram sin motion om stärkt stöd och skydd för barn och unga fanns Ericsons idéer med:

”När vård ges i ett familjehem eller i ett HVB föreslår regeringen att socialnämnden ska utse en särskild socialsekreterare som ska ansvara för kontakterna med barnet eller den unge. Den särskilt utsedda socialsekreteraren ska besöka barnet eller den unge regelbundet och i den omfattning som är lämplig utifrån barnets och den unges behov och önskemål. Socialsekreteraren ska föra enskilda samtal med barnet eller den unge.” (Detta är en skyldighetslag) precis på samma sätt som Barn skall vara delaktiga i sina ärenden.) Lagändringen trädde i kraft, i dag, den 1 januari.

Än mer ilsken blir jag på företrädare inom våra grupper som inte står för sina egna uppgörelser. Att i Rapport säga att man som ordförande tycker att beloppet 250 000 var för lite är fegt. För samma person har själv skrivit under det här beloppet, men vågar inte stå för sina egna beslut innan ordförandeskapet. Jag tycker att personen i fråga borde föra fram dem som inget alls för 1920-1980.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Idag kommer många ur Vanvårdsgruppen att börja söka ersättning för vanvård i den sociala barnavården. Ersättningsnämndens hemsida öppnades på morgonen och förutom blankettnedladdning fanns information kring hur det går till att söka ersättning.

Kraven för ersättning är horibla. De sökande skall skaffa fram vittnen till att de utsatts för övergrepp och försummelse. Redan där kommer första stoppet. Det skall helst finnas nertecknad i barnavårdsakterna. Sexuella övergrepp räknas inte som vanvård om inte fosterhemmet kände till att det pågick. Så här står det på Hemsidan :

Om till exempel fosterföräldrarna tagit ansvar men barnet ändå utsatts för övergrepp eller försummelser utan deras vetskap, av till exempel en släkting eller en anlitad hantverkare, kan det inte anses ha skett i samband med vården. Om de däremot har tillåtit att andra gjort sig skyldiga till övergrepp eller försummelser kan det anses ha skett i samband med vården. Detsamma gäller om de låtit bli att ingripa för att skydda barnet när de haft vetskap om, eller anledning att misstänka, att andra gjort sig skyldiga till övergrepp eller försummelser.”

Detta kan tolka på ett enda vis, om inte det placerade barnet berättat att det utsatts för övergrepp t.ex inom familjen, så har fosterfamiljen tagit sitt ansvar. Med andra ord Barnets berättelse och historia åsidosätts helt som trovärdig källa. Det skall alltså finnas vittnen vara noterat i akter etc för att ersättning skall utgå.

Jag kanske hårddrar tolkningen, men om det är vad som gäller kommer ytterst få ur vanvårdsgruppen att få ersättning eftersom knappast någon av oss kan styrka sexuella övergrepp i våra akter eller med vittnen.  Jag tänker inte göra någon ledsen, jag vill att de utsatta någon gång skall bli förbannade och säga ifrån.

Om jag har helt fel tolkning tycker jag att Nännden skall gå ut och förtydliga vad de menar.  En annan sak är att blanketterna är både krångliga och svåra för den som inte är blankettvan. Det är lite typiskt Svenskt byråkrati att tro att alla förstår byråkratsvenskan. Blanketterna borde utformats i samarbete med representanter för gruppen som berörs.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Läser att Anders Carlberg dött. Det var väntat,  men ändå oerhört sorgligt. Träffade Anders i hösten 2012 i samband med Sebbe Staxx repetion av ”Medan vi faller”. Det var en betydligt mindre till kropp Anders men ändå med samma glöd och styrka i blicken. Han berättade att han hade canser och jag säger lite tafatt hoppas du klarar det.

Det gjorde inte Anders därmed tystnade den röst som i massor av år stått på ungdomarnas sida. En kontroversiell och otämjd person som vägrade gå i ledband eller partikostymen och som alltid sa vad han tyckte och tänkte. Vilket liv blev det inte när Anders tog in skinnhuvudena på Fryshuset. Syfte att fanns de där fanns också möjlighet att påverka och göra något. ATt frysa ut grupper leder inte till det bättre, det visste Anders Carlberg.

