Maria som i flera år varit verksam inom lokalpolitiken i Fagerstakommun har fått sina barn omhändertagna av samma politiker som hon tidigare arbetade med inom kommunen. Barnen finns idag placerade på olika ställen i landet och Maria vet inte var barnen finns.

Det här är historien om inte bara ett märkligt omhändertagande i en av de mest välrenomerade kommunerna i landet utan också hur politiken korrumperar sig själv.

Marias bakgrund som politiker handlar om 7 år som aktiv inom vänstern i Fagersta.  Hon har suttit i Utbildnings- och Fritidsnämnden samt var nämndens ordförande. Hon har därtill varit ledamot i Kommunstyrelsen, Fullmäktige, Handikapprådet, Kulturrådet och för SKL i Västmanland. Maria avsade sig sina uppdrag då hon på grund av barnens sjukdom inte orkade med och valde därför att träda tillbaks. I egenskap av ordförande för utbildning- och fritidsnämnd har Maria dessutom varit politisk chef över den tjänsteman som är inblandad i fallet.

Samma politiker som Maria arbetat med i sju år finns nu med i sammanhang där beslut fattats om hennes barns omhändertaganden. En av  politikerna, tillhör inte vänstern utan socialdemokraterna har dessutom haft barn i samma klass som Marias barns. I februari 2012 åkte Niclas Bergström och Maria till samma konferens i Tällberg där bla deltog i samma grupparbete. Niclas Bergström (s) skrev i juli under handlingarna för att tvångsomhänderta Marias barn.

Enligt socialnämnden i Fagersta hade föräldrarna sjukdomen Munchausen by Proxy (MBP) som i princip innebär att föräldrar själva gör sina barn sjuka. I vissa fall har det förekommit att mödrar till exempel förgiftat sina barn. Men efter kontroll kunde den diagnosen avskrivas Maria och hennes man. Det är ytterst ovanligt att sjukdomen drabbar män och än ovanligare att bägge föräldarna skulle ha det. När det argumentet inte höll blev socialnämndens utlåtande då måste det vara något annat. 

Samtliga barn har av läkare sjukdomsdiagnoser som de behandlats för, hur den behandlingen skötts är snarare landstingets ansvar än föräldrarnas. Fagersta Kommun har också förbjudit Oasen att ge barnen den medicin som läkarna ordinerat med hänvisning till att Maria tvångsmedicinerar barnen och att barnen här helt friska.

Ordförande i socialnämnden Teemu Sulin (V)avsade sig tidigt uppdraget vad gäller Maria och hennes barn eftersom han ansåg sig jävig och därmed inte kunna fatta objektivt beslut. Men två av Marias partivänner fanns med i grupp som tog barnen. Vid ett möte i januari fanns två av de partivänner med som Maria tidigare arbetat med och fattade beslut om umgängesbegränsning med barnen.

Besluten om att omhänderta barnen har fattats av Arbetsutskottet inom Socialnämnden och aldrig kommit till Socialnämndens bord. När Maria talar med ledamöter i Socialnämnden säger de sig inte veta att ärendet varit uppe och att de är ovetande om vad som hänt.

Fagersta har 12 000 invånare i kommunen. Vänsterpartiet är inne på sin tredje mandatperiod och har via sitt kommunalråd gett Fagersta som politisk kommun gott rykte. Att det uppstår jäv i en liten kommun är inte ovanligt, politik och vänskap sammanfaller, man har som i Maria fall barn i samma klass, dagis etc. Självklart skulle frågan om att omhänderta barnen och utredningen gjorts på en ort där inte kunde komma ifråga om att det fanns personliga motiv eller annat som låg i fatet.

Barnen placerades av kommunen på ett av landets mest beryktade utredningshem Oasen i Aneby. Oasen har flera anmälningar på sig sedan tidigare och Maria och hennes familj har nu polisanmält dem för vanvård av barn.

Den älsta sonen i familjen som anses vara oerhört begåvad och duktig, nekades på Oasens skola att få fortsätta sina språkliga tillval med hänvisning till att han kunde ta igen det för han var så begåvad. Sonen har dessutom nekats av socialförvaltningen och politikerna i Fagersta att utala sig om sitt eget ärende med hänvisning att man inte är skyldig att höra barnens uppfattning.

Enligt det förslag som trädde i kraft 1 januari 2013 innebär ”Ändringarna i socialtjänstlagen  bland annat att barns och ungas bästa och egna uppfattningar får en starkare ställning i lagstiftningen och vid tillämpningen av lagen. Barnrättsperspektivet stärks genom att barnets bästa ska vara avgörande vid beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser.
Ett barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. (Stärkt stöd och skydd för barn och unga Ändring: Socialtjänstlagen (2001:453) Beslutsunderlag: Prop. 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga SFS: 2012:776)

Jag skrev för lite sedan på Newsmill kring den nya lagstiftningen och bristen på sanktioner mot kommunerna. I det här fallet har ärendet prövats i förvaltningsrättens lägre instans men nekades högre prövning. Att en domstol vägrar pröva ett sådant ärende är skandal mot bakgrund av jävssituationen. Det visar det jag alltid har sagt att förvaltningsrätterna ser på den här formen av barnärenden med höger hand utan att granska fallen närmare.

I Marias sons fall hänvisade kommunen till att det inte var nödvändigt och det brev han skrev till nämnden togs aldrig med i handlingarna.

Man ska inte engagera sig i enskilda fall sägs det, men i det här fallet oberoende misstankarna om barnens hälsa eller ej finns det så mycket dokumentation om de felaktigheter som begåtts att jag inte känner minsta oro över att lämna ut affären officiellt. Det jag tycker är trist däremot är medias ointresse av att granska hur socialtjänstlagen och den del som tar upp barnfrågorna är så flagrant frånvarande. Det är inget enkelt område men det kräver en form av mediagranskning för att komma till rätta med de övergrepp som sker runt om i landet. För om i håller oss till jävfrågan, ihur många små kommuner förekommer eller har detta förekommit tidigare dock utan att de berörda orkat ta strid.

Maria Larsson du kan stifta lagar in till döddagar, finns inga sanktioner, ingen rättssäkerhet kring hur lagen efterföljs kan kommuner som Fagersta mfl fortsätta som vanligt. Vi bygger ny vanvård i snabbare takt än den som förekom under min tid som omhändertagen.

I ett annat fall som rör en flicka som behöver teckenspråk i sitt boende och har fått rätt i samtliga juridiska instanster inkl socialstyrelsen,  säger  Fagersta kommun rakt ut att man struntar i domstolsbeslut och att domstolar inte får sätta sig över Fagersta kommun. Med andra ord Domstolsbeslut gäller inte för Fagersta Kommun lika lite som de lagar om handlar om barns rättigheter och Barnkonventionen.

Tidigare inlägg i liknande ärenden:

Maria Larsson avgå för barnens skull, Enligt lag bör det inte vara möjligt att mördare får vårdnaden

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Kommunerna i Sverige har inte lärt av Vanvården eller den omfattande utredning som gjorts där nu vuxna fd foster- och barnhemsbarn lämnat sin historia om vanvården i deras uppväxt. Förvisso har Maria Larsson lappat på lagarna men de praktiska förhållandena är inte bättre, ibland tror jag snarare sämre.

Tvångsåtgärder för barn och ungdomar skall enligt de erfarenheter jag har och fått mig förmedlat inte ligga hos kommunerna. Det måste bli en statlig angelägenhet. Helt klar är att lokalpolitiker och lokala tjänstemän inte klarar sitt uppdrag, inte tar hänsyn till lagstiftning eller ens de konsekvenser det innebär att bryta mot lagar. Jan Björklund vill ha en förstatligad skola för att det skall lika i hela landet. Maria Larsson dags att förstatliga tvångsinsatser för Barn och Ungdomar av samma skäl. Vidare ska inte kommuner kunna sätta sig över domstolsbeslut – inför tjänstemannaansvar och låt tjänstemännen ta konskvenserna av sina handlingar.

Här är lite tillägg från förra inlägget om Fagersta Kommun: 

IFO och Socialtjänsten/nämnden i Fagersta drivs som ett familjeföretag. Bitr.avdelningschef Ingalill Strand är Mamma till handläggaren i Marias Lvu-ärende, Teres Strand, som även har  varit medhandläggare i Marias ärende tillsammans med sin dotter.

Niclas Bergström (S) 1 vice ordförande är gift/sambo med Åsa sjöström som båda sitter i socialnämnden. Dick Hellsing, ledamot socialnämnden och utbildning och fritidsnämnden, är gift med Nämndsekreterare Pia Hellsing.  Kristina Kaloinen både är chef för socialförvaltningen och utbildning och fritidsförvaltningen.

Ett märkligt förhållningssätt då det bla är skolan som ör anmälningar till Socialtjänsten.  Enligt socialstyrelsen så får man inte sitta på dessa poster samtidigt då på grund av jävsituationen.

Att Stockholms Stad har stora brister i missbruksvården och hjälp till missbrukare har diskuterats men här kommer också exempel från Fagersta Kommun:

I helgen kunde vi höra del av radiodokumentären ”Den fastspända flickan”. Nora var förre polischefen Göran Lindbergs offer. Eller kanske rättare sagt ett av dem. Göran Lindberg fälldes i rätten mot sitt nekande. Men för Nora var och är det kanske inte slut. På det behandlingshem hon vistades på i Täby Kommun Roslagens Elevhem lärde sig Nora vad droger var utan att tidigare använt vare sig knark eller alkohol. Hon kunde också prostituera sig utan att personalen ”märkte det”. När Nora berättade om våldtäkterna ifrågasattes hon som icke trovärdig. ”I Ekots granskning av Noras journaler har det framkommit att personalen på vårdhemmet försökte övertyga polisen om att flickan inte var trovärdig.”

Radiodokumentären började spelas in innan Göran Lindberg åkte dit, men om vi lämnar den dömde och istället lyssnar till Noras berättelse, var han inte ensam om att våldföra sig på eller utnyttja Nora. Det fanns fler män, män inom ramen för etablissemanget som aldrig kallades till förhör och som polisen lämnade därhän. Detta trots att man hade telefonnummer och i vissa fall också namnen på dem.

Jag ser likheten i Geijeraffären. Höga politiker och samhällsbetrodda utnyttjar två flickor på ett behandlingshem för flickor. Namn som Fälldin, Palme fladdrar förbi. Palme säger i Riksdagen att flickorna ljuger vare sig han eller Fälldin hade besökt den sk bordellen. Det är möjligt, Fälldin gick att bevisa att han inte var i Stockholm, men vilka var männen de kända ansiktena som flickorna kände igen. I SVT filmen om Palme nämns Geijeraffären som en trovärdighetshändelse, men när Palme i andra sammanhang förnekade sanningen som bl.a IB affären varför skulle han då inte förneka politikernas inblandning i bordellhärvan.

Men det intressanta var och är att priset för försyndelsen betalas av barnen, flickorna som var med. De två flickorna från Bordellhärvan idag vuxna lever fortfarande i sviterna efter det de utsatts för. Deras försök till skadestånd avslogs och jag hoppas de nu söker den statliga ersättningen för vanvård.

De flickor som var med i Göran Lindbergs stall kommer också att leva med minnen och sviter efter det som hänt. Men den placerande kommunen kommer aldrig att behöva stå till svars eller betala något skadestånd för sin felaktiga hantering. Elevhemmet lever vidare, med bra dygnsbetalning för sina placerade.

Hörde att Oasen i Aneby (Småland) utrednings- och HVB hem har 5 000 kr per dygn och barn. Självklart att man inte vill att barnen skall hem igen – det är ju rena rama förlusten. Det var där de 3 syskonen från Fagersta var placerade totalt fick Oasen för tre 15 000 kr/dynget.

Nåväl Göran Johansson skriver i sin blogg  Det är inte över. Han refererar till den utredning om Vanvård som han arbetade med och som förändrade hans syn på det sociala sverige.

Jag citerar ur bloggen: ”I dag har jag lyssnat till Daniel Velascos skrämmande reportage om Nora som våldtogs och utnyttjades medan hon var placerad inom den sociala barnavården. Det är ett angeläget ämne att ta upp och det hedrar P1 att man driver en seriös undersökande journalistik. Under fem år ledde jag Vanvårdsutredningen. Vi tog emot flera likartade berättelser. Att flickor, men också pojkar, på institutioner utnyttjades hänsynslöst förekom förr och förekommer även idag. Tyvärr är detta en följd av att det varit för lätt att få tillstånd att driva behandlingshem, usel kontroll när de är i drift och försök att dölja skandalerna när de upptäcks därför att de är dåliga för affärerna. Kombinerat med en naiv socialtjänst och dåliga polisutredningar bidrar allt detta till att det tyvärr kan fortsätta.” 

I det sista stycket slår han huvudet på spiken.

Barnombudsmannen bloggrubrik ”Placerade barn måste kunna kräva ansvar” jag hoppas han menar indirekt skadestånd för att deras ärenden inom socialtjänsten misskötts. Ur BO Bloggen: ”De här hemmen är slutna miljöer. Det handlar om vuxna med mycket makt, barn med komplex problematik i en utsatt situation. Utan rätt utbildning, rätt förhållningssätt och rätt stöd är risken stor att personalen inte klarar uppdraget och att man inte lyckas bygga en förtroendefull relation till de barn man har ansvar för.”

Granskningen av HVB hemmen är summarisk, än har inte socialstyrelsen redovisat hur det sett ut vid sk oannonserade besök som skall göras minst två gånger per år av de fyra krävda besöken.

Så länge samhället inte förmår skapa ett samhälle där barn och unga är delaktiga, där socialtjänsten inte lyssnar och inte behöver bry sig, är utsatta barn och unga det som offras på välfärdens och fattigdomens altare. Barn har inget värde, de är inproduktiga. Unga i sociala problemsituationer räknas inte, de är ingen kraft. Vi har en en regering som inte bryr sig om barn och ungdomar. Som sällan eller aldrig talar om utsatta barn men där Jan Björklund talar om att alla barn måste och ska klara skolan. De ska och ska. Men vilka instrument ger regeringen sina barn.

Tack till Sveriges Radio och deras undersökande Ekoavdelning och för många bra radiodokumentärer.

Expressen om fallet Nora. SRs länkar i fallet Nora :

Polischefens offer – vilka var hennes kunder?

Nora tvingades bo med sin utpekade kopplare

Tvångsomhändertagna kunde dricka och bli höga

Ekot avslöjar nya uppgifter om ”Nora”

Tonårsflickor prostituerade sig på elevhem

Vårdhemspersonal trodde inte på våldtäktsoffer

Advokat fick inte hela bilden av Lindberghärvan

Få män som köper sex av

 SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Fler sociala orättvisor som FAS 3, sjukförsäkringen mm läs Martin Mobergs betraktelser

Fattigdom är avsaknad av eller knapphet i resurser för en individ, grupp eller nation. Begreppet kan vara absolut eller relativt. Relativ fattigdom avser inkomster eller tillgångar relativt en annan individ, grupp eller stat, och ser därmed till skillnaderna mellan olika grupper eller individer i ett samhälle. Genom att använda begreppet relativ fattigdom går det att mäta enskilda individers upplevelser av sin fattigdom och hur fattigdomen i ett samhälle utvecklas; trots att medborgarnas absoluta fattigdom minskar, kan den relativa fattigdomen öka, genom exempelvis större löneskillnader något som kan mätas genom en jämförelse mellan olika inkomstgrupper.

Det här borde Janne Josefsson och BRIS Kattis Ahlström läst innan de uttalade sig i TV. Kattis Ahlström säger på fullt allvar att man inte förstått begreppet fattigdom, vilket får mig att undra vilken skola hon har gått i och vilken svensklektion hon missade i skolan. Att inte kunna redogöra för skillnad mellan absolut och relativ fattigdom är en språklig malör som en BRIS ordförande borde skämmas över. Janne Josefsson hade å andra sidan inte en tanke på att redogöra för begreppen utan ville bara bevisa att om en familj har 12 000 kr i månaden innan hyran är betald så är man inte fattig.

Jag är inte emot att man granskar företeelsen fattiga i Sverige, men däremot hur det gjorts. Barn i relativ fattigdom går inte ut och talar om för vare sig dig eller sina kmarater att de är fattiga, inte har råd. Men de hör ordet – det har vi inte råd med. Och lär sig att acceptera minigränsen. Människor dagligen arbetar med gruppen fattiga i Stockholm, finns inom kyrkan, välgörenhet. När biståndet från soc inte täcker det nödvändiga eller blir avslaget återstår kyrkan och välgörenheten. Janne J kanske skulle ha besökt Gula Änglarna i Stockholm som jag följt några år. Från början var det mest hemlösa män och kvinnor, för att sedan blandas med kvinnor (ensamstående med barn) vars vardag inte gick ihop och som behövde hjälp för det som Janne J med sin höga inkomst knappast behöver fundera över.

Om du inte har socialbidrag är varje läkarbesök för en låglönefamilj en tärande kostnad. Det är de fakto inte de lägst avlönade som köar inom sjukvården, för 250 kr är i princip två dagars matranson. Som exempel. Mediciner hämtas idag inte ut just för att människor som inte har socialbidrag helt enkelt inte har råd. När jag var barn sades det att fattiga barn var magra, men i välfärdsfattigdomen kan barn vara överviktiga till följd av dålig kost som är en följd av familjens obefintliga ekonomi.

I spåren av Uppdrag Gransknings grävande att Sverige inte har fattiga barn eller familjer ropar nu alla från Maria Larsson (KD) till Anders Borg (M) där ser ni, vi har inga fattiga. Anders Borg (M) vill dessutom sänka socialbidraget för att det är för högt.

Men samma politiker tycker inte att lägstalönen skall vara i den nivån att man kan leva på den. Vi ska arbeta men nödvändigtvis inte kunna leva på lönen.

Det som oroar mig i den här formen av populistiska program är trovärdigheten idet som varit och det som kommer. Hur skall Uppdrag granskning kunna ta upp sociala frågor, tex barn som far illa för om vi skulle vända på det och fråga barnet ”far du illa” så säger inte barnet det. Kontentan blir att inga barn far illa i Sverige.

Kattis Ahlström har nu bytt fattigdom mot utsatthet. I så fall tycker jag att Kattis Ahlström skall ta reda på vad utsatthet är. För ordet handlar om risk. Barn i missbruksmiljöer är utsatta, barn i familjer med våld är utsatta, men nödvändigtvis inte fattiga.

Janne Josefsson du kanske skall lämna över Uppdrag Granskning till någon mer kunnig och insatt person. Vill minnas att du växte upp i social fattigdom, något som du berättat om. Men den tiden har du kanske glömt. När man glömmer sitt ursprung och sin historia och motivet till det man sysslar med är det dags att sluta.

I chatten efteråt hyllas Kattis Ahlberg för att hon var självkritisk och Janne Josefsson instämmer. Sjävklart inom skrået är vi alltid du och bror, du och Syster. Däremot ifrågasattes Susanna Alakoski som jobbat både inom socialtjänsten och själv upplevt barnfattigdomen. Vilken fattigdom har Kattis Ahlström upplevt. Jag har aldrig riktigt förstått hennes ordförandepost i BRIS, på vilka meriter mer än att hon är känd och journalist. Och möjligen politiskt korrekt.

Daniel Swedin AB, ”Josefssons slutsats är självklar. Det finns ingen riktig fattigdom i Sverige. Vi har det ju inte som i Afrika. Fredrik Reinfeldt har redan gjort det där. I somras kritiserade FN:s barnfond Unicef Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder.n”Om man ser till absolut fattigdom har ju många andra barn runt i världen det väsentligt fattigare än vad svenska barn har”, sa statsministern.”

Aftonbladet skriver ”Relativ fattigdom är alltså ett mått på ojämlikheten i ett samhälle – och den har ökat drastiskt i Sverige. Även om hushållens inkomster de senaste åren har stigit generellt, så har klyftorna mellan den fattigaste tiondelen och övriga grupper blivit allt större. Om detta är SCB och Rädda barnen/Tapio Salonen överens. Fattigdom är mer än siffror. En heltäckande bild som innefattar de mellanmänskliga aspekterna får man i den nyutkomna antologin Fattigdom utan gränser (Carlsson). I ett klargörande kapitel berättar Hans Swärd, professor i socialt arbete, om olika fattigdomsdefinitioner, synen på de fattiga, om forskning, orsaker och åtgärder.”

Jag instämmer man borde ha läst på innan. En av mina vänner jobbar med film och säger att bra manus är grunden till en bra film. Jag säger ett bra manus till ett program är grunden till ett bra program.

Andra bloggare på temat : Högbergs tankar, Belamrad

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Barnfattigdom är nu enligt SVT inte längre berättigat att kallas för vad det är. Jo säger SVTs Janne Josefsson, det finns barnfattigdom men inte så många. Barnrättsorganisationerna skor sig på begreppet. Lurar barnen. Lurar dig och mig.

I SR går en dokumentär som aldrig skulle sändas i SVT bl.a. för bilderna aldrig skulle kunna ersätta stämningen i själva radiodokumentären. Men också för att jag sedan senaste UG,  undrar om det hade kunnat göras i SVT och sk public service och om hur det beskrivits om Janne Josefsson fått göra inslaget. 

Jag kan känna att UG mycket väl skulle kunna undersöka t.ex. om det stämmer om 450 000 barn bor i närmiljö med drogmissbrukare. Om jag går ut och frågar på gatan säger inte barnen spontant jo pappa är full och slår mamma varje dag, eller kränker mig genom övergrepp etc. UG skulle säkert få det till att Nykteterhetsrörelsen använder siffror för att locka nya medlemmar eller liknande.

I debatten om barnfattigdom, utsatthet och missgynnade grupper i samhället känns det allt mer som det är ”vårt” eget fel. Det är föräldrars fel att de blir arbetslösa inte har en A-kassa att leva på. Att det är barnens fel att föräldrar inte orkar ta sitt ansvar. Att det den enskildes fel att den blir sjuk. På något sätt lägger vi allt mer av alla fel på enskilda samhällsmedborgaren och undantar det gemensammas ansvar.

I fallet Nora där psykiatrikern hänvisar till hennes osedliga leverne för att inte få hjälp,  känns det som 50-talet. Då var det också flickornas fel. Deras fel att de blev våldtagna, hamnade i sexhandeln. De redan skuldbelagda skall ha mer skuld.

Säkerligen skulle man kunna med ena handen säga att si och så många barn utsätts för sexuella övergrepp i Sverige medan i ett annat program genom att fråga och inte få det svar man vill hänvisa till överdriften. Vi får de svar vi önskar beroende på hur frågorna ställs.

Det viktiga är inte antalet vare sig barn till missbrukare, utsatta för övergrepp etc utan att det förekommer. Nora i Den fastspända flickan, möter en läkare  psykiatern Ola Gefvert, vars uttalande om att hon ändå bara är en hora och behöver ingen hjälp, blir den yttersta förnedringen därför att det samhälle skulle ha hjälpt henne nu ger henne dödsstöten – du är hora. Horor behöver ingen hjälp.

Fattigdom är inte bara brist på pengar. Det är en klassituation. Jag har svårt att tro att läkaren i Enköping skulle sagt samma sak till en flicka ur annan socialgrupp som varit drabbad. Men än värre är att Socialstyrelsens reprimand blev att så fick man ju inte säga eller agera. Å sedan då. Vad hjälpte det Nora som var i händerna på en privatiserad psykiatri inom Uppsala landsting.

Kränkande ordval. Milde Moses…var det bara kränkande ordval. Var det inte kränkande handling, brott mot läkaretiken borde det inte inneburit ifrågasättande av legitimationen som läkare. Det är ingen tillfällighet att människor ur lägre samhällsklasser känner sig sämre bemötta inom sjukvården. Ifrågasätts mer och ibland även lämnas utan hjälp. Psykiatern Ola Gefverts enda bekymmer som reaktion på det här, att han tjänar för lite i förhållande till Överläkarna vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Därför har han inte ”råd” att köpa en kvinna, en kvinnlig psykolog till Nora.

När vi talar om barnfattigdom och kränkningar fylls kommentarsfälten av rasister som säger det är invandrarnas fel. Andra talar om att invandrare har nya bilar, pengar i överflöd i förhållanden till den som skriver kommentaren. Andra skriver att föräldrarna inte tar ansvar för sina barn. Det tyckte Janne Josefsson också. Fattiga föräldrar röker. De dricker säkert också. O givetvis  medvetet att bara tillgodose sig själv i förhållande till barnet. Populärt är att lyfta fram pensionärerna. Vi måste alltid ställga grupper mot varandra.

I Fattigsverige för inte allt för länge sedan, dracks det i de fattiga stugorna. Barnen var om än sämre klädda etc än dagens fattiga barn. Men drickandet var symptomen på att ha gett upp, enkel flykt och tröstlöshet. Pillerätandet idag, happy pills, dämpande, utjämnande, sövande etc är också symptom. Det är mycket lättare att ge människor piller än att ge dem hopp och stöd vägen ut.

Det är därför socialtjänsten ”tar” barn från underpreviligieradefamiljer. Familjen är fattig, ge barnen annan miljö och låt familjen klara sig bäst den kan. Fattig är den som bemöts med bristande respekt från överheten. Från människor som skriver jag har minsann bara mitt studielån att klara mig på. Eller jag har också haft barn och hårt, men jag fick avstå från det goda och köpa saker på loppis till barnen. Grattis ni som fixade det. Bara man tar tag i situationen fixar det sig. Jobben som inte finns dyker bara upp. Utbildningen som saknas bara finns där. Bara vi tar tag i situationen.

Kvinnor skall känna sig trygga. På kvällar. På väg hem. I sina hem. Tjejer ska kunna klä sig och leva normalt. Allt utan att utsättas för hot eller våld. Det anser alla kvinnors organisationer.  Men när det sker inom den sk ungdomsvården borde det bli kör från kvinnogrupperna. Vi har lyssnat två söndagar i rad på SRs skrämmande dokumentär om Den fastspända flickan. En tjej som via socialtjänsten hamnar i prostitution på ett behandlingshem. En tjej som utsätts för den grymmaste våldtäkten av Kapten Klänning, den fd polischefen, Göran Lindberg.

Vi lyssnar på hur läkare inom psykiatrin förringar det som skett. Hur en ung tjej i vanmakt för att någon skall lyssna, skär sig. Utvecklar självskadebeteende för att ingen hör ingen ser. Noras fall blev en dokumentär, en bok. Men hur många Noror har vi i Sverige. Hur många orkar inte slåss mot systemet, mot SIS-hemmen. Mot övergreppen. Mot att ingen lyssnar. Ingen bryr sig. Maria Larsson, landets barnminister skapar lagförstärkningar som säger att socialtjänst och myndigheter skall lyssna på de barn som är omhändertagna. Men saken är den att myndigheter inte bryr sig. En lag är en lag och en socialtjänstlag förpliktar inte till att följas enligt intentionerna utan tolkas av den lokala inrättningen i kommunerna.

Det skulle ta mer än åtta år innan en läkare kunde hitta Noras problem, innan dess hade klåpare till läkare, sjukvårdspersonal, institutionsanställda gjort ont värre ont. Åtta år av skuld och skam som myndigheterna byggt upp kring en ung tjej.

I DN finns en av de bästa och mest skarpa ledare jag läst på länge ifrågan, Susanna Birgersson skriver ”Situationen känns välbekant: Ung, trasig tjej i händerna på oduglig socialtjänst och maktfullkomliga överläkare. De prövar lite allt möjligt – utom att lyssna på flickan själv, som i stället skjutsas runt från det ena stället till det andra. För miljonbelopp köper hemkommunen ”vård” som är mer förvaring än något annat. Åtta år tog det innan flickan som kallas ”Nora” fick den hjälp hon behövde. De yttre tecknen visade sig redan i de tidiga tonåren när hon som en reaktion på den misshandel hon utsattes för av sin pappa började rispa sig på armarna. Efter ett par år fick socialtjänsten upp ögonen för Nora och skickade in henne i en spiral av tvångsvård, behandlingshem, ökat självskadebeteende, våldtäkter och självmordsförsök.”

Läs den. Du politiker, beslutsfattare, läkare, barnexpert. Ja kanske till och med BRIS och RB borde läsa o begrunda. Vad gör vi för barn i Sverige som hamnar i myndigheternas klor. Där rättssäkerheten är noll, där barn inte tillförsäkras ett fristående juridiskt ombud. Där barn som utsätts för vanvård inte har en chans att kräva Samhället på skadestånd för den skada de lider av felaktig behandling.

Maria Larsson, landets barnminister sa till P3 i december att vi inte har någon Vanvård i Sverige längre. Den upphörde 1980 – eller. Maria Larsson har inte förstått att vanvården idag är mer raffinerad och mer utsättande än någonsin. Och hon borde byta glasögon om hon inte ser vad som händer. Men jag tycker också att landets kvinnokämpar borde reagera. För det är tjejerna som i första hand utsätts för situationer som Nora.

Med Bordellaffären i färskt minne minns jag två tjejer vars liv blev helt förstörda av den sk Geijeraffären. De fick ingen ursäkt ingen upprättelse. Nora får heller ingen upprättelse mer än den hon skaffar sig själv. Samhället kommer inte att be henne om ursäkt och heller inte upprättelse. Tyvärr kommer historien att upprepa sig i det oändliga. Vi kommer att få sk sociallagstiftning till ingen nytta för kommunerna i Sverige anser inte att lagen rör över kommunernas beslut. Det är dags att reagera, agera. Det är dags att säga ifrån.

I chatten efter sista delen skrevs bla detta:

Förfärligt

Det här är en fruktansvärd historia. Bra den kom fram i ljuset, så det inte behöver drabbas andra. Synd det drabbade Nora.

Mitt svar till Förfärligt Nora är inte ensam, inte ett isolerat fall. Det bara råkade så att hennes röst blev hörd. det är den trista sanningen.

Här kommer listan med länkar till alla inlägg i fallet Nora, men vart leder det?

Våldtagna ”Nora” nekades kvinnlig terapeut

Fortsättning om historien om Nora

Polischefens offer – vilka var hennes kunder?

Nora tvingades bo med sin utpekade kopplare

Tvångsomhändertagna kunde dricka och bli höga

I är 14 år och gravt allergisk mot katt och hund. Sedan den 27 december är han placerad i ett familjehem med 5 katter och två hundar, han är därtill laktosöverkänslig. Det är socialtjänsten i Fagersta som placerat pojken i familjehemmet och som påstår att den biologiska familjen ”gör pojken allergisk”. Det finns mängder av dokumentation kring pojkens allergi från landstinget i Västmanland, men Fagersta Kommun vägrar acceptera detta utan skall göra en ny allergitest.

På internet kan man läsa följande om allergichock ”En anafylaktisk chock är en allergi- eller överkänslighetsreaktion som är livshotande. Du har en chock om du känner plötslig svaghet och yrsel och börjar förlora medvetandet. Då är snabbt insatt behandling livsviktig. Om du har en adrenalinpenna, injicera den omedelbart. Ring därefter 112.”

Föräldrarna till pojken är samma familj som fick sina barn omhändertagna av sina partivänner inom vänsterpartiet. Familjen har tre barn som nu splittrats för att de anses göra varandra sjuka. Om barnen får bo i varsitt familjehem blir de friska hävdar Fagersta Kommun.

När det gäller äldsta sonen har föräldrarna skrivit till Socialförvaltningen men fått en mycket avmätt svar om att de ska utreda frågan. Under tiden hinner sonens problem förvärras. Förra året dog en till synes frisk flicka, Donia i sitt familjhem till följd av lunginflamation. Flickans död var minst sagt oväntad då ingen normalt dör idag på grund av lunginflamation. Donia skulle inte heller ha dött om hon fått anitibiotikabehandling i tid.

Om Fagerstafamiljens son skulle avlida till följd av anafylaktisk chock vems ansvar är det då? Skulle Fagersta Kommun kallt meddela att sonen är död, familjehemmet säga att ansvaret inte var deras eller vad. På min blogg får jag spekulera och jag skulle tro att socialförvaltningen i Fagersta knappast skulle ta på sig ansvaret lika lite som Simrishamns Kommun i Donias fall.

Fagerstafamiljens juridiska ombud har ringt socialstyrelsen, polisen om situationen men möts hela tiden av att det är Socialförvaltningen som skall ingripa. Alltså samma socialförvaltning som placerat pojken i ett hem icke anpassat för allergiker.

Pojken har heller inte fått någon socialsekreterare enligt de intentioner som den nya lagen om stärkt barnrätt innebar från 1 januari i år. Den socialsekreterare som pojken har är densamma som handlagt utredningar och placeringar. Knappast ett ”ombud” som lyssnar till en 14 årig pojkes uppfattning med andra ord.

Media skrev spaltmeter om Fallet Nora som våldtogs av Göran Lindberg, den enda som gått till botten med historien är Sveriges Radio. Tidningar som DN, SVD och kvällspressen säger att det är så besvärligt med LVU ärenden och lagarna kring detta. Därav skriver man inte. Nej och så länge man inte orkar lära, sätta sig in i socialtjänstlagen kommer kommunerna att kunna fortsätta handla godtyckligt. När jag skrev följande kommentar till Susanna Birgersson utmärkta ledare om Nora i DN  ”ställ frågorna till våra politiker som skapar sas rättssäkra lagar för barn o unga. det är papperslagar utan innehåll. inget kommer att hända innan kommuner myndigheter blir betaltningsskydliga för #vanvård# i modern tappning. Jag trodde att vår historia inom Vanvården skulle bli slutet, men det verkar som det bara ändrat form o innehåll, vanvården pågår men nu från kommuner och myndigheter, svarade Susanna Birgersson ”Just nu pågår, såvitt jag förstått, en översyn om tvångsvård och hur den tillämpas. Tror att det är ett steg i rätt riktning. Det finns fördelar med att utdöma skadestånd för felbehandling. Men det finns också faror med att öppna för ett sådant system som man har i t ex USA. Om varje felbehandling riskerar att leda till stora skadestånd får det läkare att vidta onödiga åtgärder vilket i sin tur medför att kostnaden för sjukvården rusar i höjden.”

Ja det är lätt att hänvisa till skadeståndsrättegångar i USA men alla vet att skadestånd i Sverige är löjligt låga och att skadestånden sällan betalas ut till de berörda eftersom de själva måste driva in pengarna. Ett barn som utsätts för våldtäckt får i bästa fall 225 000, de pengarna räcker knappt till den terapi och hjälp de behöver i vuxen ålder. Det är alltså de beloppen som media skulle anse så hiskeligt stora. Ersättningen till gruppen vanvårdade är 225 000 i Norge låg det kring 750 000 kr från Staten förutom kommunal ersättning. Man kan inte säga att Samhällets äldre vanvårdade pungslår statskassan eller skattebetalarna.

Men barn som pojken i familjehemmet, Nora mfl kommer inte få upprättelse, ingen ursäkt i Stadshuset. Och de lär knappast ha en chans att driva sina frågor om 40 år i en ny vanvårdsprocess.

Maria Larsson avgå för barnens skull, Enligt lag bör det inte vara möjligt att mördare får vårdnaden

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Om anafylaktisk chock

Jag tillhörde andra generationen Samhällets Styvbarn (föreningen för omhändertagna som krävde upprättelse av staten.) Kom in i styrelsen andra året organisationen fanns. Det var en turbulent tid och många barnsjukdomar, men vi klarade det trots att det var kritik både högt och lågt.

Den styrelse som nu ror Riksförbundet Samhällets Styvbarn, har blivit allt mer av en prinsessa på ärten. Kritiska röster tystas och anses vara förtal och hot mot verksamheten. Därav uteslöts den 20 januari bla undertecknad och ytterligare 5 personer. Vi hade alla förtalat och skadat förbundets verksamhet enligt ordförande i Förbundet. Det mest intressanta är att man uteslutit dem som inte är betalande medlemmar. Själv hade jag inte betalat medlemsavgiften för 2013, men trots detta tyckte styrelsen att jag skulle uteslutas.

Med andra ord uteslutning kan drabba den som inte är medlem. Nuvarande Ordförande hade minst sagt kritiska synpunkter på organisationen Stulen Barndom, där uteslutningar och avknoppningar var en visa inom förbundet och i lokalpressen. Så skulle ju aldrig Riksförbundet Samhällets Styvbarn bete sig. skälen till problemen inom Stulen Barndom var just åsiktsmotsättningar och kritik mot förbundsledningen.

Under min tid som ordförande uteslöt vi en person, vilket skedde under lång tid och med vånda. Faktum är att uteslutning innebär att motståndare och kritiker får ett ännu större spelrum utan att kunna nås. Inom Riksförbundet kallar ordförande kritikerna för Stollar (alltså mentalt underlägsna). Inte ovanligt är resor i landet för att tillrättalägga och tala om hur medlemmarna skall sköta sig. Dessutom plockas systematiskt personer bort från olika förtroendeuppdrag bort som inte vill inordna sig i Styvbarnsförbundets Regelverk.

Ikväll besökte jag Samhällets Styvbarn Stockholmsförening, eftersom jag inte ”läst” utteslutningsbrevet innan. Ordförande för förbundet var där men sa självklart inget,  utan försökte lägga över detta på en i föreningen. När årsmötet skulle börja begärde jag ordet men fick avslag då ordförande för Stockholm inte längre räknade in mig i verksamheten. Till årsmötet kan man gå även utan att vara betalande för innevarande år, det är 2012 som skall revideras och då var jg betalande. Årsmötet kan också vara avgörande för om medlemen stannar kvar.

Men innan jag går berättar jag om uteslutningen vilket skapade en viss oro. Det kändes onekligen skönt att göra det, för hade jag inte berättat för medlemmarna hade det aldrig kommit fram. Besluten i Riksförbundets Styrelse kommer inte ut bland medlemmarna. Jag är heller inte säker på att uteslutningarna tas med i de protokoll som läggs ut på hemsidan.

Samhällets Styvbarn har varit den organisation som stått mig nära i alla år. Min uppfattning är att ingen skall behöva lämna verksamheten eller kastas ut i kylan för att de inte tycker alltid som förbundsledningen gör. Ordförande har flera gånger uttalat sig om att han känner sig Hotad. Ursäkta, om kritik och diskussion på Facebook är hot då är vi alla hotade till och från. Ordförandebloggen på Samhällets Styvbarn skrev en gång ”att styvbarn är inte som andra barn men ändå som andra”. Det är en vacker tanke men som saknas substans. Faktum är att den som tycker emot har väldigt lite utrymme och betraktas som en potentiell fara. Faktum var att jag tänkt kandidera till ordförandeposten inom förbundet 2013 (och betala in medlemsavgiften) det fanns två namn mitt och nuvarande ordförandes. Jag skulle troligen gett honom en hård kamp i Malmö den 9 februari och kanske vunnit. Detta var ett Hot och lättast att komma undan är att utesluta människor på årets sista styrelsemöte innan årsmötet för förbundet.

En förbundsordförande skickar inte brev till personer i vissa positioner där man talar illa om företrädaren. I mitt fall hamnade ett sådant brev hos en av mina vänner, vilket kom som kopia till mig. Men jag vet fler som fått mail.

Vi kan vara övertygade om att de medlemmar som finns i förbundet är exakt så snälla och fogliga som de förväntas vara. Precis som på barnhemstiden då vi förväntades niga och bocka för det mesta, eller i våra fosterhem där vi skulle vara tacksamma. Nu skall de vuxna fosterbarnen återigen anpassa sig inför överheten men den här gången mot sin förbundsledning.

Jag har varit och är kritisk mot nuvarande ordförade, som saknar empati, socialt engagemang och värme/patos vilket är viktigt när man arbetar med människor som varit utsatta. Varje medlems problem är för den personen ett trauma och vi får acceptera detta. Människor är olika och olika är vi också inom Samhällets Styvbarn.

Jag har aldrig skadat medlemmarna i Samhällets Styvbarn, även om jag det här året bara varit medlem har jag haft åtskilliga samtal, mail från medlemmar som sökt hjälp och stöd eller bara pratat av sig. Det jag varit kritisk och är kritisk emot är en förbundsledning som styrs av några få och där ordförande utger sig för att vara allvetande, allkunnig och alltid lyckas få sin omgivning att känna sig precis så underlägsen som hans personlighet kräver.

Jag skall avsluta med ett citat ur ordförandebloggen på Styvbarn: ”Riksförbundet för Samhällets Styvbarn ska vara en organisation för så många som möjligt av dem som varit samhällets styvbarn. Vi är nu drygt 1400 medlemmar. En så stor organisation har aldrig funnit tidigare för dem som varit placerade. Det ger oss en styrka att bevaka våra intressen. Men vi kunde vara många fler, och vi måste göra det lätt att vara medlem i Samhällets Styvbarn. Har man varit placerad som barn, eller är anhörig till någon som varit eller är placerad, så kan man bli medlem. Men kan också bli medlem bara för att stödja vårt arbete. Vi ska ha en låg tröskel.”

”Att vi har en låg tröskel innebär också att vi har högt i tak. Även om vi har den erfarenheten gemensam att vi varit samhällets styvbarn, så är vi inte stöpta i samma form. Vi är alla olika på många sätt. Därför ska vi vara toleranta mot varandra och acceptera den som inte är som mig själv. Vi ska respektera den som har en annan åsikt och vill föra fram den. Vi ska respektera att någon har en annan religion, politiska sympatier, sexuell läggning eller etnicitet.”

Så kommer slutklämmen ”Men det är inte acceptabelt att kränka andra medlemmar med nedsättande ryktesspridning. Det är inte acceptabelt att sprida förtal av riksförbundet eller dess företrädare, varken till medlemmar, till företrädares anhöriga eller arbetsplatser, eller till andra samhällsorganisationer. Det är inte acceptabelt att företrädare för riksförbundet hotas, vare sig det sker öppet eller i insinuationer. Det är inte acceptabelt att skada eller försöka skada riksförbundet och dess företrädare. Allt detta har skett och det är inte acceptabelt.”

Nej bästa förbundsledning dett har inte skett mig veterligt för de sidor på Facebook där Samhällets Styvbarn diskuterats har varit sk slutna forum med en handfull deltagare och mig veterligt har ingen av dem agerat som Ordförande skriver i sin blogg. Däremot har ordförande och tre lokalordförande hängt ut undertecknad med namn på Samhällets Styvbarns Hemsida, jag har sparat inläggen.  Det är inte fel, ordförande och de tre lokalordförande kallade det som försvar för ordförande.

Jag glömde något gruppen efter 1980 omfattas inte av ersättning för vanvård, ordförande säger till en av de berörda i styrelsen ”vi fick vänta 8 år då får väl ni också göra det”. Jag slåss för efter 1980 och jag slåss för dagens och morgondagens barn utsätts för vanvård.

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Full fart mot nya mål. Nu stundar Barnpartiet i Sverige och Stockholm. Barnpartiet finns i Göteborg och det är den enda möjligheten jag kan se som på ett ärligt sätt kan föra barn och ungas röster och inte minst släppa fram de unga. Därtill är en helt ny organisation kring Barnrättsfrågor på gång, som får en starkare och bättre positition ifrågor som gäller barn inom samhällsvården idag.

Därtill återstår gruppen 1980-2001 som riksdag och regeringen begravt och en grupp som äldre styv/vanvårdsbarn tycker skall vänta på sin tur. Detta trots att många just efter 1980 varit med i arbetet för upprättelse och ersättning.

Jag brukar säga att vi har den regering vi förtjänar. Som man röstar får man ligga. Och det gäller Samhällets Styvbarn också. Demokrati är grunden till utveckling också inom organisations- och föreningsliv. I annat fall tynar verksamheterna bort.

Däremot är det svårt att släppa hur myndigheterna-socialförvaltningarna hanterar enskilda barnärenden. filmen där en liten kille kryper till skolan från skolbussen säger en del om hur kommunerna agera när de tror att föräldrarna är galna. Familjen i Fagersta kämpar på för sina barn, media tycker det är för besvärligt att skriva om LVU och Barnfrågor. Nej därför blir det ingen ändring. Så länge det finns ett enda barn, som behandlas fel måste vi slå tillbaks. Min blogg kommer alltid att vara öppen för de här frågorna.

Fagersta kommun om Socialtjänsten

 SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

När Sonja Wallbom var 17 år jobbade hon med Harry Widemyr. Den senare en legend i Stockholms sociala sfär som tog hand om ungdomar och via sitt Ungdomsslussen fångade upp vingklippta och dåtiden utanförskapsungdomar. Sonja Wallbom, har i tio år varit RFHLs ordförande, men  arbetat inom den sociala frivilligsektorn i 40 år, fick idag torsdag (31 jan) sitt officiella avtack från RFHL och deras organisationer.

När Sonja jobbade för Harry var jag 15 år och tillhörde den grupp som vilset letade efter vart man egentligen hörde hemma. Någon gång besökte jag Ungdomsslussen, men jag tillhörde inte dem som frekvent fanns där. Det tog mig några år till  innan jag hittade min plats

Att delta i avtacket av Sonjas tio år som förbundsordförand var en märklig känsla. Vi har i alla år befunnit oss på olika sidor om staketet. Jag var medlem i RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle) en orgnisation som i motsats till RFHL betraktades som konservativ och omänsklig i narkotikafrågan. Jag tänker inte gå i debatt om detta utan mer se hur två människor kan starta på varsin sida om staketet men till slut stå på samma sida.

Jag tror nämligen inte att RFHL står för legalisering av knark, lika lite som jag tror att RNS motsätter sig vård och behandling för dem som behöver det.        Sonjas analys om att missbruksfrågan var ideologiskt politiskt styrd och att missbrukaren hamnade utanför kan jag delvis hålla med om. Det behövs alla   delar för att nå resultat. Men RFHL idag är inte det RFHL jag lärde känna när det startades, 1965. Idag betonar förbundet snarare rättigheter, frihet och hälsa. Det gör att verksamheten vidgas till ett betydligt större socialpolitiskt perspektiv med en stark inriktning på utsatta kvinnor.

Låt säga också,  att vare sig RFHL eller RNS jublade åt Maria Larssons insats (30 jan)  efter Gerhard Larssons omfattande utredning kring missbruket, som blev  ”En skyldighet i lag att ingå överenskommelser inom missbruk- och beroendevården”.  För att citera Hasse o Tage ”det bidde en tummetumme”.  Per Johansson RNS skriver ”Att på olika vis förbättra missbruksvården är mycket viktigt, inte minst med tanke på de höga dödstalen vi har i vårt land. Idag dör många fler av narkotika än vad som dör i trafiken. ”

Deras arbete med kvinnor i utsatta situationer imponerar. Men det får bli en egen blogg. I  en blick i backspegeln finner jag  att Sonja varit ensam kvinna (profilerad sådan) i de sociapolitiska sammanhangen inom den ideella sektorn. Det flesta människor jag vet som stått i fokus har varit män och Sonja berättar hur hon i en paneldebatt i narkotikadebattens tidiga barndom hade Nils Bejerot i publiken.                                                                                                                                  I stället för att argumentera säger Nisse: Å vad vad har en sådan där liten snuppa för erfarenhet av de här frågorna?

Sonja säger att,  om jag funnit mig skulle jag givetvis ställt en giftig motfråga. Tänker inte lägga några aspekter på skillnad i synen av kampen mot knarket utan på hur män alltid försökt sätta sig på kvinnor som tar för sig. Idag är det lättare ingen skulle komma på tanken att använda ens uttrycket snuppa i debatten och ingen kvinna skulle bli svaret skyldig idag.

En av de frågor hon skulle tänkt annorlunda om idag är substitutbehandlingen som RFHL var emot. Beslutet grundade sig på rädslan för att behandlingen skulle bli sämre om missbrukare fick substitutmedel. Det hade behövt en vidare utveckling, för den vård som finns idag för missbrukare, narkomaner eller alkoholister, psykiskt sjuka etc är inte mycket att skryta över. Och själv tycker jag att det allt mer blir just bara substitubehandling och inga andra insatser för missbrukare.

Självklart kan inte personer som varit aktiva ett helt liv bara lägga sig i hängmattan (Sonja fick en i present på avtackningen) snarare finns friheten att välja det hon själv vill fokusera på. Kunna säga nej ibland istället för alltid ja. Och jag tror att Sonja finns kvar och att Inger Forsgren var en väl vald efterföljare.

Men något fäste jag mig vid i hennes slutord ”se till att ha kul, se till att ha roligt”. Det är ord jag tycker var och en av oss som verkar inom den ideella sektorn, möter vardagen från dess nedre del behöver ha med oss. Humor, skratt och att ha roligt. Sedan fick Sonja frågan om hon kunde ändra en fråga i samhället vilken skulle det bli: ”Jag skulle avskaffa köp och säljsystemet inom offentlig verksamhet, människor är inga produkter.

Inte minst tänker jag, olika åsikter behöver inte betyda att man inte vill åt samma håll.

 SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Jag har sedan 1997 ideellt hjälpt och juridiskt företrätt människor som fått sina barn omhändertagna enligt LVU. Eftersom jag jobbar helt ideellt väljer jag själv ärenden och jag har valt att inte engagera mig i ärenden där det finns alkohol, droger, sexuella utnyttjanden eller misshandel utan jag har inriktat mig på ärenden där barn omhändertagits på grund av egen sjukdom, föräldrars sjukdom eller olycka, dålig ekonomi eller andra omständigheter. Mitt stora problem är att hitta läkare, psykologer etc, som är villiga att ställa upp på föräldrarnas sida. Där finns alltid problem eftersom socialtjänsten sällan lämnar tillträde till barnen för andra läkare än de som socialtjänsten så att säga valt ut.

 Jag har exempelvis varit och är också involverad i ärenden där föräldrar anklagats för Munchausen by proxy. Detta tycks vara en form av standardanklagelse i Sverige när sjukvården inte hittar orsaker till barns sjukdom.

Mitt första fall av MBP var 2000, där en mamma anklagades och förlorade sina barn 11 och 14 år gamla. Trots att de senare uppdagades att båda barnen led av allvarliga sjukdomnar så ansåg socialtjänsten att det ändå var mamman som påverkade barnen och de fick aldrig flytta hem igen.

 I mitt andra fall 2001 så anklagas två föräldrar för MBP, men efter lång tid omhändertagen så uppdagar man att barnet, en pojke 15 år, lider av ME (kronisk trötthetssyndrom) och är än idag fortfarande sjuk. Sonen fick komma hem, men de skador som åsamkades både föräldrar och barn i båda dessa ärenden är obeskrivliga.

 Det fall jag nu företräder är båda föräldrarna anklagade för MBP.

Jag skall beskriva det här pågående fallet aningen mer noggrant. Det rör sig om 3 omhändertagna syskon 10-11 och 14 år gamla. Båda pojkarna 10-14 lider av oförklarlig värk framförallt i fötter, knän, axlar och nacke. Båda pojkarna uppvisar samma avvikande mönster i blodanalyser och båda pojkarna är beroende av rullstol. Pojkarnas problem visade sig redan vid 1 ½ års ålder, men var då mer sporadiska, men har förvärrats med åren.

Flickan är även hon sjuk, men har istället bland annat magproblem och är inte beroende av rullstol, men hon har samma avvikelser i svar på blodanalyser som pojkarna.

 Jag är på inget sätt sjukvårdskunnig, men det är likväl för mig en total gåta hur två föräldrar kan drabbas av MBP. Jag har inte lyckats Googla fram ett enda fall där båda föräldrar skulle ha det och så vitt jag kan se det så torde det vara näst intill omöjligt. MBP är ju en psykisk sjukdom som framförallt drabbar kvinnor som förgiftar eller skadar sina barn på ett eller annat sätt för att få någon form av uppmärksamhet hos sjukvården. Det är en sjukdom som är väldigt svår att bevisa och det beror mycket på att den drabbade inte inser att den är sjuk.                                                                                                 Nu har vi alltså två föräldrar som båda har samma psykiska sjukdom, som de inte är medvetna om att de har, som på något sätt alltså förstår varandras sjukdom och beslutar sig för att samarbeta för att göra sina barn sjuka.            Det än märkliga blir nu att de inte använder sig av gifter eller något annat för att skada sina barn och det framgår av alla handlingar från alla inblandade myndigheter att barnen älskar sina föräldrar, som är två helt normala arbetande föräldrar där mamman varit aktiv inom politiken i 7 år. Man hävdar alltså att föräldrarna somatiskt påverkar sina barn till att må dåligt på detta sätt.

Ingen ifrågasätter hur det är möjligt, att påverka två pojkar med 4 års åldersskillnad att bli identiskt sjuka och frivilligt sätta sig i rullstol och sen på något märkligt sätt lyckas få flickan att bli lite annorlunda sjuk, utan att någon överhuvudtaget i familjens stora nätverk där bästa vännen är specialistläkare inom allmänmedicin och barn och ungdomsmedicin reagerat.

 För 8 månader sedan så sattes barnen på ett HVB hem. Domstolen sa att det inte gick att bevisa att föräldrarna hade MBP, men sa att det i alla fall var föräldrarna som orsakade barnens sjukdomar och biföll därför socialnämndens begäran om LVU.  Domstolen och socialnämnden har alltså som huvudtes att föräldrarna har någon form av MBP och att barnen är friska och man inleder alltså ett experiment med barnen för att bevisa sin tes.

Men låt oss istället säga att barnen faktiskt är sjuka, att det inte är föräldrarna som påverkar dem och se hur kommunens agerande då ser ut i ett barnperspektiv.

Barnen placeras på ett ganska beryktat privat HVB (Oasen) hem som tar 6 500 kronor per dygn och barn. Någon egentlig kompetent personal finns inte på hemmet. De omhändertogs med ett omedelbart LVU, trots att de varit sjuka under många år, så omhändertagandet kom som en total chock för barnen. De blev av med sina mobiltelefoner och fick inte kommunicera med omvärlden.

De får också reda på att de är friska och att det är deras föräldrar som gör dem sjuka och att medicinering och rullstolar så småningom kommer att utfasas. Med andra ord så får de reda på att från och med nu så kommer ingen att tro på dem och det är ingen mening att ringa mamma och pappa, för det går inte.

I HVB hemmets journaler kan man läsa att barnen blir långsamt friskare, men det fungerar alltså inte riktigt som de läkare som anmälde föräldrarna till socialtjänsten påstod, nämligen att så fort föräldrarna gick ut ur rummet så blev barnen friska. Faktum är att det fungerade så pass dåligt att man fick begära anslag från Fagersta kommun, där familjen kom från, att reparera rullstolarna och det beviljades också.  Men rapporterna om framsteg kommer hela tiden och barnen blir bättre och bättre, allt enligt både HVB hem och kommun.

Yngsta pojken sätts en dag på en 4-hjuling och man åker ut på en motocrossbana och pojken flyger av och bryter nyckelbenet. HVB hemmet har ju instruktioner att inget av barnen får få något smärtstillande, så man hämtar inte ens ut de smärtstillande medicinerna som sjukhuset ordinerat. Barnen har ju som sagt inga smärtor och det vore nu fel att åter ge dem medicin bara för att de påstår sig ha ont.

HVB hemmet skriver också i journaler hur barnen regresserar då föräldrarna kommer på besök var tredje vecka och hur de också mår dåligt efter att föräldrarna åkt och detta ser både HVB hemmet och kommunen som klara bevis på att det är föräldrarna som ligger bakom barnens sjukdom. 

Nåväl, efter 6 månader på HVB hemmet, och trots alla journalrapporter om hur bra det går för barnen så kan vi plötsligt läsa att det visst inte alls går så bra för dem. Kommunen säger nu att det är barnen själva som underbygger varandras sjukdom och att de nu måste separeras.

Föräldrarna har nu på något märkligt och helt unikt sätt lyckats överföra sin MBP på barnen, alla tre, inte bara ett av dem.

I 6 månader har alltså barnen nu bott i en miljö där ingen tror på dem och där de inte fått minsta stöd för sina problem, detta eftersom där inte finns några problem.

 4 dagar för jul får nu båda barn och föräldrar reda på att barnen skall separeras, men barnen får inte prata med sina föräldrar, inte förrän på julafton, då de skall träffas några timmar och fira jul.

De flesta av oss har säkert sett Disneys Grinchen som stal julen. Grinchen framstår som den gode fen i jämförelse med Fagersta kommun.

 När barnen nu skall omplaceras och separeras tas ingen som helst hänsyn till barnen. Ingen frågar dem och det får inte uttala sig eller får ett ombud som kan föra deras talan.

Det här blir lite märkligt för om barn skall skiljas från sina föräldrar så måste detta gå via domstol, socialtjänsten kan själva inte besluta något sådan, men att skilja syskon, det låter sig uppenbarligen göras precis hur som helst och då måste ju följdfrågan bli hur vi ser på barn. Det här är ju som sagt barn som är 10-11 och 14 år gamla och de bör väl rimligtvis i vart fall få uttala sig, men som sagt i detta ärende har de bara blivit kollin. Troligtvis är det betydligt mer komplicerat att skilja en grupp schimpanser på ett Zoo.

 Den 27 december, utan några förhandlingar i någon domstol eller annat flyttas nu barnen till separata boenden. Det är nu som socialtjänstens experimenterande, enligt min uppfattning, antar rent kriminella vägar.

Den yngsta pojken placeras i ett hem med två hundar och 5 katter och han är ganska ordentligt allergisk mot dessa djur, dessutom är familjen han placeras hos en familj som arbetar med hästar. Han är också allergisk mot mjölk, nötter och kvalster, vilket konstaterades med pricktest och blodprover så sent som våren 2012 på landstingets sjukhus i Västmanland.

Det är inte alls så att socialtjänsten inte känner till detta utan de är istället fullt medvetna om detta, men tror att föräldrarna på något magiskt somatiskt sett lyckats påverka pojken att testa positivt på pricktesterna och i blodprover. Detta är något jag aldrig överhuvudtaget hört talas om och jag tror att det måste vara helt unikt för dessa barn och dessa föräldrar.

Jag har för kommunen påtalat risken, både själv och med läkarintyg att pojken har en ökad risk för anafylaktisk chock eftersom hans immunförsvar på grund av senaste tidens svåra trauman kan vara allvarligt nedsatt. Pojken har på kort tid separerats från sina föräldrar och syskon, utsatts för en miljö där ingen trott honom, fått en jul spolierad på ett sätt som han aldrig kommer att glömma så länge han lever och nu placerats hos främlingar som är instruerade att det inte finns några fel med honom och han får därför inte heller använda sin rullstol utan kryper till och från skolbussen och skolan och kryper också i skolan (Detta finns filmat.) Och han får ingen allergimedicin eller smärtstillande.

Socialtjänsten meddelar att man noga följer upp pojkens placering med barnavårdscentralen, vilket alltså innebär att även läkare och sjukvårdspersonal tycks delta i detta vansinne. Enligt mitt förmenande så kan detta inte vara annat än kvalificerad misshandel som ingen kan göra något åt. Jag har försökt stoppa det genom kontakt med Socialstyrelsen, Polisen, Skolinspektionen, arbetsmiljöverket (skolan är en arbetsplats) media, men ingen enda en är villig att ta i det utan allt får fortsätta sin gilla gång. 

 Jag vill återkomma till munchausen by proxy. Enligt en artikel skriven av fil mag Ulla Wall-Johansson, ”LVU Barnmisshandel i lagens namn”, så skriver hon; citat;   I läkartidningen volym 89 nr 45, 1992 berättar överläkaren Magnus Carlsson, med rikliga litteraturhänvisningar, att mellan 1977 och 1992, d.v.s. under 15 år har drygt 200 fall beskrivits. Observera att det rör sig om konstaterade fall i den del av världen som förser oss med fallbeskrivningar. Det betyder att 13 barn för mycket drabbas av dessa vidrigheter varje år.  Om vi gör det försiktiga antagandet, att den del av världen, som bidrager med medicinska fallbeskrivning, har en befolkning på 1 miljard människor, kan vi uppskatta hur många fall av Munchausen by proxy vi kan förvänta oss per år i Sverige. 8.000.000  1000.000.000  X 13 =0,1 fall per år.

 Det blir nu ganska fantastiskt att jag har råkat ut för 3 fall sedan 2000 varav 2 fall där båda föräldrarna påstås drabbade av MBP. I samtliga fall har överläkare Björn Lundin varit aktiv och diagnostiserat föräldrarna utan att han har träffat eller pratat med vare sig föräldrar eller barn och i detta pågående fall får han stöd av överläkare Gunnel Tholén BUP i Västerås och inte heller hon har träffat eller pratat med vare sig föräldrar eller barn.

 Det är märkligt att domstolar i Sverige, som har att döma i dylika fall, är så ofantligt illa pålästa, men i sig så är det inget märkvärdigt för domstolarna bryr sig nog egentligen inte om vad som sägs framför dem. Låt mig bara ta två exempel från detta fall. I protokoll 2012-07-09 Mål nr 3539-12 skriver domstolen; Catharina Wallerión uppger b.la följande. Hon har inte träffat barnen men hon har pratat med Gunnel Tholén och Peter Jotorp vid barnmottagningen i Västerås. 

Catharina Wallerión är alltså barnens advokat och hon säger alltså så tydligt inför domstolen att hon inte skött sitt jobb, hon har inte ens pratat med sina klienter och bara förlitat sig på två läkare, varav den ena sagt att föräldrarna misstänks ha MBP och detta som sagt utan att ha träffat någon av de inblandade. Catharina Wallerión har heller inte träffat eller pratat med föräldrarna.   Det här kan vi läsa på advokatsamfundets hemsida;

” Alla advokater är skyldiga att följa det som kallas god advokatsed. Grunden för god advokatsed finns nedtecknad i Advokatsamfundets vägledande regler för god advokatsed, som utgör en viktig del av advokaternas etiska ramverk.

Regelverkets huvudsakliga uppgift är att värna klientens – den som anlitar advokater – intressen. Lojalitet med klienten, oberoende, frihet från intressekonflikter och tystnadsplikt är kärnvärden i advokaternas etiska regler. Den som anlitar en advokat ska kort sagt kunna känna sig säker på att advokaten hela tiden ser till klientens intressen och inte tar några andra hänsyn i arbetet. Advokaternas tystnadsplikt är reglerad i lag.”

Domstolen har inte ens reagerat på detta, vilket är något jag uppmärksammat under alla mina år. Jag har nämligen aldrig varit med om att exempelvis barns advokat tagit kontakt med vare sig mig eller föräldrar och många gånger har de inte heller pratat med sina klienter. Detta har jag försökt påkalla uppmärksamhet på under väldigt lång tid.

 Nästa sak som omärkt passerar domstolen är följande påstående från socialtjänsten. Dom i kammarrätten i Stockholm 2012-12-07 Mål nr 6593-12; Citat; Onödiga och ibland smärtsamma undersökningar av barnen har därför genomförts, trots att detta inte varit medicinskt motiverat.

Vad är det kommunen säger och som domstolen även skriver ner i sin dom utan att reagera; Om det inte är medicinskt motiverat med smärtsamma undersökningar och dessa genomförts trots att de inte varit motiverade, är det då inte läkarna som utfört dessa omotiverade smärtsamma undersökningarna som skall stå inför skranket? En av de läkare som utfört flera av dessa smärtsamma undersökningar är den läkare som också anmält föräldrarna till socialtjänsten  och nu är det föräldrarna som anklagas för MBP.

 Häxbränningarnas tidevarv är inte förbi i landet Sverige.

Artikeln som Göran Grausers skriv i tidningen Advokaten

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Det är absurt att leva på sk försörjningsstöd i Sverige. Det är lite grann som att vara straffad och anklagad för brott utan att en domstol har yttrat sig.  Försörjningsstöd är samhällets stora insats till den som inte längre får A-kassa, Sjukersättning eller annat stöd. Det är den insatsen som varje mottagare skall känna som den stora ynnesten och vördsamt buga inte bara inför biståndshandläggaren utan gärna inför högre chef och givetvis den Svenska regeringen.

Tidigare har jag skrivit om kommuner i Sverige som kollar kylskåpen innan de beviljar bistånd. Man får inte ha en liten oxfilé liggande eller för mycket ost. Risken är då att du lyckats tillförskansa dig pengar som borde avräknas från försörjningsstödet.

Jag trodde inte det var riktigt sant, men faktum är att om du som försörjningstödstagare får 1 000 kr i Julklapp skall detta tas upp när det ansöks om försörjningsstöd. Skulle dessutom något av era barn vuxna o behövande av birag så skall faktiskt också julklapparna noteras i ansökan. Det kan ju ligga kläder där och det stora bidraget på 50 kronor i månaden dras då in.

Skulle du märka att hyran är på väg att bli försenad för att Socialkontoret inte haft lust att skicka ut pengarna till hyran i tid, kanske en snäll person hjälper till. Men se den hjälpen skall genast uppges även om det är lån och sätt inte inte pengarna på något konto. Faktum är att fusk blir en nödvändigthet för att samhället skall kunna betala ut riksnormen oinskränkt på 2 950,  hjälp till hyra ges utifrån sk skälig grund ca 4 680 kronor  detta gäller för hela landet för ensamstående. Man skriver gärna in också att lågutbildade och låglönegrupper knappast kan unna sig en dyrare bostad.

Med andra ord inte bara det att veta att man behöver söka försörjningsstöd utan att också utsättas för en så kränkande behandling som är möjlig ingår i förmånen för att få hjälp. Den som ligger skall helst ligga lite till och även om det står i Socialtjänstlagen att hjälpen skall vara en väg till resa sig och kunna ta tag i sin situation, så får hjäpen motsatt effekt. För det första ska den sökande förbereda sig på avslag. Allt som är av värde även släktklenoder, smycken, barnens banksparande allt måste användas innan Samhället träder in.

Jag hörde också att ungdomar som är ensamstående mammor inte räknas som föräldrar utan som ungdom och då ingår inte barnet i biståndsbedömningen. Barnperspektivet finns inte med i avgörande som gäller ensamstående mammor under 18 år. Vidare råkar du dela bostad med en man anser socialtjänsten genast att mannen är försörjningsskyldig till kvinnans barn även om det inte är hans. Med andra ord vem som helst kan idag dömas till faderskap till en annan mans barn av socialtjänsten.

Må väl vara att Biståndshandläggarna håller i pengarna som i sin egen plånbok och högsta chefen får lite högre lön/bonus  för han/hon håller nere bidragen men att behandla den som behöver hjälp som en automatisk fuskare och kriminell ingår väl inte i rollen.

Stalltips maila gärna regeringen o Göran Hägglund och fråga om det är meningen att försörjningsstöd innebär att du skall ha mer skulder o sämre ekonomi efter att ha haft försörjningsstöd. Den dag det ges chans till jobb, deltid eller ett låglönejobb har många skulder för resten av livet. Men se det skiter våra beslutsfattar i.

Läs om FAS 3, sjukförsäkringen mm läs Martin Mobergs betraktelser

Läs om försörjningsstödet Riksnormen i Sverige 2013, Socialstyrelsen

 SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

När Sofia Rapp Johansson genom sitt ombud lämnade in en begäran om Ex Gratia (av nåd) till regeringen ang ersättning för den vanvård hon utsatts för, blev svaret nej. Låt mig säga att vi var ganska säkra på utslaget innan men i det här fallet måste ärendet gå den vägen.

Ett avslag är en sak,  men den knapphändiga eller låt mig säga obefintliga motiveringen är under all kritik. Maria Larsson och regeringen gör det lätt för sig, det behövs sällan en motivering när regeringen säger nej. Men av respekt för den person lämnat in ansökan borde man ha gjort det. Inte minst mot bakgrund av att Sofia är en ur gruppen efter 1980 som inte får ersättning. Oroväckande är att Regeringen verkar ha lagt frågan om Vanvård och utsatthet bakom sig. Maria Larsson har snickrat till några justeringar i den gamla socialtjänstlagen rörande barn, men det mesta är sig likt.

Göra Johansson som var särskild utredare av vanvårdsfrågan bloggar om besvikelsen över utgången han skriver bl.a ”Upprättelseutredningen hade av skäl som aldrig motiverats av regeringen fått andra direktiv när det gällde tidsgränserna än Vanvårdsutredningen. Tidsgränsen sattes till 1920–1980 i utredningens direktiv. Det kom att påverka förslagen. Det finns sammanlagt 94 personer som är födda 1970 och senare som intervjuats av Vanvårdsutredningen. Dessa utesluts nu ur gruppen som är berättigad till ersättning om övergreppen skedde efter 1980. Både Vanvårdsutredningen och Upprättelseutredningen visade att övergrepp och försummelse hade skett senare än 1980. Den 29 september 2011 lämnade jag Vanvårdsutredningens slutrapport till regeringen. Mer än ett halft år senare kom en lagrådsremiss från regeringen och och i september 2012 behandlades propositionen om ersättningen till offren i riksdagen. Propositionen nämner dock inte med ett ord att Vanvårdsutredningen är kritisk till 1980-årsgränsen ”

Sofia Rapp Johanssons kamp mot Staten, ses av vissa som dödfödd. Det går inte att vinna med juridiska vapen. Men kritikerna har inte förstått bakgrunden, här handlar det inte om att få en sudd pengar för egen del utan för att få fram en lagändring som kommer alla till del. Det är på så vis den här processen skiljer sig, pengar är inte fel, men det är inte Målet.

Sofia skriver på sin blogg : Vi (http://www.legio.se/)  skickade in våran stämning för flera månader sedan och undrar varför vi inte får svar…. det senaste vi hörde var att ”mitt fall” låg på dagordningen i går / torsdag 31 januari/ Nu väntar vi på svar och jag kommer att meddela så fort vi vet vad dom säger. Is i magen mina vänner, is i magen.

Nu har vi fått svar: uppdatering Fia mot staten. regeringen avslår vår anmälan med hänvisning att inga efter 1980 ska få ersättning eller upprättelse….nu knyter vi nävarna och vänder blicken mot europadomstolen”

Ja det är den bistra sanningen, Oppositionen ställde sig bakom uppgörelsen om ersättning för gruppen 1920-1980 i utbyte mot att inte ändra något om de kom i regeringsställning. Det innebär att bägge parter bundit varandras armar kring en uppgörelse som är väldigt svårt att bryta.

Men vi andra, inte minst Röster För Barn kommer att finnas med i den kampen. Kampen för 1980 gruppen är också kampen för dagens barn. Göran Johansson levde med utredningen i 5 år, Kerstin Wigzell gjorde två utredningar under samma tid där innebörden var att upprätta de äldre vanvårdade och ge bättre förutsättningar för dagens Barn. Kerstin Wigzell intervjuad i tidningen Filter berättar om besvikelsen över Stadshusarrangemanget, Talmannen var bra, Inramningen var vacker, men festen, minglet blev inte mycket av.

Jag tänker på en fd medlem i Samhällets Styvbarn som av ilska och besvikelse uttalade sig i sin lokalradio efter ceremonin. Jag reagerade mot uttalandet och tog det som en kränkning mot Organisationen och oss som jobbat för detta. Ändå kan jag någonstans erkänna också min besvikelse över att den utlovade förtäringen som blev snittar som knappt mättat en fågel, Statsministerns bristand respekt genom att inte närvara, långväga styvbarn som rest utan pengar och mat för att få uppleva de här timmarna.

Kanske var det så att ceremonin var en plikttillställning. Eller kanske var det fördomarna om att barnhems- och fosterbarn har ju inga högre pretantioner på livet så att få vara i Stadshuset några timmar är väl bara det en ynnest. Jag medger min cyniska dragning, men jag tänker på hur ersättningsreglerna för dem som skall få ersättning är satta. Bedömningar och en form av praxis för vem eller vilka som blivit mest våldtagna, slagna, misshandlade avgör att du som känt digt kränkt ett helt liv, kanske  inte heller nu får din upprättelse. Och du efter 1980-2001 får leva vidare med din sorg.

Framställan om ersättning ex gratia
Regeringens beslut
Regeringen avslår framställan.
Ärendet
Sofia Rapp Johansson har genom ombud den 18 september 2012 ställt ersättningskrav för vanvård som hon uppger sig varit utsatt för på barnhem och familjehem under perioden 1988 till 1998: Genom kontakt med Sofia Rapp Johanssons ombud har klarlagts att det rör sig om en framställan om ersättning ex gratia.
På regeringens vägnar
Maria Larsson
Kajsa Eliasson
Regeringsbeslut

 SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

I senaste numret av magazinet Filter fanns ett ganska uttömande reportage kring den svenska vanvården och upprättelsen. Journalisterna har gjort en bra dokumentation över den svenska och lagt Irland som parallellfall.

Filter skriver under rubriken ”Det felfria landet”, om  varför de vanvårdade känner sig dubbelt svikna av samhället. Man låter en ur gruppen vanvårdade bli den röda tråden i reportaget som fylls med ut med Pernilla Forsell från Uppsala (fd ledamot i Styvbarns StyrelseI samt Rosy Bofeldt från Göteborg. Bakgrunden till den sk upprättelsen behöver jag inte gå in på här inte heller att det tillsattes en utredning för att ta reda på hur den sett ut. Närmare 900 personer berättade för statliga utredare om det de upplevt.  Historier där fantasin tar slut om hur illa barn kunde ha det som var omhändertagna för att få ett bättre liv. Magazinet skriver att den borgliga regeringen fick ta över en utredning de egentlingen inte velat ha och att man inte riktigt visste hur den skulle hanteras. Därav att det drog ut på tiden och att Maria Larsson vägrade förstärka intervjugruppen för att de skulle hinna enligt planeran.

Det blev, skriver Filter en ”ensidig” redogörelse där förövarna lämnades utanför. Å andra sidan fick så många svenskar som varit utsatta berätta och oberoende av varandra sågs den röda tråden i utredarnas utredning. De berättande hade verkligen utsatts för vedervärda kränkningar omfattande från sexuella övergrepp under flera år till psykisk misshandel. Utredarna har hela tiden sagt att man inte haft anledning att ifrågasätta sanningshalten just därför att så många berättelser bekräftar varandra.

Irland valde en annan väg där också förövarna fick träda fram, men i SVerige sträcker sig vanvården från tiden innan 1920 och framåt. Många av dem är döda, barn kommer inte alltid ihåg namn på förövare och kanske skulle utredningen tagit dubbelt så lång tid. I Irland var trycket på Staten hårdare inte minst för att Katolska Kyrkans präster var de framträdande förövarna.  På Irland tog man också med livssituationen idag. Flera hävdade att deras liv påverkats av hur det var i barndomen. I Sverige valde man bort dagens situation med argumentet att det inte finns forskning som styrker att att en dålig vuxentid har sitt ursprung i barndomen.

Det finns och fanns ju vanvårdade som faktiskt hade höga positioner i Samhället likaväl som det fanns vanvårdade på parkbänkarna. Men kanske finns det fler på parkbänken än på Universitetet och i företagen.

Morgan Johanssons engagemang i frågan om vanvården handlade också om hans egen barndom. Det skilde honom från de personer i den nya regeringen som tog över, där få eller inga hade någon kunskap om  att leva i utanförskap som barn i socialtjänstens armar. Hur illa ställt det är visar också de sk förbättringar som skett inom regeringen på barnrättsfrågor. Kostmetiska ingrepp skyddar en fortfarande felaktig sociallagstiftning. Jag har inga facit kommer aldrig att få, men kanske hade Morgan Johansson (S) i en socialdemokratisk regering fått ett bättre utfall än Maria Larsson.

Vi vet alla att Kerstin Wigzell gjorde upprättelseutredningen och även om Kerstin Wigzell var delvis bakbunden som utredare hade Kerstin en hög ambition. Men beslutet med en enda ersättning (där Samhällets Styvbarn ställde sig bakom) har av många väckt förstämning. Argumentet som jag stod för var hur värderar man övergrepp i pengar etc. Beloppet stannade på 250 000 kr vilket tvingade Kerstin Wigzell att lägga in ”vanvård av allvarlig art”. Ett diffrentierat belopp hade kanske blivit mjukare, men tagit längre tid och i slutänden också skapat känsla av orättvisa inom gruppen.

250 000 kr var en summa som skulle gå att få gehör för hos opinionen, skulle inte framställa de vanvårdade som snika och roffande samtidigt som en följd skulle bli att kommunerna i framtiden skulle bli skyldiga att betala skadestånd till barn som utsätts för vanvård idag. Jag var när detta pågick ordförande i Riksförbundet Samhällets Styvbarn, och jag tar min del av ansvaret till det som blev. Detta slöt också förbundsstyrelsen upp omkring och när medlemmar talade om för lite ersättning sa dåvarande förbundssekreterare att det trots allt var mycket pengar inte minst för den som inte hade något alls. Vad vi skulle drivit hårdare var att pengarna skulle ha skyddats från indrivning. Det fanns med i vårt remissvar men kom aldrig med i slutpropostionen.

Upprättelse var också en ceremoni som kom att hållas i Stockholms Stadshus. In i det längsta dröjde besket om datum och plats för att med bara lite drygt en månads varsel sa att det skulle bli i november 2011. Organisationerna fick inte vara med och påverka utformning och innehåll utan detta bestämdes i kanslikorridorerna hos Maria Larsson.

Ceremonin fick kritik för att inte alla fick plats men också för det kränkande bemötandet med vid ingången där alla undersöktes som potentiella terrorister. Väl inne var talmannens anförande minnesvärt och bra, Mike Lewengood höll i hop det med värme och minnen, men den äldsta delgarna tror hon var 98 år presenterades inte vilket jag tycker var uselt.

Samhällets Styvbarn inbjöd till efterträff men avstod från mat då vi alla trodde att det skulle erbjudas något att äta på ceremonin. Pyttesnittar och begränsad tillgång till dryck gjorde att de flesta inte fick något. Många hade rest hela natten utan mat och inga pengar alls. Vår efterträff blev frukt då vi trodde alla var mätta när de kom.

Medlemmar uttalade sitt missnöje, över tillställningen som de tyckte var andefattig och kränkande. Ett handikappat par i rullstol som inte hunnit anmäla sig släpptes inte in trots att det fanns plats. Och att kvinnan faktiskt hade haft ett helvete i sitt fosterhem just som funktionshindrad.

Från styrelsen var vi tvingade att köpa tillställningen, vi försvarade också det hela och reagerade över att medlemmar gick ut och kritiserade ceremonin och som vi tycket också styrelsen. Med facit i hand vill jag ge kritikerna rätt, det var en fattig tillställning där inte politikerna stod i kö för att prata med deltagarna.

Ursäkten till de vanvårdade kom från Talmannen iof landets högsta företrädare efter kungen, men Statsministern som borde varit där o sagt några ord var på resa. Maria Larsson talar om oförlåtliga händelser etc men Maria Larsson hade upprepat de orden många gånger tidigare. Inget nytt under solen.

Kerstin Wigzell var numer pensionerad efter att ha gjort sin sista utredning för Staten, till Filter kommenterar hon de små snittarna som försvann lika snabbt som politikerna, kvar blev Maria Larsson och Jimmie Åkesson. (sedan undrar alla varför Jimmie Åkesson vinner väljare). Faktum är att jag varit i Stadshuset med ungefär lika många deltagare där vi både åt o dansade. Det hade Kerstin Wigzell och Maria Larsson också. Den senare visste vad det kunde betytt med mat, Kerstin Wigzell kände obehag över den nonchalans som visades de närvarande.

Det är första gången som det skrivs en journalistisk kritik mot Upprättelsen och Vanvårdsfrågan. Det är glädjande även om det saknas vesäntliga delar i historien att någon vågar och törs skriva om detta. Jag kan som fd ordförande och numer inte önskvärd som medlem i Samhällets Styvbarn känna att kritiken också omfattar mig och den organisation jag företrädde. Men jag var inte nöjd över den sk maten och bemötandet i Stadshuset utöver den formella delen. Vi lär oss alla av misstagen, jag lärde mig att Göran Johansson som började som superbyråkrat blev en av de vanvårdades språkrör mot myndigheter, politiker och förvaltningar. Att Kerstin Wigzell som statlig utredare hade ett stort och äkta hjärta för våra frågor och för barn.

Jag lärde mig att det sk förarbetet med tillsättandet av nämnden inte blev som man hade hoppats. Jurister och människor med mil till vanvård och utsatthet skall besluta om vem eller vilka som vanvårdats allvarligast och därmed vilka som får pengar. Jag träffar folk som säger ach vad fan vad är en våldtäkt, vi får inga pengar jag tänker inte söka.

Läser vi sedan broschyren om

Vad är ”I samband med vården?”

För att avgöra om ett barn varit utsatt för övergrepp eller försummelser i samband med vården får man utgå från vad ett hem normalt har kunnat känna till eller göra. Har hemmet tagit det ansvar och visat den omsorg som kan förväntas kan det inte sägas ha förekommit brister i samband med vården. (Detta är ännu idag för mig en skrivning jag inte begriper, de vanvårdade klagar knappast för att de blivt sedda eller normalt hanterade)

Om till exempel fosterföräldrarna tagit ansvar men barnet ändå utsatts för övergrepp eller försummelser utan deras vetskap, av till exempel en släkting eller en anlitad hantverkare, kan det inte anses ha skett i samband med vården. (Och det vi ju alla att barnen berättade hej vilt om vad de utsattes för)

Om de däremot har tillåtit att andra gjort sig skyldiga till övergrepp eller försummelser kan det anses ha skett i samband med vården. (Givetvis alla föröverare erkänner glatt att de medvetet låtit fosterpappan knulla fosterdottern) Detsamma gäller om de låtit bli att ingripa för att skydda barnet när de haft vetskap om, eller anledning att misstänka, att andra gjort sig skyldiga till övergrepp eller försummelser.

Magazinet Filter

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Ersättningsnämnden och Riksdagen har gjort frågan om ersätting som en uppgörelse mellan de fd foster- barnhemsbarnen och  förövarrna. Inte till en fråga om Statens Ansvar. Det är trist att detta fått gå igenom utan granskning eller diskussion från de sk klientorgnisationer som företräder vanvårdsgruppen.

Så har då Ersättningsnämnden börjat sitt arbete och börjat kontakta de sökande. Uppdragen handlar om att få fram sk bevis, handligar, akter från myndigheter och social- och barnavårdsförvaltningar. Handlingar som reducerats, försvunnit eller egentligen inte säger något alls om det liv de vanvårdade haft.

Vi vet alla att det mesta av vanvården av gårdagens barn- och fosterhemsbarn inte finns dokumenterat och i många fall heller inga vittnen. Bristen på papper skall styrkas av sk muntliga förhör.  Tre tjänstemän vars vardag är långt ifrån de utsattas liv, som troligen aldrig kan få in i mentalt att faktiskt oerhört många barn farit så illa att det saknas ord. Tjänstemän som gått vägen via universitet och högre ämbeten skall avgöra om  Parkbänksnisses berättelse är trovärdig. Parkbänksnisse har svårt med myndigheter. Myndigheter är fieder och samhället har sällan gjort mer än kanske fixa tak över huvudgarantin. I påsen av få ägodelar finns knappast några bevis från barndomen och vart vänder sig den som saknar språk och förmåga att kommunicera med myndigheter. Skulle Parkbänksnisse ändå lyckas tar staten tillbaks pengarna. Tandstumparna som kunde bytts mot tänder och därmed lite bättre självkänsla, är lika svarta som tidigare men Staten ger och Staten tar.

För det är så Ersättningsnämnden betraktas som myndighet till vilken de utsatta skall bevisa att Staten Brustit i Ansvar och Tillsyn, och att de utsatta varit så utsatta att Det är allvarlig art. Vad skall dess jurister från sin trygga pedistal som inte ens pratat med dem som jobbat med Vanvårdsutredningen, där en stelbent byrkrat fick sin världsbild omkastad och numer är en av de få inom fd myndighetsSverige som talar för de utsattas sak.

Har haft samtal från människor vilka blivit uppringda från Ersättningsnämnden, frågan är ”var kan det finns papper som styrker det du säger”. Det blir svårt om det inte finns papper. Svårt om det inte finns bevis. Bästa jurister i Ersättningsnämnden i vilka papper står det att en flicka utsattes för sexuella övergrepp i flera familjehem, pojkar knullades av såväl fosterpappor som fostermammor. Det är detta ni får höra, institutionspersonal som förgrep sig på flickor i underläge, ungdomar som begick övergrepp mot varandra. Tror ni det är dokumenterat, inskrivet med prydlig handstil. Tror ni någonsin att någon bevittnat detta eller att någon ens vill tillstå att man kände till detta.

Det är de allvarliga övergreppen som räknas, ”Det är alltså endast de allvarligaste formerna av övergrepp eller försummelser som kan ge ersättning.”

En annan intressant skrivning är dåtida lagars syn på aga och skolgång.  Menar man verkligen att det inte känns till att det faktiskt fanns skyddslagstiftning för fosterhemsbarn tidigt i Sverige, att aga inte var tillåtet för barn i fosterhem. Att alla barn hade rätt till samma skolgång oberoende de var placerade eller ej. Läser man om Gålö – Fosterbarnens Ö – var det inskrivet ett extra skolår för fosterbarnen, på Gålö hade fosterbarnen bättre skolgång än de biologiska. Med det vill jag säga att det fanns reglering för hur fosterhemsplacerade barn skulle ha det. Läs Vanvårdsutredningen så får ni lagarna direkt.

Men det är inte bara Parkbänksnisse, det även Lisa Bostad som har sitt boende, kanske sitt jobb, som ska stå där inför tre män och berätta om hur hon utsattes för våldtäkt som barn, men tyvärr det finns inte noterat. Ska vi tro Lisa Bostad, Parkbänksnisse, eller Kalle som aldrig fick gå i skolan och är analfabet idag, Peller Krok som delade bostad med djuren i ladugården, de som förkunnades som dumma och omöjliga…vad är allvarlig art, Mina Herrar och Damer. Är det mindre allvarligt om jag står ut år ut och in med samma övergrepp eller är det mer allvarligt om det bara skett övergrepp ett par gånger.

Hur skall ni avgöra människans innersta kränkta rum. Där, oberoende vilken framtid vi fått eller haft, minnen, taggar ligger kvar om hur det var att bli nergjord och osynligjord, på dessa föräldrafria hem. Ja för När Ersättningsnämnden skriver ”om familjen inte visste om……etc…har ingen vanvård förekommit. Ok men Övermoder var Staten och Tillsynen vår Fader. De visste självklart inte vad som pågick. 

Så här står det på nämndens hemsida ”Om till exempel fosterföräldrarna tagit ansvar men barnet ändå utsatts för övergrepp eller försummelser utan deras vetskap, av till exempel en släkting eller en anlitad hantverkare, kan det inte anses ha skett i samband med vården.”

Ersättningsnämnden och Riksdagen har gjort frågan om ersätting som en uppgörelse mellan de fd foster- barnhemsbarnen och  förövarrna. Inte till en fråga om Statens Ansvar. Det är trist att detta fått gå igenom utan granskning eller diskussion från de sk klientorganisationer som företräder vanvårdsgruppen.

Ca 2 000 ansökningar har kommit in så här långt. Kalkylen ligger på 7 000 som högst. Under 2 månader har det kommit in ca 1000 i månaden. Säg att det fortsätter så  kommer siffran blir närmare 10-11 000 det här året.

Magazinet Filter

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

I april förra året dog 15-åriga Donia i det familjehem Simrishamns kommun placerat henne i. Donia dog i lunginflammation, en sjukdom som om det ges behandling knappast någon idag dör i. Donia hade varit sjuk en lång tid men familjen tog henne till en läkare som konstaterade utan att ta prover eller undersökning, att flickan hade körtelfeber. Donias vård gav familjehemmet 1 200 kr per dygn.

Nu kommer kritiken mot Simrishamns Kommun, en 11-sidig lång akt från Socialstyrelsen som granskat fallet. I Socialstyrelsens inlaga beskrivs inte en enda handling som rätt skött. Familjehemmet som var jourfosterhem för Attendo Care, var inte utrett av Simrishamns Kommun. Hemmet hade fem placerade barn utöver familjens tre egna. Barnen låstes in när de vuxna inte var hemma med motiveringen att barnen inte kunde hålla sams. Donia vägrades också använda mobiltelefonen periodvis.

Socialtjänsten ifrågasatte att familjehemmet också var jourfosterhem, vilket Attendo försvarade med att de matchar barn och familj mycket noga. Den 30 mars informeras socialtjänsten om att Donia var förkyld men blivit bättre. Den 10 april informeras om att Donia skall till läkare, vilket inte journalförts. Den 11 april vill Donias syster komma på besök men får då besked om att Donia har körtelfeber. Den 23 april är Donias tillstånd sämre men några läkarbesök görs inte och systern får veta att Donia bara orkar en timmes besök. Detta finns inte dokumenterat.

Familjen ringer sjukvårdsupplysningen och rekommenderas att ge Donia Bisolvon, tidigare har hon fått Naproxen mot halsont. 26 april bokas en tid till läkare dagen efter men familjen uteblir. På morgonen kl 11 hittas Donias död.

Attendo anser sig inte ha gjort några fel eftersom de anser att ansvaret för Donia låg på Kommunen.

I obduktionsrapporten står att dödsorsaken var dubbelsidig lunginflammation, den samlade utredningen visar att Donia hade Lemierres syndrom som kan utvecklas efter en vanlig halsinfektion. Om detta behandlas med antibiotika är dödlig utgång mycket ovanlig.

Jag lät en läkare läsa utslaget från Socialstyrelsen och han skriver följande:  ”Ingen har gjort sitt jobb. Inte nämnden, inte handläggaren, inte Attendo, inte familjehemmet och inte sjukvården. Ett slags allvarligt systemfel, där ingen riktigt tar ansvar för en mycket utsatt och så småningom svårt sjuk flicka.  Lemierres är ett ovanligt tillstånd, och det är nog svårt att kritisera någon för att man inte genast förstod det. Men jag reagerar på att läkaren ställde diagnosen mononukleos (körtelfeber) bara på den kliniska bilden, utan att ta några prover. Det är faktiskt en ganska svår diagnos att ställa. Man bör för det första försäkra sig om att det inte rör sig om halsfluss, alltså en streptokockinfektion. Det gör man lätt genom ett enkelt svalgprov som man får svar på direkt. Vid misstänkt körtelfeber bör man dessutom ta både en vit blodbild och ett serumprov för att säkra diagnosen.  Körtelfeber är en inte helt ofarlig sjukdom. Särskilt en ung människa, som den här flickan, kan bli svårt sjuk. Det finns risk för påverkan på lever och mjälte, i värsta fall med risk för mjältruptur. Har man ställt diagnosen körtelfeber ska man också följa upp det hela. Föräldrarna (familjehemmet) ska uppmanas att höra av sig direkt om det inträffar en försämring. Här var det sannolikt också en feldiagnos. Har man inte försäkrat sig om att man ställt rätt diagnos blir det förstås ännu viktigare med sådan uppföljning och snabbt återbesök om flickan försämras.”

Annina Donias mamma säger också att dottern opererades när hon var i tioårsåldern då en del av tjocktarmen togs bort. Detta konstaterades vid obduktionen och Annina har begärt ut sjukjournalen från Lunds Universitetetsjukhus men där säger man att det inte finns någon journal.

När Donia dog gjorde Annina en polisanmälan som åklagaren lade ner. Donia kan aldrig komma tillbaks, men samhället är skyldig Annina och Donias syster att utreda det här ordentligt. Simrishamns Kommun ska också betala Donias begravning vilket man vägrat hit tills. Den läkare som undersökte eller rättare sagt inte undersökte Donia borde anmälas till HSAN. Familjehemmet som fortfarande har placerade barn skall inte vara familjehem. Attendo Care skall inte ha rätt att hantera sk konsultunderstödda familjehem.

Jag hoppas nu Annina går vidare och kräver kompensation och upprättelse av Simrishamns Kommun en sådan här historia får inte passera obemärkt.

Men det är inte bara Simrishamns Kommun som bryter mot Socialtjänstlagen, 8 av tio kommuner i Stockholms län gör det också. I Fagersta Kommun görs också samma brott mot socialtjänstlagen.

DN

Magazinet Filter

SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Metro

Är du sjuk och rökare. Sök inte sjukvården, det första du får veta är att rökningen är upphovet till din åkomma – allt från brutna ben till canser har med röknigen att göra. Funderar över hur många rökare som idag avstår att söka läkarhjälp just för att de är rökare. Det är fult att röka och den som gör det skall självklart känna skuld och skam. Istället överfolkas husläkarens väntsal av friska människor med allehanda krämpor som är helt okej eftersom de inte röker.

Missbrukare, vare sig det är narkomaner eller alkoholister behandlas av sjukvården som något katten har släpat in. Ingen av de nämnda besöker frivilligt sjukvården eftersom skam och skuld följer i deras missbruk. Sjukvården vill inte ha sk dem som frivilligt förorsakat sina problem.

Den nyktra narkomanen och alkoholisten betraktas självklart av sjukvården som opålitlig. Och finns det inte lite tablettätande med i alla fall. Vi måste svara på åtskilliga frågor för att verifiera att vi faktiskt söker för att vi är sjuka eller har ett dåligt mående. Skam och Skuld skall du känna som har mage att besöka sjukvården med din historia och bakgrund.

Den som äter medicin för att inte fortsätta det illegala missbruket skall givetvis veta sin plats i kön. Du får ditt ersättningspreparat under förutsättning att du bockar tillräckligt djupt och ofta. Att du aldrig som en vanliga människa kan göra, missar en tid, en överenskommelse. Att du aldrig får förhinder i form av att hämta barn på dagis, akut sjukdom. Du skall känna Skuld och Skam för att du behöver övergångshjälp för att sluta ditt förhatliga missbruk.

Den utförsäkrade och Fas 3:ade får finna sig i att deras sjukdomar inte räknas av försäkringskassan, efter att läst Onådiga Luntan, inser jag att det självklart är både lättja och lathet som gör människor sjuka. Men försäkringskassan dömer också ut människor som jobbar så mycket att de faller ihop, för det är ju inte sjukdom utan en form av lättja för att slippa jobba och leva på samhället.

Du skall skämmas över att söka hjälp inom psykiatrin om du bara mår dåligt och din skam och skuld fyller dig när du tar till drastiska metoder för att få hjälp, bara med den skillnaden att är det tillräckligt grovt hamnar du i kriminalvården och där är Skam och Skul än mer cementerat.

Den som söker socialbidrag (försörjningsstöd) skall självklart stå med sin mössa i handen och niga/bocka. Många som behöver hjälp drar sig för att söka den. Det är skam och skuldbelagt att behöva krusa för att överleva.

Är du förälder och behöver hjälp av familjeenheten på socialförvaltningen handlar det inte om hur du och dina barn mår eller har det, utan om du är en tillräckligt god förälder. Du skall känna skuld och skam o ångest när du tar steget om hjälp, därför söker vi inte hjälp.

När barnen väl förlorat sin familj till förmån för en familj som är bättre lämpad än du, skall du evigt bära med dig Skam och Skuld över att du är en så usel förälder. Din uselhet är bestående, du blir aldrig bättre människa.

Vi lever i ett av de värsta Skuld och Skamsamhällen jag känner till. Samhällsklimatet bygger på att människor skall ha ständig ångest över att inte vara tillräckligt bra, goda och lydiga medborgare. Även om inte alla uttalat säger det, finns inte tanken om att om jag förlorar jobbet vad händer då? Bara tanken på att förlora sitt arbete är en Skuld och Skam, för vi vet ju alla att det finns hur många jobb som helst att söka och få. Att de flesta jobben inte gör det möjligt att försörja sig på är ju en annan sak.

Du skall känna glädjer över att företag som får 5 0000 kr/v för att de vill ha dig som gratis arbetskraft och givetvis känna Skam och Skuld över att du tycker det är fel. För vem är väl du att kritisera som inte ens kan få ett betalt arbete utan att arbetsgivare måste mutas för att ta emot dig.

Du skall känna Skam och Skuld och ångest över att fel hudfärg eftersom polisen kan stoppa dig när och var som helst för att fråga om du verkligen får vara i detta perfekta land av Skam och Skuld.

Jag vet inte om Skuld och Skamsamhället var lika utbrett innan Alliansen kom till makten, men jag tror inte det. Eller jag vill inte tro det. Men ett samhälle som idag bygger på att Sjukvården är till för de produktiva, arbetsmarknaden på arbetsgivarens villkor, socialförsäkringssystemet till för dem som inte behöver etc är något jag inte känner igen sedan tidigare.

I ett samhälle där barn tidigt lär sig Skam och Skuld t.ex. genom att inte vara den perfekta eleven enligt Jan Björklunds ramar, bygger vi den första hörnstenen i ett högt murbygge av Skam och Skuldkänslor.

Ladda ner Onådiga Luntan här

Kulturbloggen , Martin Mobergs betraktelser,

Läs även andra bloggares åsikter Hanna Kjöller, politik, psykiatri, sjukförsäkring, myter, lögner, medier, Dagens Nyheter,  socialaktion.nu

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill

Den här historien har fått många att ifrågasätta sanningen bakom jag delar därför länken Ung Canser. Jag förstår att det är otroligt men mydigheter har allt mindre empati för människor utanför systemet.

Försäkringskassan nekar en 23 årig ung canserpatient fortsatt ersättning trots att han fått sin dödsdom. Försäkringskassan begärde in ett intyg om förväntad dödsdag.

”Vi har spenderat hela vår förmiddag med att diskutera med Försäkringskassan. En av våra medlemmar, en 23-årig kille, blev i förra veckan nekad fortsatt sjukpenning, trots att läkarna gett honom en dödsdom. När vi ringer upp Försäkringskassan får vi svaret att vi måste skicka in ett ”skriftligt intyg med datum personen förväntas avlida”. Ur logg från Ung Canser på Facebook.

Mitt förra inlägg handlade om Skuld och Skamsamhället, om våndan att inte våga anlita samhällstjänster för att enligt dagens system är det var och ens eget fel om man blir sjuk, hamnar i svårigheter, blir arbetslöshet, är för gammal etc.

Men numer förväntar sig Försäkringskassan att dödsdömda sjukskrivna skall skicka in intyg på när de förväntas dö, det låter som ett skämt, men är fullt allvar. Kanske sjuka som är på väg att dö skicka in dödsattesten innan de är döda.

När Regeringen talar om förändringar i lagen, förbättringar etc verkar steget långt mellan den praktiska handlingen och lagen i riksdagen. Om vi hade  tjänstemannaansvar kunde kanske den här formen av bemötande bestraffas.

Läs http://socialaktion.nu

Ladda ner Onådiga Luntan här

Kulturbloggen , Martin Mobergs betraktelser,

Läs även andra bloggares åsikter Hanna Kjöller, politik, psykiatri, sjukförsäkring, myter, lögner, medier, Dagens Nyheter,  socialaktion.nu

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill

Under åren inom utredningen av vanvård inom svensk social- och barnavård, under året med Barnskyddsutredninen, Upprättelseutredningen och lagförslag kring stärkt rätt för barn finns bara ett namn som figurerar. Maria Larsson. Barn- och Äldreminister i en regering som lagt sin huvudsakliga tyngdpunkt på sk produktionsfrågor.

Jan Björklund har arbetat för att barn i skolan skall bli bra produkter som anpassas till ett produktionssamhälle. Där utrymmet att vara barn minskar allt mer. Barn skall tämjas och tränas från så tidig ålder som möjligt och inlärning skall ske enligt regeringen beslutat system. Tidigt sållar vi agnarna från vetet. Barn som inte håller måttet läggs i en andrahandssortering där Regeringen understryker betydelsen av stöd och insatser. Att det sedan inte fungerar när i verkliga livet är en annan sak.

Nu har också moderaterna tagit skofrågan till sig, men de talar inte om de små barnen utan om vikten av teknik i skolan, att ungdomar kan lära sig via spel och ny teknik. Att Betyg i tidig ålder är stimulerande för att se vad barn lär sig. Betyg mäter barnet och läggs i vågskålen för barnets möjligheter. Barn ska kunna räkna för att bli naturvetare. Barn ska kunna läsa för att förstå kraven från samhället och den produktion de hamnar i så småningom. Barn ska kunna vissa saker inte för sin egen skull utan för att Regeringen bestämt att det krävs uniformering för att skapa framtidens människa.

Under hela skoldebatten har jag sällan hört några som helst uttryck för barn som har det svårt hemma. Barn i miljöer där studiemotivationen är låg. Barn som behöver mer tid. Att barn är människor som behöver växa i sin takt och inte i broilersamhället som politikerna skapar.

Det är därför jag trots kritiken mot Maria Larsson kan känna en viss empati för henne som minister. Inte för att hon är stark, drivande och en auktoritet, utan för att hon är så snäll. En Astridlindgrenminister som skall slåss för att få in begreppet att barn är barn, i en regering som domineras av ett patriarkaliskt tänkande och där varje barn bara är en produkt.

Maria Larsson sa när jag frågade varför hon inte avgick när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bestämt att det inte skulle bli någon ersättning till vanvårdsgruppen, ”vem ska ta hand om barnfrågorna!”. Det var ett i sig patetiskt uttalande och en bild över att bara hon just Maria Larsson drev frågorna för barn på ett sätt som ändå fanns ett barnperspektiv i. Jag tänker i samma andetag på Fredrik Reinfeldt vars parti vill lösa ungdomskriminalitet med fotboja fredag-söndag och utegångsförbud. Det är mil mellan Maria Larssons syn på barn och Nya Moderaternas radikala sådan.

Runt om i landet talas om sociala investeringsfonder. Det är ett sätt att tidigt investera i insatser som gör att färre barn far illa och ges större chans i livet. Men medaljen har en baksida som är synonym med hur samhället måste se allt i kronor och ören för att vilja satsa. I diagram och staplar med sannlikhetskalkyler prydkligt dekorerade med kronor, ören. Att satsa på barn är inte som att bygga ett hur där man vet att hyran alltid kommer in. Att satsa på barn kan innebär förluster likväl som vinst. Men faktum är ju att ju mer pengar vi lägger i starten på barns liv dess större förutsättningar för att lyckas. Barn är inte barn, de är en produkt, en del av den kommunala budgetens kyliga siffror om vinst och förlust.

Nu tycker jag det är bra att det finns begrepp som social investeringsfonder, för pengar är det enda språk politiker förstår – tyvärr. Och om varje barn som föds räknas om i kronor och ören kan det till och med bli attraktivt att investera produkten barn.

Men Maria Larsson vill något mer. Hon vill ge trygghet till barn. En miljö för barn att växa upp i. Ett Astridlindgrenland där barn är grunden till framtiden som individer och fria själar. Ja jag tror hon vill det. Hon månar om barn som far illa. Hon beordrar utredningar för att skapa utrymme för barn. Men det finns en skillnad – Maria Larssons syn på barn överenstämmer inte med övriga regeringens. Hon ser inte barnen som produkter utan som de människor de är.

När det därför utreds om en ny lag som samlar alla barnfrågor under ett tak inom socialtjänsten, träder de räknande politikerna fram och konstaterar att detta kostar för mycket. Det kostar för mycket att ta hand om de barn som far illa och politikerna i regeringen har svårt att räkna hem vinsten. Nu tillhör Maria Larsson ett parti som säger sig värna om människan och de mjuka värdena. Hon har en partiledare som säger sig gå i spetsen för detta. Göran Hägglund. Men jag har aldrig hört Göra Hägglund backa upp sin barnministers förslag eller tankar kring sociallagstiftningen för barn. Aldrig sett att han stått bredvid henne och sagt det här är viktigt. Jag är inte beredd att kompromissa bort detta.

Nej Maria Larsson står ganska ensam, möjligen tyst stödd av enskilda opositionspolitiker men inte mycket mer. Därav är det inte så konstigt att vi har en havererad sociallagstiftning, ett domstolsväsende som saknar kunskap om barn och otroligt många barn som far mer illa än de skulle behöva. Inom Förvaltningsdomstolarna är barnfrågorna bara en del i mängden mellan skattefrågor, körkörtsärenden etc. Det finns inget barnperspektiv inom Förvaltningsdomstolarna lika lite som det finns inom övrig domstolsväsende.

Det finns röster för specialdomstolar med inriktning på barn- och ungdomsfrågor. Det finns röster för särskilda ungdomsdomstolar. Men inget av detta är särskilt intressant eftersom det räknat i pengar skulle kosta det offentliga mer pengar och mindre utrymme för skattesänkningar.

Jag brukar säga avgå Maria Larsson, inte för att jag tycker illa om henne. Jag känner inte Maria Larsson som privamänniska, men för att hon aldrig får igenom det som är grunden nämligen barns rätt till trygghet oberoende om de växer upp hemma eller i samhällets vård. Ensam är inte stark och är det någon fråga jag tycker att Regeringen klarat eller inte brytt sig om är det barnrättsfrågorna.

Det är inte KD – inte Göran Hägglund och Maria Larsson som styr över barnfrågorna.  Det är en samlad ointresserad regering som graderat ner barn till den lägsta nivån så längde de inte ingår i produktionstillverkningen inom lyckade exempel i skolan.

Nystart Ekonomi och Jobb, SR Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, SVT, TV4  Nyheterna Alliansfritt Sverige, Newsmill