Fryshuset var Anders livsverk. Där samlades inte bara ungdomar med problem, utan hemvist. Där finns också ett av Stockholms bästa basketlag 08. Där finns en skola som tidigt förstod att om ungdomar får göra något de tycker om parallellt med skolan är chansen större till att lyckas. Det innebar inte att eleverna vid Fryshuset hade några särskilt höga betyg, men de fick en social funktion. Åka skateboard på skoltid, sa och säger belackarna. Ja precis som med medieprogrammet där ungdomar enligt Jan Björklund flummade i tre år, kanske just detta gav att det fanns lite lärlust kvar som sedan kunde tas till vara.

Idag är skolan på Fryshuset mer än full. KF har överlåtit sin skolverksamhet till Fryshuset, där finns ett högstadium och där finns engagerade och duktiga lärare som fostrats till att se eleverna utifrån deras egna förutsättningar och förmåga.

Anders Carlberg var en av de ledande på Studentkåren i Stockholm, trots att han inte gick på universitetet. Han var ”postarbetaren” som manade stockholms unga studenter till uppror mot en utbildning som skulle formalisera dem efter samhällets behov och inte deras egen önskan eller dröm. Kampen förlorades men iden att varje människa måste få forma sitt liv, levde kvar och var grunden till Fryshusets ide. Fryshuset hade jag glädjen av att få jobba på i ett år, det var en lärorik tid på Individuella programmet. Där vi kämpade med att ge elever vars skoltid varit ett misslyckande som nu skulle bli godkända för att kunna gå vidare. Jag har träffat många av mina elever efteråt via Facebook och ibland på gatan. Det går bra för dem. De har faktiskt klarat även gymnasiet många av dem och andra tog sig vidare i arbetslivet.

Jag var inte alltid överens med Anders i allt. Jag hade inte samma uppfattning om att bristen på pappor som orsak till problem bland pojkar. Eller hans mycket stora betoning på just pojkar och där flickorna kom i skymundan.  Men å andra sidan vi kan inte vara ense i allt. Det var i grunden jag var ense med honom. Att ha en vision om att se ungdomar som kapabla att påverka sina liv om de ges en chans.  Att varje ung människa är en tillgång bara vi förstår att göra något som lyfter.

Nu finns Fryshuset på fler ställen i Sverige. En del projekt går bra andra mindre bra. Omstriddheten finns inte minst inom Lugna Gatan där man hellre skrivit om problemen än om tanken med att ha ungdomar som guider för ungdomar och oss vuxna i Stockholmsnatten.

Jag har haft förmånen att växa upp under en epok då det fanns eldsjälar som vågade. Som drevs av visionerna. Som vågade gå emot det vedertagna. Stå för en ide och tanke. De dör bort en efter en. Under förra året dog Ove Rosengren, RNS ordförande och fd medarbetare på Hassela. Gun Zacharias lämnade oss, omstridd drogdebattör och människokämpe. Listan över visionärer blir allt tunnare.

Till alla som klagar på Fryshuset, som talar om att kriminella får vara med i verksamheten etc. Om ni nu har så många tankar, varför då inte bli ett med den tanken och göra något istället för att kritisera det som görs, det du Anders lämnar efter dig är i vilket fall min lust att kämpa vidare just för de grupper som du stod i fronten för, de ungdomar som sällan eller aldrig har en röst utan alltid företräds av röster som talar för hur de skall vara inte vad de kan vara.

Vi är alla skyldiga om vi vill ha ett morgondagens samhälle inom ramen för demokratin att jobba vidare i den anda som Anders stod för – vi har alla förutsättningar ge bara utrymme för dem.

Ur Fryshusets Hemsida om Anders Carlberg

”Anders grundade Fryshuset 1984 och har varit en mycket betydelsefull person för utvecklingen av Fryshuset ända fram till hans sista dagar. Anders har haft en särställning i det svenska samhället och inom politiken där han har varit en stark påverkare.

Anders har betytt väldigt mycket för många och historierna om honom har berättats i många år och kommer förmodligen aldrig att sluta berättas. Anders stod alltid på de utsattas sida och såg kraften hos unga. Han slutade aldrig tro på att kraften som finns inom oss kan bli konstruktiv och positiv hos alla om den bara får möjlighet att riktas åt rätt håll.”

Anders lämnar ett stort tomrum efter sig. I värmen efter honom blir det allas vår uppgift att fortsätta tydliggöra människors likavärde och fortsätta arbetet med att inkludera de människor som idag står utanför vårt samhälle.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro